av JOSEF BENGTSON
Hur mår egentligen Sverige? Finns det en relation mellan hur individen mår och hur samhället mår? Vilken diagnos skulle nationen få om den lades på terapisoffan? Dessa frågor utgör utgångspunkten för Niklas Ekdals senaste bok Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige.
Ekdal är en väletablerad journalist och tidigare redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Men efter att ha drabbats av en hjärnskada gick Ekdal in i en lång och djup depression med självmordsförsök som följd. Om sin rehabilitering och väg tillbaka har han tidigare berättat i boken Hur jag dog: och fick klart för mig hur allt hänger ihop. I den aktuella boken, vänds i stället blicken utåt mot samtidens Sverige. Ekdal bibehåller dock en psykologisk blick och menar att ”om västerlandet vore en person skulle hen sitta i väntrummet på psykakuten”.
Som undertiteln antyder har Ekdal tagit hjälp av Dante och hans gudomliga komedi för att strukturera sin kritik. Även Paulus lista över Andens frukter har inspirerat förteckningen över de dygder som jämte helvetets kretsar utgör kapitelstrukturen. Sju synder och sju dygder utgör tematik för Ekdals symptombeskrivning av Sverige. Frid och självbehärskning har dock i Ekdals lista ersatts av de modernare dygderna begriplighet och vänlighet. Synden lust har utgått till förmån för pessimism.
Att Ekdal valt just Dante och Paulus som korrektiv till samtiden bottnar i insikten om att de visdomar som överlevt generationer har något viktigt att säga den moderna människan. Det finns, menar Ekdal, en anledning till att Bibeln och Den gudomliga komedin har ”överlevt idéernas evolution”, och spelat en fundamental roll i vår kultur. Samtidigt uppmanas man att inte fästa för stor vikt vid just Dante och Paulus – ”det kunde lika gärna varit Konfucius och Muhammed”. Deras primära syfte är att skapa perspektiv på hur vi lever.
Ekdal påpekar att medeltidens dödssynder i flera fall kommit att bli vår tids dygder. Som ett exempel på detta omtolkas kättaren till någon som befriad från flockmentalitetens konsensus vågar säga sanningen. Berättelsen om prästen Botulf i Gottröra, som på 1300-talet förnekade Kristi närvaro i sakramenten, likställs enligt detta synsätt med riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius och Wikileaksgrundaren Julian Assange. I Ekdals framställning ses kätteri som ”en social konstruktion beroende på sammanhanget”.
Ekdal utgår i sin samhällskritik från att ”våra kriser är andliga snarare än medicinska och politiska”, samt att ”eftersom allt börjar och slutar i våra huvuden kanske det som gäller för individen också gäller samhället”. Det implicita antagandet att det finns en relation mellan metafysik (våra grundläggande försanthållanden om vår tillvaro) och politik (hur vi ordnar det gemensamma), är välkommen och uppfriskande. Den andliga kris som Ekdal identifierar skrivs fram som ett blågult syndafall vars effekter vi ser i form av Instagramkultur, näthat, stress, ensamhet, kapitalismens rovdrift inom välfärdssektorn, språkets förflackning, apotekens avreglering, och vänlighetens ovanlighet.
Ekdal kåserar med breda penseldrag; politiska jeremiader blandas med barndomsminnen, vardagsfilosofiska frågor, betraktelser över välfärdssamhällets baksidor och nostalgiska återblickar på Sveriges folkhemshistoria. Det är Per-Albin, Palme, ABBA, ubåtsjakt, Lill-Babs, löntagarfonder och Greta Thunberg, om vartannat. Boken hade både till struktur och innehåll tjänat på att tydliggöra hur tankarna om dygd och synd hänger ihop, eller varför de är relevanta i dag. I stället blir framställningen ofta yvig, rapsodisk, och svepande. Stora stycken av boken framstår som allmänpolitiska kåserier utan röd tråd och utan konklusion och hamnar därför genremässigt närmare memoaren än samhällsanalysen.
Bättre blir det när Ekdal skriver om egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Här dras man som läsare in i en personlig och drabbande berättelse om mörker och vägen tillbaka mot ljuset. Bäst blir det i kapitlet om Bedrägeri (Dantes åttonde krets) där Ekdal diagnosticerar Sverige som ”en nation på flykt från sig själv som pendlar mellan skam och storhetsvansinne”. Vårt hastiga uppbrott från land till stad, från tradition till modernitet, från religion till sekularitet, beskrivs som hastigt avklippta rottrådar som resulterat i ensamhet, vilsenhet och nostalgi. Den sentimentalitet som tidigare klassificerats som sjukdomstillstånd kom att i takt med urbaniseringens uppbrott bli en bitterljuv överlevnadsstrategi för ett folk som förlorat kontakten med sina rötter. Ekdal beskriver hur förlusten av rötter och sammanhang har gjort oss alla till flyktingar som ”spanar i backspegeln efter en svunnen tid och plats som aldrig funnits”.
I en tänkvärd passage lyfter Ekdal fram Karen Blixens devis om att människan förmår att bära alla sorger om hon blott förmår placera in dem i en berättelse. Men Ekdal själv tycks sakna just en större berättelse att erbjuda, både för bokens struktur och för samtidsmänniskan. ”Allt flyter. Historien har varken slut eller karta”, sammanfattar Ekdal i kritisk kontrast till både Francis Fukuyamas och Samuel Huntingtons teorier om historiens riktning och civilisationernas utveckling.
Det närmsta Ekdal kommer någon form av konklusion är att ”vänlighet är grunden” för det goda samhället. Godheten, menar Ekdal, är svår att identifiera då den antingen är allt för abstrakt eller mekanisk. Ondskan däremot, menar han, är lätt att känna igen: ”Gud är abstrakt, lidandet konkret.” I en förmodat omedvetet tvetydig formulering skriver han: ”Kruxet är att godheten blir opersonlig.”
För en kristen är kruxet betraktat som tortyrinstrument visserligen ett konkret uttryck av ondska. Men paradoxalt nog är korset även det mest konkreta och personliga uttrycket för godhet. I varje fall om man lyssnar på Paulus och Dante.
Josef Bengtson är fil. dr i religionsvetenskap, omvärldsanalytiker vid länsstyrelsen i Västra Götaland.
Ur Signum nr 8/2022, s. 52–53.