Analytisk filosofi och kristen teologi

Den som vill tala om Gud, vare det vetenskapligt eller ej, vare det med hänseende till praxis eller mera principiellt, måste därvid veta vad han i grund och botten gör med detta tal om Gud och vara villig att redogöra för det. Om man nämligen uppfattar teologin som reflexion om den kristna tron så är relationen till Guds ord som däri kommer till uttryck alldeles konstitutiv. Därav följer omedelbart att det egentligen inte finns ett mera elementärt teologiskt sakproblem än själva språkproblemet, dvs. sättet hur vi talar om Gud. Just teologin skall inte bara ge sig i kast med språket utan den måste också på ett grundläggande sätt kunna lita på språket. Därför borde teologin egentligen spontant försöka inleda ett samtal med andra discipliner som å sin sida sysslar med det mänskliga språket.

Bland de filosofiska samtalspartner som i detta hänseende har visat på kritiska uppgifter och givit vidareförande impulser för teologin måste först och främst nämnas den analytiska filosofin som haft sitt upphov i Storbritannien och som snart utvidgat sitt inflytande till alla engelsktalande länder. I Skandinavien har den på ett särskilt sätt påverkat livs- och trosåskådningsvetenskapen (jfr bl.a. Anders Jeffners Kriterier i kristen troslära, Uppsala 1976 och hans framställning av senare tids teologiska utveckling i Skandinavien i TRE, band IX under stickordet dogmatik). Under senare år blir ett inflytande också i tyskspråkiga länder synligt. Men varken katolsk eller evangelisk teologi på kontinenten tycks hittills i större utsträckning har tagit upp den angelägna diskussion om det religiösa språkets mening som har aktualiserats genom denna filosofiska riktning.

I fjol utkom emellertid ett utomordentligt verk av den tyske evangeliske teologen Ingolf U. Dalferth i serien Beiträge zur evangelischen Theologie. Religiöse Rede von Gott, München 1981 som utmärker sig inte bara genom en ingående och omfattande information utan också genom en systematisk tvärvetenskaplig reflexion mellan religionsfilosofi, lingvistik och teologi. Dalferth granskar kritiskt den språkfilosofiska analysen för att försöka komma fram till en teori, en lära, hur kristet tal om Gud är beskaffat. Utan tvekan rör det sig här om den hittills grundligaste undersökningen i ämnet och den belyser på ett omfattande sätt de problem som allt tal om Gud medför. Här måste vi nöja oss med några antydningar som endast ofullständigt och skissartat kan återge t.o.m. bokens huvudlinjer.

Med utgångspunkt i en närmare bestämning av språket ställer Dalferth i ett första steg frågan: vad innebär överhuvudtaget språket? (”hur skall vi religiöst tala om Gud?”). Han kommer till resultatet: empiriskt sett är den grundläggande kategorin för att beskriva språket och talet det som vi kan kalla ”yttrandet”. Däri ligger en dimension av tilldragelse, en handling som mynnar i en text, i en ”proposition”, ett framläggande eller påstående. Utifrån denna utgångspunkt kommer författaren till resultatet att språkets resp. talets grundläggande logiska struktur ligger i ett yttrande som proposition.

Såtillvida detta gäller för allt tal efterlyser Dalferth i ett andra steg de kriterier som utmärker religiöst tal. Med andra ord frågar han: var ligger det kännetecknande i frågan: Hur kan vi religiöst tala om Gud? Gentemot ett försök att bestämma det religiösa enbart som en egenskap av allt tal gör författaren förslaget att se det som en normativ bestämmelse och anta det s.a.s. som en topografisk bestämning av denna religions grundläggande situation. I överensstämmelse därmed kan ett tal gälla som religiöst när det väsentligen (i ett yttrandereferat över en yttrandesituation) relateras till religiösa akter.

I ett samband av första stegets analys där Dalferth framhäver talets påståendestruktur och andra stegets skiss angående det religiösa talets situationsstruktur tar författaren i ett tredje steg – ”Hur skall vi religiöst tala om Gud?” – upp problemet om en förnuftig motivering för ett kristet-religiöst tal om Gud. Han dryftar frågan detaljrikt och kommer slutligen till slutsatsen: Kristet tal om Gud är ett mångfaldigt men ändå till sin grundläggande struktur integrerat påstående tal som förstår sig som ett svar på ett i Kristus erfaret tilltal från Gud i mångfaldiga situationer och vars särskilda udd ligger i att denna erfarenhet även kan göras av andra.

Vi anser att detta vetenskapliga verk utan tvivel vida överträffar alla hittills utkomna teologiska publikationer som sysslar med analytisk filosofi och språkproblematik. Dess särskilda värde synes oss ligga på två plan: Å ena sidan belyser Dalferths arbete språkproblemet som en väsentlig och grundläggande fråga i kristen teologi. Det rör sig därvid inte bara om en akademisk fråga, utan språket har en stor praktisk och pastoral betydelse. Just här blir vi medvetna om hur avgörande all vördnad för Guds verklighet är beroende av hur noggrant vi handskas med religiöst och teologiskt språk. Å andra sidan vidareutvecklar Dalferth precist och skarpt den specifikt teologiska ståndpunkten i den spänningsfyllda dialogen mellan teologi och filosofi som för närvarande pågår i den religionsfilosofiska diskussionen.

Däremot ifrågasätter vi om författaren därmed också gör rättvisa åt den religionsfilosofiska ståndpunkten. Han undersöker den inte filosofiskt utan bestämmer den enbart utifrån teologin. Samtidigt inskränker han denna religionsfilosofiska frågeställning rigoröst genom att reducera problemet rörande det religiösa talet om Gud till en språkkritisk och situationslogisk undersökning.

Religionsfilosofin kan i själva verket – enligt vår uppfattning – inte inskränkas till ett kritiskt och logiskt klarläggande och ordnande av religiösa erfarenheter utan den gör positivt anspråk på, att ett filosofiskt tal om Gud och därtill knuten en filosofisk insikt om Guds existens är möjlig (inte bara en erfarenhet av ett tilltal från Gud i Kristus eller en ”upplevelse” av vissa Guds signaler och impulser!). Det räcker alltså inte att säga: ”Kristet tal om Gud är en artikulation av den på ett grundläggande sätt kristna erfarenheten som man kan göra med hänsyn till subjektet (dvs. Gud) i det i Kristus erfarna tilltalet” (s. 674).

Just här borde en kritisk dialog mellan teologi och filosofi som saknas hos Dalferth på nytt upptas. Vi har intrycket att samma krav inte mindre allvarligt borde ställas till svensk trosåskådningsvetenskap så att den inte hamnar i en alltför ensidig och riskabel ”upplevelse” -teologi som kan skönjas i den nyss utkomna boken av Hemberg, Holte och Jeffner Människan och Gud och som gör anspråk på att vara ”en kristen teologi”.