Samhälle och trossamfund

Ja, det är tio år sedan. Samhälle och trossamfund kallades den myrdalska beredningsgruppens förslag till nyordning av förhållandet i Sverige mellan stat och samfund. Men när den kyrkokommunala opinionen mobiliserades emot detta, och centerpartiet definitivt etablerade sig som statskyrkoväsendets beskyddare, lät den förra regeringen Palme förslaget falla. Det var ju val 1973, och vid sådana viktiga förrättningar bör folket inte distraheras med principfrågor.

Därefter krympte man perspektivet och arbetade på en lösning i första hand endast omfattande Svenska kyrkan. Även denna blockerades av kyrkomötet, trots att det den gången fanns en liberal kyrkominister som backade upp det nya förslaget.

Centerpolitikens triumf

1982, ett halvår före valet, lyckades centerpartiet få riksdagen att acceptera en modell för kyrka-stat-förhållandet och kyrkostyrelsen som i allt motsvarar centerns kyrkopolitik. Det förefaller vara en icke obetydlig politisk framgång med tanke på att i den myrdalska beredningen endast fanns en ensam reservation av centerrepresentanten. Kanske kan kyrkopolitiken komma att betraktas som ett av de områden där centern under sin regeringstid mest oavkortat lyckades driva sin politik igenom.

Att stödja lagförslag som regeringen fick riksdagens och kyrkomötets bifall till, måste ha varit ett synnerligen bittert beslut för främst Folkpartiet. Det går rakt emot vad Folkpartiet har stått för och innebär kapitulation i en av dess idépolitiska hjärtefrågor. Den politiska situation i vilken årets valkamp fördes var extremt polariserad kring höger-/vänsterdimensionen i den ekonomiska politiken, och idéfrågor satt tämligen trångt. Var läget så klämt att Folkpartiet måste biträda det fattade statskyrkobeslutet, är det inte svårt att förstå att partiet haft svårt att göra sig gällande.

Det som bekymrar mest är kanske inte Svenska kyrkans nya ordning i och för sig. Den har godkänts i god demokratisk ordning och något övergrepp från regering och riksdag har det inte alls varit fråga om. Men förvandlingen av principfrågan om samhället och samfunden till en sak som endast rör Svenska kyrkan och statsmakten är en betydligt allvarligare sak. I den senaste omgången frångick man det tidigare självklara att också övriga samfund skulle få tillfälle att säga sin mening.

Detta breda perspektiv på religionsfrihet och jämlikhet finns fortfarande i utredningen om folkbokföringen. Trots att denna var enig om folkbokföringens överförande till civil huvudman (givetvis med reservation från centerrepresentanten) förefaller ingen tro att det skall bli något av med en sådan reform. Inte ens de hotade försäkringskassorna har tagit upp förslaget att överta folkbokföringen.

”Sverige är fantastiskt”

Med andra ord kommer den världsunika ordning som Sverige har att fortfara: Ett trossamfund sköter den civila folkbokföringen och registrerar därvid sina egna medlemmar, men inte andra samfunds. Det är just denna civila uppgift som ger Svenska kyrkan möjlighet att som medlemmar registrera också odöpta barn.

Sedan 60-talet har gång på gång denna fundamentala ojämlikhet i samfundens arbetsvillkor påpekats, och alla utredningar har noterat den och framlagt förslag till dess avhjälpande. Av detta har hittills inte blivit något som helst resultat. Tanken på något slags registrering av annan religionstillhörighet har avvisats som ett hot mot den personliga integriteten, och Svenska kyrkan tänktes i framtiden få föra sina egna ministerialböcker. Men när nu den unika ordningen i Sverige kommer att bestå under överskådlig tid? Om det är förenligt med respekten för integriteten att officiellt registrera medlemskap i Svenska kyrkan, men inte i andra samfund, finns det då verkligen full religionsfrihet i Sverige?

I valkampanjen omnämndes överhuvud inte statkyrka och religionsfrihet. Om det var syftet med partiernas hastiga överenskommelse i våras, lyckades man utomordentligt väl. När detta skrivs finns ingen ledtråd till vem som blir ansvarig för kyrkoärendena i den socialdemokratiska regeringen. Att det inte ens förekommit någon spekulation demonstrerar frågans lyckosamma desarmering. Dock kvarstår givetvis en viss nyfikenhet om man skall lämna kyrkopolitiken som ett monument över vad centern verkligen lyckades med.

I uttalanden före valet från partierna svarade förre kyrkoministern Hans Gustafsson för socialdemokraterna och förespråkade åter goda och jämlika arbetsförhållanden för alla trossamfund. ”Samhället skall vara neutralt i trosfrågor.” Det är omöjligt att föreställa hur någon skulle kunna tolka avförandet av de övriga samfunden ur bilden som neutralitet och ”likvärdiga arbetsförhållanden”. Efter den nya ordningen för Svenska kyrkan, som ju enligt propositionen endast skulle medföra fördelar, vore det logiskt att tillsätta en utredning om de fria samfundens rättsliga och ekonomiska ställning. En sådan utredning avlämnade i Finland för ett år sedan ett reformförslag. Enda vägen till större jämlikhet är kanske denna, sedan stat-kyrka-frågan har insnävats till att endast gälla Svenska kyrkan.

Vi kan erinra om att när Spanien blev demokratiskt, avskaffandet av statskyrkosystemet uppfattades som en självklar konsekvens, och i utformningen av den nya lagen uppstod diskussion om det var förenligt med religionsfriheten att nämna katolska kyrkan för sig.

Reglering av samfundens rättsställning

Det finns i Sverige vissa historiska och ideologiska hinder för en reglering av de fria samfundens rättsställning. Frikyrkorna har alltid motsatt sig varje form av registrering eller erkännande, så som ordningen är i Norge eller Finland. De har utan någon sådan reglering kunnat komma i åtnjutande av omfattande offentligt stöd för mission, pastorsutbildning, folkhögskolor, ungdomsverksamhet och studiearbete.

Det statsbidrag som går direkt till de fria samfunden och i detta sammanhang är en obetydlig bit, utgår i princip på samma grunder till samfund som först genom invandringen kommit att i större skala etableras i Sverige. Men dessa har givetvis inga folkhögskolor och deras prästutbildning utomlands berättigar inte ens till studiemedel. Totalt är stödet från det offentliga till deras totala verksamhet en bråkdel av frikyrkornas.

I väntan på den stora jämlikhetsreformen för trossamfunden kom dessutom samfunden att hamna utanför Invandrarverkets ansvarsområde. Där behandlas trosgemenskaperna som ett slags hobbyverksamheter. Obetalbart provinsiellt är generaldirektörens yttrande i en nyutkommen utmärkt introduktion av de ortodoxa och österländska kyrkorna, ”De kommer från öst”, utgiven av Sveriges Frikyrkoråd: ”Därför har vi hittills avvisat tanken på att invandrarkyrkorna skulle vara med i Invandrarverkets referensgrupp. Den har tillkommit för att utgöra en kontakt med de profana invandrarorganisationerna. Många av de frågor som behandlas i gruppen berör främst dessa organisationer, till exempel frågor om skola, massmedia etc. . . .” I vilket annat invandrarland skulle man framställa skola och massmedier som helt utanför kyrkornas intressesfär?

Ingen skugga skall falla över Frikyrkorådet, som gjort ett utmärkt arbete som administratör av stödet till invandrarsamfunden, och betytt särskilt mycket för grupper som haft svårt att klara av en direktkontakt med den normala svenska byråkratin.

Men intressegemenskapen mellan frikyrkorna och de stora invandrarkyrkorna är begränsad. De fria samfundens tysta eller uttryckliga accepterande av dubbelt medlemskap har starkt bidragit till att vidmakthålla nuvarande medlemskapsregler för Svenska kyrkan. I Finland synes alla vara överens om att söka lösningar som omintetgör dubbelt medlemskap. På längre sikt ter sig ordningen med Frikyrkorådet som ett slags halvoffentligt organ för alla fria samfund som en återvändsgränd på vägen mot jämlikhet och religionsfrihet. Om nu den målsättningen fortfarande är aktuell.

Av propositionen om stöd till enskilda skolor förefaller det som om möjligen katolsk grundskola skulle kunna få bidrag på samma grunder som judisk. Också här är Sverige hittills enastående. Offentliga bidrag till judiska, men inte katolska skolor, förekommer inte ens i Israel.

Inte sedan stat-kyrka-frågan började bli aktuell för tjugofem år sedan har det sett så dystert ut för dem som hoppats på en svensk utveckling mot religionsfrihet och statlig religiös neutralitet. Kanske finns det ansvariga politiker och opinionsbildare som finner det pinsamt med diskriminering av katolska invandrare, nu när diplomatiska förbindelser upprättats med den Heliga stolen?