av CECILIA WEJRYD
Prästerna är en trevlig och vacker bok – en riktig presentbok. Med präster och biskopar som lins skildrar Gunnar Wetterberg den mer än tusenåriga svenska kyrkohistorien i vid mening. Läsarna tas med på en resa från Rom, Aachen och senare Wittenberg till Uppsalaprovinsen med den östra rikshalvan och till skånelanden. Wetterberg skriver väl. Som läsare hör jag hans tonfall och humor under den skrivna texten. Det är inte frågan om forskning utan en ny förpackning av tidigare och i vissa fall rätt ålderstigen forskning. Bristen på pastoralhistoriska arbeten att bygga på är dock märkbar – och det är inte Wetterbergs fel.
På skyddsomslaget avbildas 21 mässhakar och en korkåpa från olika tider. Det vi ser är endast plaggen. De presenteras inte i ett liturgiskt sammanhang och bärs inte av någon människa. Jag finner det symptomatiskt. Det är inte lätt att hitta människan av kött och blod eller den pastorala interaktionen mellan präst och församling i och utanför gudstjänsten.
Wetterberg skriver att tron ofta hamnar i skymundan i historieskrivningen. Jag kan bara instämma. Det är ofta svårt att hitta den enskilda människans tro i material från äldre tid och därmed svårt att skriva om den på ett levande och berörande sätt. Detta drabbar även Wetterberg. Officiella uttalanden, styrdokument, lärosammanställningar och undervisande texter finns det gott om. Mindre av enskilda prästers tankar eller prästers samspel med församlingsbor. Det är mycket av att och vad, alltså beskrivningar av regler och vad präster skulle göra eller gjorde men mindre av hur och varför. Det får mig att undra vad en läsare som inte har kyrkohistorisk förkunskap förstår av äldre tiders samhälle och sätt att vara kyrka/gestalta kristen tro i sin läsning. När mer av varför träder fram är jag inte heller alltid nöjd. Ett sådant fall är när författaren lyfter fram skiftesreformen som en grundorsak till 1800-talets väckelser. Nyare forskning delar inte den bilden. Väckelsen spred sig även i oskiftade bygder.
Vissa ordval stör. Termen ceremonier används om sakrament, kyrkliga handlingar och liturgi. Jag uppfattar ordet ceremoni som negativt laddat, synonymt med åthävor som inte har innehåll, kraft och verkan. Stilla veckan kallas påskveckan.
Herrnhutarmissionärerna sägs vara ”hantverkare eller annat småfolk”. Men det knepigaste är nog ordet kyrka när det inte avser en byggnad. I boken framstår kyrkan som en diffus maktfaktor långt borta, under medeltiden synonym med påvemakten och efter reformationen som en storhet sammanlänkad med staten. Att präster och församlingsbor är levande delar av kyrkan nämns och märks inte. Ibland har dock ordet församling den betydelsen.
Det är alltid mest utmanande att skriva historia om den närmast förgångna tiden. Det är svårt att få perspektiv och att göra urval, och det finns ofta bara några forskare som behandlat de områden som väljs ut. Jag tycker att det märks i Wetterbergs skildring av 1900-talet. Inte minst avseende processen som ledde fram till att prästämbetet öppnades för kvinnor i Svenska kyrkan. Skildringen är ensidig och synes bygga på förförståelsen att kyrkan egentligen är biskopar och teologer samt att de som talade emot använde teologiska argument medan de som talade för inte gjorde det.
Hänvisningen till Markusevangeliets 25 kapitel väckte min nyfikenhet. Vad kan detta tidigare okända kapitel ha att säga? Av kontexten att döma är det dock bara en sammanblandning av de två evangelisterna på M. Uppgiften om att Sigismund skulle ha konverterat till den romersk-katolska kyrkan innan han blev kung i Polen vet jag inte heller var den kommer ifrån. Sigismund var romersk katolik, men hans syster Anna konverterade till den evangelisk-lutherska tron.
Det finns mycket av intresse i boken. Det breda kulturhistoriska anslaget och förmågan att inte fastna i detaljer är verkligen värdefull. Glimtarna ur Wetterbergs egen familjehistoria ger närhet och konkretisering. Detta och mycket mer gör boken läsvärd. Målgruppen torde vara de som vill förstå mer av den svenska kultur- och samhällshistorien, de som är intresserade av hur relationen mellan präst och församling kan ha sett ut genom tiderna, de som har präster i släkten och vill veta mer om vad det tidigare var att vara kyrkans tjänare. Jag tror också att boken kan locka till vidare sökande efter specialstudier av olika delar av kyrko- och eller pastoralhistorien. Prästerna gör det också tydligt att det finns mycket som vi kyrkohistoriker och historiskt inriktade praktiska teologer behöver forska mer om och problematisera i tidigare forskning.
Cecilia Wejryd är professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.
Ur Signum nr 8/2022, s. 57–58.