Befrielseteologi

KNA: Ni anses vara en av de ledande befrielseteologerna i Latinamerika. Vad är befrielseteologins kännetecken?

Boff: Befrielsekristna i Latinamerika har övergivit sin sociala förankring hos de rika och ställt sig på de fattigas sida. Den sociala verkligheten i hemländerna och världen ser de från samma håll som de i grunden förtrampade egendomslösa. Liksom de upplever sin situation som präglad av förtryck och utsugning, så ser de i evangeliet en befrielsefaktor. Jesus är för dem inte längre i främsta rummet världshärskaren, utan den fattige, maktlöse, orättfärdigt dödade, men till nytt liv uppväckte befriaren. Detta vanmäktiga folk måste, inspirerat av Jesu befriarens ande, bli det handlande subjektet för sin egen befrielse. Det rör sig alltså om en ny sammansmältning av bön och kamp, av herdagärning och samhällsinsats.

KNA: I Tyska förbundsrepubliken, liksom på andra håll, är befrielseteologin en stridsfråga. Vi erfar att prefekten för Troskongregationen i Rom, kardinal Ratzinger, tillställt Er ett handbrev som avses stifta frid mellan Er och Troskongregationen. Vad står det i brevet, och i vad anser Ni dess värde ligga?

Boff: Brevet kan man i själva verket se som en vink om ett närmande. Kardinal Ratzinger fastslår att läroprocessen mot mig har lagts ned, och att jag inte behöver frukta någon fällande dom. Samtidigt ber han mig i sammanhanget att, efter ingången överenskommelse med Troskongregationen, klara upp tre omstridda punkter: frågan om Jesu självmedvetande (”Vad har Jesus tänkt om sig själv?”); frågan om Jesu Kristi verkliga närvaro i den genom kyrkans ord invigda nattvarden; samt frågan om kyrkans egenskap att vara apostolisk. Jag har under mellantiden skrivit en uppsats om dessa tre punkter. Den intogs i maj av tidskriften Sal terrae (spansk) och också i juni av Grande sinal (brasiliansk). Jag hoppas att de villkor som Troskongregationen ställt, i och med det har tillgodosetts.

KNA: I Europa har man intrycket att, framför allt i Brasilien, befrielseteologin under mellantiden har påtagliga verkningar på kyrkans pastorala och sociala praxis. Kan Ni bekräfta intrycket, och i så fall: i vad består verkningarna närmare bestämt?

Boff: Det märkbaraste tecknet är kanske det faktum, att den 350 ledamöter starka brasilianska biskopskonferensen enhälligt gjort de fattigas ståndpunkt till sin. En ytterst viktig punkt är för biskopsmötet – i dess helhet – problemet med de ständiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna gentemot de fattiga i vårt land. Biskopskonferensen har enstämmigt avgjort sig för de fattigas befrielse. På ort och ställe är tydliga tecken de överallt tillkomna folkcentren för de mänskliga rättigheterna, mödrasällskapen och basförsamlingarna. En del fackföreningsbildningar, framför allt på landsbygden, går tillbaka på denna kristna rörelse. Många ledare inom det nybildade arbetarpartiet säger att de har sina andliga rötter i de kyrkliga basförsamlingarna.

KNA: Har den latinamerikanska befrielseteologin också ett budskap till medborgarna i Tyska förbundsrepubliken?

Boff: En av befrielseteologins grundsatser går ut på att världen är ett enda stort system. Man kan alltså i Tyskland inte göra skillnad så här: vad som sker här, är en sak för sig; men vad som händer i Brasilien, är något helt annat. Nej, utan världen utgör en enhet. Om det som tilldrar sig i Tredje världen, beslutar man i de rika ländernas och därmed också Tyska förbundsrepublikens maktcentra. Vi är beroende av dem och utlämnade åt dem. Det betyder alltså: läget av orättfärdighet orsakas av beslut som också fattas av tyska nationalekonomer, finansmän och politiker. Jag menar – även kyrkans män i Förbundsrepubliken måste sent omsider bli medvetna om det faktum att de stödjer detta orättfärdiga system, om de i fortsättningen förbigår med tystnad sådant som även västtyska transnationella koncerner ställer till hos oss.

KNA: Ni har en gång sagt att ljuset och frälsningen kommer från utkanterna. Vad vill det säga?

Boff: Satsen betyder: i historien som helhet kommer ansatserna till förbättringar aldrig från den bestående makten. Förändringar, närmare bestämt politiska och religiösa, kommer alltid från de små. Såtillvida menar jag att ytterkanten är en teologisk ort. Eller med andra ord: kyrkan – också i förbundsrepubliken – måste besluta sig för ett partitagande till förmån för de fattiga här och i Tredje världen. Det kommer att bli ett viktigt steg mot dess förnyelse. Vi i den latinamerikanska utkanten av det kyrkliga och socioekonomiska världssystemet, är i all anspråkslöshet medvetna om att våra erfarenheter kan vara till hjälp också här.

KNA: Ni bevistade katolikdagen i Düsseldorf. Har Ni intrycket att de västtyska katolikerna ger sig i kast med de latinamerikanska befrielsekristnas angelägenheter?

Boff: Överväldigad blev jag av det stora deltagandet av tonåringar, också i de förberedelser till vilka man inbjudit mig. Jag häpnade vid dessa ungdomars engagemang för Tredje världen och deras helt enkelt lidelsefulla intresse för den latinamerikanska befrielseteologin. Orsaksbakgrunden hos tonåringarna förmodar jag vara insikten om att detta samhällssystem – märk väl: detta är ett och detsamma i förbundsrepubliken och i Brasilien – som ju skapar flera hundra miljoner nödlidande, inte längre får rumstera vidare på det sättet. Då ser dessa ungdomar mot Latinamerika och hoppas i befrielseteologin finna en valmöjlighet: befrielse, hopp, nytt liv. Visserligen har jag samtidigt intrycket att dessa ungdomar inte är alldeles betecknande för kyrkorna i Förbundsrepubliken.

KNA: Den 15 november kommer det i Ert land för första gången sedan militärkuppen 1964 att förrättas val på kommunal, delstatlig och federal nivå med fria partier. I Brasilien vet man att Ni går väl ihop med det nybildade arbetarpartiet PT – Partido dos trabalhadores. På vad grundar sig detta partitagande från Er sida, och vilka utsikter tilltror Ni PT?

Boff: Alla hittillsvarande partier är färdiggjorda med avseende på program, målsättning, uppbyggnad och ledare. PT är annorlunda – det erbjuder sig om man så vill halvfärdigt åt folket och uppmanar alla som hittills inte haft någon som helst talan, att medverka till uppbyggandet av detta parti. Ett första kännetecken är sålunda, att arbetarpartiet verkligen kommer från basen. Med undantag för den kände fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silva har partiet inga berömda ledare, utan i stället män och kvinnor med uppkavlade ärmar. PT tror fattigfolket om beslutskompetens. Varje beslut kommer först att tas upp i beslutsförsamlingarna på den lägsta basen, där var och en kan yttra sig. Innehållsligt rör det sig om en befrielseideologi, som emellertid icke vill vara marxistisk. Detta drag ådrar partiet den förebråelsen från sina politiska medtävlare, att det skulle ha bildats i katolska kyrkans sakristior. Och då försvarar partiet sig icke utan stolthet med genmälet att det minsann har sådana fäder som den stridbare kardinalen av São Paulo, dom Paulo Evaristo Arns, eller fattigbiskopen i Recife, dom Helder Camara.

I en rad delstater kan PT gott och väl påräkna en andra- eller tredjeplats.