Brev till monsignore Casaldaliga

Monsignore,

jag läste att under en razzia som militärpolisen

företog i São Felix’ prelatur beslagtogs bland

annat den portugisiska översättningen (jag visste inte

att det fanns en sådan) av Ernesto Cardenals ”Psalmer”. Och

att man utsatte alla de häktade för elektrisk tortyr

på grund av mina dikter, som många kanske inte ens hade läst.

Jag har lidit med dem, och med så många andra, i

”dödens nät” . . . i ”Avgrundens snaror”.

Mina bröder och systrar

med oxpiken mot brösten, med oxpiken mot penis,

ni skall veta: dessa Psalmer har blivit förbjudna här också,

och Somoza sade nyligen i ett tal

att han skulle utrota Solentinames ”obskurantism”.

Jag har sett ett fotografi av Er vid stranden av Araguaia

den dag då ni vigdes till biskop, med Er mitra,

som bara var en enkel stråhatt, och Er kräkla,

en indianpaddel från Amazonas. Och jag har hört

att Ni nu väntar på att bli dömd av militärdomstolen.

Jag ser framför mig hur Ni ler, så som Ni log på bilden (inte

mot kameran, utan mot allt som skulle komma)

i den stund då skogarna blir grönare

eller dystrare,

i bakgrunden Araguaias sköna vatten

och solen som sjunker bakom avlägsna storgods.

Där börjar urskogen, ”dess tystnad lik en dövhet”.

Jag var en gång en vecka i Amazonas (Leticia) och kommer ihåg

stränderna där träden var insnärjda i parasitväxter

som finansföretag.

Ni har hört de sällsamma ljuden om natten

(några liknar klaganden och andra gapskratt).

Jaguaren förföljer tapiren, tapiren skrämmer upp aporna och

aporna jagar bort . . .

papegojor?

(det finns på ett ställe hos Humboldt)

precis som i ett klassamhälle.

En melankoli sprids om, kvällarna likt den som härskar på fängelsegårdar,

luften är fuktig, och det luktar DEOPS . . .

Kanske blåser det en sorgsen vind från Nordöst

från det sorgsna Nordöst …

Det finns en svart groda i de mörka kanotlederna

(har jag läst) en groda som ständigt frågar: Varrr

för? Varrr

för?

Kanske hoppar en tucunarefisk. Kanske lyfter en häger, lika gracil

som Miss Brasilien.

Trots alla bolag, trots alla företag. Skönheten

hos dessa stränder är ett förebud om det samhälle som skall bli vårt.

Som skall bli vårt! Även om de försöker, kan de aldrig rycka

bort en hel planet ur det himmelska systemet.

Finns Anaconda där borta? Når

Kennecott dit?

Där som här lever folk i skräck.

Lekmännen, skrev Ni en gång,

”i skogen som jaguarer, som fåglar”.

Jag har hört namnet på en ung man (Chico)

och namnet på en ung flicka (Rosa).

Stammen ger sig av uppför floden.

Bolagen kommer och reser sina stängsel. Jordägarna

far över Mato Grossos himmel i sina sportflygplan.

Och de inviterar aldrig Er till den stora grillfesten tillsammans med inrikesministern.

Bolagen sår ut ensamhet.

De har med sig telegrafen för att sprida falska nyheter.

Transistorn åt de fattiga, lögner i öronen.

Sanningen är förbjuden, eftersom den gör människor fria.

Ensamhet och söndring och taggtråd.

Ni är poet och använder metaforer. Men Ni har också skrivit:

”Slaveriet är ingen metafor.”

Och de som jagar efter ockermässiga bankkoncessioner

tränger ända bort till övre Xingu.

I dessa trakter flödar tårarna som amazonregnet.

Militärpolisen har sagt till Er

att Kyrkan endast bör ta vård om ”själarna”.

Men de undernärda barnen då, de stora bolagens offer?

Kanske råder dunkel natt i Silo Felix’ prelatur.

Kanske är Ni ensam på missionsstationen, omgiven av urskog,

urskogen där bolagen rycker fram. Detta är stunden

då spionerna från DEOPS och de lejda banditerna slår till.

Är det en vän utanför dörren eller Dödsskvadronen?

Jag föreställer mig (om det är klart väder) Amazonas melankoliska måne,

hur den lyser över privategendomen.

Storgods är inte till för att odla marken, den saken är klar,

utan bara för att hindra lantarbetaren från att bygga sig en liten gård.

Dunkel natt. – ”Broder, hur långt är det kvar

till Paranara?” – ”Vi vet inte, broder.

Vi vet inte om det är nära eller långt borta

eller om vi redan har passerat. Men paddla på, broder.”

Dunkel natt. De fördrivnas

lägereldar lyser på stränderna och kastar

bedrövade reflexer i vattnet.

Långt, långt borta skrattar ljusen i Rio de Janeiro

och ljusen i Brasilia.

Hur skall de kunna besitta jorden, om jorden tillhör storgodsägarna?

Ofruktbar ligger den, av värde bara för markspekulation och feta lån från Banco de Brasil.

Där borta, vid Rio das Mortes, blir Människosonen

alltid såld för Trettio Dollar.

Priset för en daglönare. Trots

2.000 års inflation.

Dunkel natt. Någonstans (jag vet inte

exakt var) glimmar ett anspråkslöst ljus,

en leprastation i Amazonas.

Där står spetälska på bryggan

och väntar på att flotten med Che skall återvända.

Jag har sett att Ni citerar min HYLLNING TILL AMERIKAS INDIANER.

Det förvånar mig att boken har färdats så långt, ända till övre Xingu

där Ni, monsignore, försvarar dessa indianer. En långt bättre hyllning!

Jag tänker på pataxostammen, som ympades med smittkoppor.

Av 10.000 cintas-largas återstår bara 500.

Tapaiamaindianerna gav man socker blandat med arsenik.

En annan stam i Mato Grosso bombades från ett Cessnaplan.

Nu ekar inte längre den hesa mangaretrumman, kallande till dans under månen,

då dansarna är förklädda till fjärilar och tuggar de mystiska kokabladen

och de nakna unga flickorna är målade med de symboliska mönstren

på boaormens skinn och bär skallror med fruktkärnor vid anklarna,

alla i en krets kring Livets Träd (pifayopalmen).

En kedja av romber föreställer ormen, och inuti

varje romb finns andra meanderslingor; varje slinga är ännu en orm,

så att många ormar ryms inom en och samma reptilkropp:

den sociala organisationen av många individer. Mångfald inom enheten.

I begynnelsen fanns bara vatten och himmel.

Allt var öde, allt var djupaste natt.

Sedan skapade Han berg och floder. Och Han sade: ”Nu är allt på plats.”

Floderna kallade varandra vid namn.

Människorna var en gång choroapor.

Jorden är formad som en brödfrukt.

På den tiden fanns det en stege som ledde till himlen.

Colombus upptäckte dem på Cuba, i ett paradis där allt var gemensamt.

”Jorden tillhörde alla, liksom solen och vattnet, utan något meum et tuum.

När de skänkte någon ett stycke tyg, skar han det i lika stora bitar och fördelade det

bland alla i stammen.”

Det finns ingen indianstam i Amerika med privategendom, såvitt jag vet.

De vita förde med sig mynten,

de värderade allting i pengar.

(Skrik . . . sprakande från hyddor i lågor . . . skott.)

Av 19.000 muducuras återstår 1.200. Av 4.000

carajas, 400. Tapalumas: helt utrotade.

Det privata tillägnandet av Eden

eller Gröna Helvetet.

Som en jesuit en gång skrev:

”Törsten efter blod är större än Floden.”

En ny ordning. Eller snarare

en ny himmel och en ny jord.

Det nya Jerusalem. Varken New York eller Brasilia.

En lidelse för förändring: trängtan

efter denna stad. Ett kärlekens samfund.

Vi är främlingar i konsumtionssamhället.

Den nya människan, inte den nya Oldsmobilen.

Idoler är idealism. Profeterna däremot

bekände sig till den dialektiska materialismen.

Idealism: Miss Brasilien på TV-skärmen för att dölja

100.000 prostituerade på São Paulos gator.

Och i det futuristiska Brasilia sitter de utlevade generalerna

vid sina skrivbord och avrättar vackra ungdomar per telefon,

utrotar den lyckliga stammen med ett telegram,

darrande, ledbrutna, bleka som lik

beskyddade av feta gangsters med svarta glasögon.

I morse kom termiterna in i min hydda

där böckerna finns (Fanon, Freire

… och även Platon): ett perfekt samhälle

men utan någon förändring,

utan minsta förändring under miljoner år.

Nyligen frågade en journalist mig varför jag skriver poesi:

av samma skäl som Amos, Nahum, Haggai och Jeremias …

Ni, monsignore, har skrivit: ”Förbannelse över privategendomen!”

Och den helige Basilius: ӊgare till det gemensamma goda

bara för att de först lade beslag på det.”

För kommunisterna existerar inte Gud, utan rättvisan.

För de kristna existerar inte Gud utan rättvisa.

Monsignore, vi är subversiva,

ett hemligt nummer på ett kort i ett arkiv någonstans,

efterföljare till den illa klädda och visionära arbetaren,

yrkesagitatorn som avrättades för konspiration mot Systemet.

Som Ni vet var korset ett straff för uppviglare,

för politiska brottslingar, och inte ett rubinsmycke

på ett biskopsbröst.

Ingenting är profant längre.

Människosonen finns inte bortom de atmosfäriska skyarna.

Vad spelar det för roll, monsignore, om militärpolisen eller CIA

förvandlar oss till näring för jordens bakterier

och sprider ut oss i universum?

Pilatus satte upp en skylt på tre språk: SUBVERSIV.

En arresteras i brödbutiken,

en annan i busskön på väg till arbetet.

En pojke med långt hår stupar på en gata i São Paulo.

Köttets uppståndelse är verklighet. Hur skulle det annars

kunna finnas någon permanent revolution?

En dag förkunnade El Tiempo jublande på Bogotás gator

(ända till Solentiname ekade det) CAMILO TORRES DÖD

jättestora svarta bokstäver

och ändå är han mer levande än någonsin, trotsande El Tiempo.

Liksom också Che trotsar ledaren i New York Times:

”Om det är sant att han dött i Bolivia, som det förefaller,

har en myt förintats tillsammans med en människa.”

Och i Brasilia säger de:

”Måla inte upp sanna visioner för oss, tala endast till oss

om angenäma ting, ge oss illusioner.”

Det brasilianska undret:

ett Hotell Hilton omgivet av favelas.

Priset på ting stiger

och priset på människor sjunker.

Så billig arbetskraft som möjligt (för dem

ges ingen renhet … ingen Beethovensymfoni).

Och i Nordöst förtär magarna sig själva.

Ja, Julião, kapitalet förökar sig som baciller.

Kapitalismen är den ackumulerade synden, som luftföroreningen i São Paulo,

de whiskyfärgade dunsterna över São Paulo.

Dess hörnsten är ojämlikhet.

I Amazonas träffade jag en viss Mike

som exporterade pirayor till USA.

Han skickade bara två i varje behållare

så att den ena alltid skulle kunna undfly den andra:

om de är tre eller fler, förgör de varandra allihop.

Så fungerar den brasilianska pirayamodellen.

Massproduktion av elände, brott

i industriell skala. Död

på löpande band.

Mario-lapa bad om vatten på papegojpinnen

och de tvingade i honom ett halvt kilo salt.

Sådana nyheter censureras. Vi vet bara:

där helikoptrarna församlas finns Kristi Kropp.

Beträffande våldet skulle jag vilja säga:

det finns ett Utvecklingens våld

och ett våld som hejdar Utvecklingen.

(Och en kärlek starkare än DEOPS och Dödsskvadronen.)

Dock

sadism och masochism är klassernas harmoni

sadism och masochism mellan förtryckare och förtryckta.

Men även kärleken är obeveklig (som DEOPS).

Längtan efter enighet kan föra en till papegojpinnen, till

att få gevärskolvar i huvudet, knytnävsslag

i ansiktet, elektroder.

För denna kärleks skull har många blivit kastrerade.

Man upplever ensamheten i att bara vara individer.

När jag skriver detta har Ni kanske redan blivit dömd.

Kanske kommer jag snart själv att bli häktad.

Profet där borta där Araguaia flyter samman med Xingu

och även poet,

Ni är rösten hos dem som fått munnen förbunden.

Nu är det inte tid för litteraturkritik

eller för att attackera militärdiktaturen med surrealistiska dikter.

Och vad tjänar metaforer

till, om slaveriet inte är en metafor,

om döden i Rio das Mortes inte är en metafor,

och inte heller Dödsskvadronen?

Nu gråter folket på papegojpinnen.

Men varje tupp som gal i den brasilianska natten

är nu för tiden subversiv,

den ropar ”Revoluçao”!

Och likt den unga flickan som delar ut flygblad och sätter upp

affischer med Che

är den röda gryningen subversiv.

Hälsningar till fattigbönderna, daglönarna, lekmännen i djungeln,

till tapurapehövdingen, Jesu små systrar, Chico och Rosa.

Jag omfamnar Er.

Ernesto Cardenal

Tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius

Bakgrunden till ”Brev till monsignore Casaldaliga”, som den nicaraguanske poeten och prästen Ernesto Cardenal skrev 1974, är förföljelserna av indianerna i Brasilien, i samband med exploateringen av Amazonområdet och Mato Grosso, en förföljelse som på många håll ledde till rena folkmord.

Den spanskfödde biskopen Pedro-Maria Casaldaliga hör till dem som mest kraftfullt har försvarat de undanträngda fattigbönderna och de fredlösa indianerna. Han har hotats med process och utvisning, flera av hans underlydande präster har kastats i fängelse och torterats, missionsstationens sjukstuga har raserats, men ännu har hans profetiska stämma inte tystnat.

Cardenal själv levde då dikten skrevs på Mancarron, den störste ön i Solentinamearkipelagen i Nicaraguasjön, där han grundat en kommunitet som levde i urkyrklig solidaritet med traktens bönder och fiskare. Det evangelium för förtryckta som spreds från Solentiname kunde givetvis inte i längden tolereras av landets diktator, Somoza, som 1977 lät sina soldater invadera Cardenals unika skapelse, ödelägga klostret och de små gårdarna, döda och förjaga invånarna.

Själv fick Cardenal gå i landsflykt, tills han kunde återvända till Nicaragua 1979, efter sandinisternas seger. Han är i dag landets kulturminister.