av MINNA SALMINEN KARLSSON
Apartheid Sverige. Om segregationens konsekvenser känns högaktuell efter höstens val. Egentligen borde den ha varit högaktuell sedan flera år tillbaka. Boken handlar minst lika mycket om segregationens orsaker som om dess konsekvenser, och segregationen som byggts upp under en längre tid är i sin tur den ultimata förklaringen till den stora valfrågan om gängvåldet.
Kurdo Baksi och Mats Ögren Wanger har intervjuat 18 personer, som var och en har sin infallsvinkel till problematiken kring segregation. De intervjuade är framför allt journalister, politiker och civilsamhällets aktivister. I och med att boken består av enskilda intervjuer om ett mycket komplext fenomen är den kvardröjande känslan efter läsningen både en ökad insikt att det är många samverkande förhållanden som underbygger segregationen i Sverige, och en ökad förvirring eftersom de 18 pusselbitarna, även om de helt tydligt hör till samma pussel, inte riktigt krokar in i varandra. Den främsta bristen i boken är avsaknaden av ett sammanfattande kapitel där redaktörerna skulle sätta de olika intervjuerna i relation till varandra för att ge en översikt.
Också fakta i tillägg till de uppfattningar som kommer fram i enskilda intervjuer skulle öka bokens värde betydligt. Det finns en faktaruta (om svenska IS-soldater), men fler skulle vara behövliga. Till exempel, när några intervjuade talar om omfattande arbetskraftsinvandring som tar in utländska arbetare till slavliknande förhållanden i Sverige, medan någon annan konstaterar att invandrarna numera nästan enbart består av flyktingar, skulle en läsare gärna vilja ha fakta: Hur ser det ut egentligen med siffrorna för arbetstillstånd och flyktingstatus? Mer av redaktionellt arbete för att komplettera intervjuerna skulle alltså ha varit önskvärt.
Om man nu på egen hand försöker få fram några allmänna drag ur dessa intervjuer, är det en faktor som de flesta intervjuade återkommer till: skolan. Med bostadssegregation följer skolsegregation. Om barn från olika utgångspunkter aldrig träffas, skapar man självklart olika enklaver inom Sveriges gränser. Och om barn i förorterna inte får tillgång till fullgoda skolmiljöer som stödjer uppfyllandet av skolans kunskapsmål (till exempel påpekar Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas riksförbund, att inte alla lärare kan svenska), blir möjligheten att integreras i det svenska arbetslivet utanför låglöneyrkena minimal. För att på sikt bryta segregationen är alltså skolan nyckeln.
Andra problem som flera intervjuade återkommer till är bostadspolitiken, och då särskilt de företag som äger hyresfastigheterna i förorterna. Det svenska rättsväsendets tandlöshet. Frånvaron av närpoliser och andra trygghetsskapande åtgärder. Svenskundervisningens undermålighet. Välfärdssamhällets stödjande av islamism dels genom bidrag till organisationer som under sina täckmantlar är islamistiska, dels genom att möjliggöra välfärdsbedrägerier på grund av bristande kontroll. Och upplevelsen av att ”svenskarna” lever i sin egen bubbla och inte vill störas av integrationsåtgärder.
I stället för att leta efter genomgående linjer i bokens bidrag kan man koncentrera sig på vissa enskilda intervjuer som är särskilt givande. Det finns också några få intervjuer som inte ger så mycket – här skulle återigen ett fastare redaktionellt grepp varit önskvärt.
Vissa intervjuade kan göra jämförelser med andra länder. Stefan Fölster beskriver varför situationen är annorlunda i Tyskland, som också har och har haft en mycket hög invandring, men som inte alls har samma problem med ökad segregation, arbetslöshet och brottslighet bland invandrare. Han framhåller bland annat bostadspolitiken som i större utsträckning bygger på hyresrätter, samt lärlingsutbildningen som snabbt får invandrarungdomarna till riktiga arbetsplatser.
En annan intressant intervju är den med Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, framför allt hennes berättelse om hur kommunen hanterade den första flyktingvågen 2006–2007, som särskilt drabbade Södertälje: ”… det kom fler flyktingar [från Mellanöstern] till oss än till USA och Kanada tillsammans”. Medan man imponeras av hur kommunen satte upp samarbeten mellan vanligtvis olika aktörer för att hantera situationen, blir det också tydligt hur ensam kommunen var med problematiken, utan stöd från statsmakten. Därvidlag speglar denna intervju flera andra, där statens abdikering från problemhantering under flera år påpekas.
Rissa Seidou är närpolis i Rinkeby. Hon uttrycker sig mer kategoriskt än många andra angående segregationens orsaker och botemedel, men hennes uttalanden är dock grundade i hennes egna upplevelser i vardagskontakter med invånare i Rinkeby. Rissa Seidou ser, utöver den segregerade skolan och uppväxten, stora problem i den svenska polisorganisationen och det svenska rättsväsendet, och är en av dem som allra tydligast påpekar bristen på engagemang hos politiker. Hon efterlyser trygghetsskapande och relationsbildande åtgärder i förorterna, och konstaterar att den enskilt viktigaste bakomliggande faktorn för gängvåldet är avsaknad av hopp.
Ytterligare en intressant intervju är den med Göran Greider, som talar om segregationen som ett problem förknippat med klassamhällets återkomst och välfärdens nedmontering, snarare än som något som har med invandring och etnicitet att göra. Att inte snäva in sig på det nationella ursprunget hos dem som bor i segregerade förorter, utan utgå från traditionella klassmarkörer som arbete, utbildning och bostad ger ett annat perspektiv på problemen.
Apartheid-Sverige är inte ett begrepp som de intervjuade använder. Vi har inte lagstadgad apartheid i Sverige. Men boken visar att segregationen har vissa drag som inte ligger så långt ifrån: fattigdomen, maktlösheten, otryggheten, svårigheten att ta sig loss från invandrarförorten, och det vita majoritetssamhällets ointresse för förortens invånare annat än som ”de andra” som på senare tid har börjat störa majoritetens trygghet. Det som slår läsaren är att knappast någon av de intervjuade är särskilt optimistisk angående integrationens framtid. Flera talar om åratals likgiltighet som låtit segregationen befästas, ”det har fått gå för långt”. Även när de ser vad som skulle krävas för att så småningom bryta segregationen – så som grundläggande förändringar i skolpolitiken och bostadspolitiken – ser de inte tecken på någon större politisk vilja att verkligen ta itu med problemen. Man får känslan av att Majoritetssverige i och med gängvåldets utbredning har fått en känning av segregationsproblemens isberg, men att ingen i befälet på allvar vill eller kan vända skutan.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 55–57.