av LOVISA BERGDAHL
Känslornas betydelse i samhällslivet och i det politiska livet fordrar reflektion. Sociala medier spelar förstås en stor roll i uppskruvandet av tonläget och undersökningar visar att den affektiva polariseringen är större än den ideologiska eller värderingsmässiga. Det vill säga, vi skiljer oss mer åt i känslor och tonlägen än i sakfrågor och innehåll.
Det är därför välkommet att statsvetare tar känslor på allvar. Katarina Barrling och Cecilia Garme är båda statsvetare. Barrling är skribent och docent i statskunskap vid Uppsala universitet och Garme är journalist och filosofie doktor i statskunskap och i boken Saknad. På spaning efter landet inom oss försöker de förstå det ressentiment eller den undertryckta vrede som, enligt författarna, breder ut sig i de stora folklagren, genererad ur en alltmer utbredd känsla av förlust och saknad. Föremålet för saknaden är, kan man säga, det gamla Sverige. Folkhemmet finns inte längre kvar, och bokens ärende är att försöka förstå de stora samhällsförändringar som har ägt rum i Sverige under de senaste decennierna genom att fokusera känslan av saknad. Att göra känslor till raster för samhällelig och statsvetenskaplig analys är egentligen ingen nytt inom forskningen, men kanske har det inte fått så stort populärvetenskapligt fokus. Boken är därmed ett välkommet bidrag till den i populärvetenskapliga sammanhang mycket vanligare sociologiska analysen av samtiden.
De samhällsförändringar som är i fokus handlar främst om invandringen, och tesen är att de senaste decenniernas invandring har förändrat det svenska samhället i grunden. Ja, förändringen är så omfattande, menar författarna, att många inte längre känner igen sig och saknar det Sverige som inte längre finns. Samtidigt får människor inte sätta ord på denna saknad, eftersom just känslan av saknad inte anses vara en legitim känsla i ett land där framåtblickandet har blivit religion. Saknad föraktas i Sverige, eftersom det anses pinsamt att älta det förflutna, och eftersom den svenska folksjälen, menar författarna, bär modernitetens signum. Det gör att samhället präglas av en enda tidsuppfattning och en enda riktning: framåt mot framtiden. Fokus på framtiden betyder dock inte att saknaden försvinner utan tvärtom, den växer. Ity det har Freud lärt oss – det undanträngda brukar komma tillbaka i okontrollerade former.
Ambivalens mellan att känna saknad och samtidigt inte kunna eller få uttrycka den är, enligt författarna, det som göder föraktet och ressentimentet, inte bara mot invandringen och invandraren utan mot politiker och andra makthavare. Det är i denna känsla av frustration som populismen har sin grund. Men om vi tar ett steg tillbaka och försöker förstå: hur kommer det sig att ett land och ett folk som betraktar sig självt som tolerant, vidsynt och förändringsbenäget har så svårt att hantera den kulturförändring som den stora invandringen till Sverige har inneburit?
För att söka svar på den frågan tar författarna, skriver de, ”en helikoptertur” över Sverige. Genom en rad olika mellanlandningar – i Botkyrka, Borlänge, Smedjebacken, Washington och Duvemåla – och med hjälp av en rad olika personer, både historiska och samtida, försöker de utforska de motstridiga underströmmarna i den svenska folksjälen. De konstaterar att svenskarna stoltserar med att vara förändringsbenägna, toleranta och moderna men att de samtidigt sörjer det homogena Sverige. De är ovilliga till att tala om svensk kultur, eftersom kultur är förbundet med traditioner och konservatism, samtidigt som de är stolta över att vara just svenska. Ja, svensken är nostalgisk och vill se sig tillbaka men han vill inte kännas vid sin nostalgi. Han är ju en modern människa! ”Det är som att i världens modernaste land”, skriver Barrling och Garme, ”har det förflutna aldrig ägt rum”.
Som katolik är det inte svårt att hålla med om att en viss historielöshet ofta präglar den svenska kulturen och det är intressant att boken beskriver moderniteten i sin svenska version just som en religion. Författarna går även längre än så och menar att föraktet för saknaden kan ses som en konsekvens av den svenska kulturens avförtrollningsprocess. I Sverige, menar de, är saknaden inget att ha och det existentiella oviktigt. ”Vemodet är patetiskt.”
Samtidigt är det just den här typen av analyser som blir för yviga och klichéartade och jag skulle gärna se lite färre schablonbilder kring svensk mentalitet och mer explicit resonerande analys. Skulle det alltså se annorlunda ut i mer religiösa samhällen? Det är möjligt att populismen inte är lika påtaglig i ett land som Indien, men hur ser då sambandet mellan sekularisering och ressentiment ut?
En del läsare tycker antagligen att den här boken sätter ord på precis det som de själva känner men som de inte vågat, kunnat eller velat vädra. Själv blir jag mest otålig och lite avvaktande. De långa intervjuerna med olika varianter av Aspenströms ’Gossen Gråsten’ (ofta män) som i diverse svenska avkrokar saknar sitt gamla folkhem är rätt tråkiga och sega att läsa. Och avvaktande blir jag för att jag får känslan av att förväntas känna någon sorts sympati för dessa ”saknare”, som de kallas i boken. Jag undrar – vill dessa personer verkligen att jag känner sympati för dem? Vem gör det i så fall mig till och vem gör det dem till? Kanske gör det mig, i deras ögon, till just en sådan där elitistisk akademiker som inte bidrar till samhällsnyttan utan som med huvudet på sned sitter i storstaden och försöker känna med ”saknarna” i deras saknad. Och kanske gör det dem, i mina ögon, till självutnämnda offerkoftor som hellre gnäller på andra än tar sig tid att formulera egna argument. Så förutom otåligheten blir jag alltså, paradoxalt nog, lite känslomässigt misstänksam. Vad vill Barrling och Garme (båda kvinnor) att jag ska känna och varför?
Det jag saknar (!) är författarnas analys av samhällsläget skriven i en mer rättfram och argumenterande form, utan dolda vädjanden efter empati. Först då kan jag se om jag delar den analysen eller inte.
Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 8/2022, s. 53–55.