av HANS-ULRICH SEIDT
I augusti 2021 föll de under två decennier mödosamt uppbyggda politiska och administrativa strukturerna i Afghanistan samman som ett korthus. Intagandet av Kabul mötte knappt något motstånd. Ett med kort varsel organiserat evakueringsuppdrag genomfördes kaotiskt. De dramatiska scenerna på flygplatsen påminde om Saigons fall i slutet av april 1975.
Stridsropet om kampen mot ”ondskans axelmakter”
Världen kommer att minnas de deprimerande bilderna. Likväl måste den kritiska orsaksanalysen lösgöras från de medialt förmedlade intrycken. Den handlar om den planerade kopplingen av politiska beslut, strategiska mål och operativt ingripande. I fallet med den västliga interventionen i Afghanistan följde detta inre sammanhang två irrvägar. Den första slog USA:s ledning in på omedelbart efter den 11 september 2001. Den andra valde samtliga västländer i december 2001 i Petersberg bei Bonn. Båda vägarna slutade i den gemensamma katastrofen i augusti 2021.
Ingen kunde ana utgången när Natorådet i Bryssel proklamerade att det stora terrorangreppet på USA var att betrakta som ett angrepp på hela organisationen och man för första gången i organisationens historia aktiverade paragraf 5, som stadgar att alla medlemsländer är skyldiga att bistå det medlemsland som blivit angripet. Detta beslut gällde ända till interventionens sista dag. Men redan under inledningsfasen blev politiska beslut i Washington avgörande för det vidare förloppet. Den amerikanska regeringen under president George W. Bush bestämde sig för att inte bara döda upphovsmannen bakom 11 september-angreppen, mer än så. Tio dagar efter angreppet förklarade man ett globalt krig mot terrorismen. Detta världskrig mot terrorismen skulle, enligt den amerikanske presidenten, sluta först i och med segern över den påstått sista, globalt handlingsdugliga terroristgruppen. I anslutning till detta betecknade George W. Bush den 29 januari 2002 inför den amerikanska kongressen Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”, som de farligaste terroristerna i världen.
Afghanistan borde bli demokratiskt
Inte en enda av dem som direkt deltog i angreppet den 11 september 2001 kom från någon av de tre nämnda staterna. När den amerikanska kongressen stående applåderade stridsropet mot ”ondskans axelmakter”, befann sig al-Qaidas ledare Osama bin Ladin och ledande personer från det av talibanerna grundade Islamiska emiratet Afghanistan i Pakistan. ”ondskans axelmakter” hade inte erkänt och stött talibanregimen, men det hade Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Pakistan, det vill säga USA:s traditionella allierade, gjort.
Trots detta krävde inflytelserika kretsar i Washington, som Project for the New American Century (PNAC) och American Enterprise Institute redan kort efter den 11 september ett angreppskrig mot Irak. Redan i början av 1998 hade medlemmar och understödjare av PNAC i ett mycket uppmärksammat öppet brev till USA:s president Bill Clinton krävt en sådan aktion.
Som en följd av det omstridda valet av George W. Bush i november 2000 lyckades denna krets av personer få ledande poster inom USA:s regering, och efter den 11 september 2001 drev man det politiska målet att få till en ny regim i Irak med militära medel. I början av 2003 marscherade en ”frivilligkoalition” in i Irak för att förstöra Saddam Husseins massförstörelsevapen, vilka senare skulle visa sig inte existera, och för att störta den irakiske makthavaren.
Efter förberedelserna i Washington för angreppet på Irak blev Afghanistan närmast en andra rangens krigsskådeplats, där från 2002 förverkligandet av den politiska målsättningen för det globala kriget mot terrorismen följde i form av en världsomfattande utrotning av terrorgrupper under namnet Operation Enduring Freedom (OEF). Det viktigaste området för dess insatser var de pashtunska bosättningsområdena i södra och östra Afghanistan. Här skulle den kvarvarande resten av al-Qaida och de understödjande talibanerna jagas och förintas.
Förutom strategin för det globala kriget mot terrorismen och Operation Enduring Freedom kom man vid bergskedjan Hindukush att slå in på en andra väg efter det tillfälliga störtandet av talibanregimen. Under Förenta nationernas egid enades det internationella samfundet i december 2001 i Petersberg bei Bonn om ett gemensamt politiskt mål: Afghanistan skulle bli en demokratiskt legitim författnings- och rättsstat. Redan före konferensen övertog Nato och EU:s medlemsstater liksom likasinnade västländer taktpinnen och ansvaret för detta ambitiösa projekt.
För att uppnå det gemensamma målet var det nödvändigt med en långfristigt anlagd stabiliserings- och utvecklingsstrategi. Dess operativa genomförande skulle omfatta ett brett utformat ekonomiskt, socialt och kulturellt spektrum.
Skarp kritik av Petersbergsplanen
FN:s säkerhetsråds resolution nr 1386 gav The International Security Assistance Force (ISAF) uppdraget att militärt säkerställa det i Petersberg beslutade projektet. Med stöd av denna internationella försvarsmakt borde, förhoppningsvis, världssamfundets universella värden utveckla sin fredsbevarande och samhällsbildande förmåga vid biläggandet av samrelaterade, ideologiska och religiösa konflikter.
Inte minst i Tyskland, som stod som värd för Petersbergskonferensen, ansågs uppbyggnaden och understödjandet av ett civilsamhälle som en oeftergivlig förutsättning för ett militärt deltagande. En liberal, demokratisk samhällsordning av västerländskt snitt tycktes för delar av den tyska offentligheteten vara politiskt viktig och uppfattades närmast som ett universalmedel för kriser och konflikter under 2000-talet.
Under intryck av den kaotiska evakueringsoperationen i augusti 2021, kritiserade den dåvarande USA-diplomaten John Kornblum den väg som man slagit in på i Petersberg. Han betecknade den operativa kopplingen mellan ett folkpedagogiskt experiment och militära medel som en sen frukt av verklighetsfrämmande, naiv, tysk idealism. Kornblum höll Berlin till stora delar medskyldigt till den gemensamt överenskomna, misslyckade strategin: ”Nation building var utan tvekan en tysk uppfinning.”
Kornblum tycks dock ha glömt att exporten av politiska förebilder är en central beståndsdel i den amerikanska grand strategy. I dess operativa tillvägagångssätt ingår, om så krävs, också det militära genomdrivandet och säkerställandet av en samhällsmodell som är orienterad mot US-amerikanska uppfattningar. På så sätt rättfärdigar Condolezza Rice, tidigare säkerhetsrådgivare åt och utrikesminister under George W. Bush, i sin programskrift Democracy (2017) den amerikanska interventionspolitiken sedan början av 1800-talet med genomdrivandet av en världsvid demokratisk förändring. Hon visar med eftertryck sina läsare att USA:s globala maktutveckling är en följd av denna politiska målsättning.
Men trots sin överdrivna polemik identifierar Kornbloms kritik fatala svagheter i den vitt utbredda Petersbergsplanen: inget omröstningsförfarande före förverkligandet, avsaknad av underrättelser om det aktuella landet och bristande erfarenhet hos de internationella aktörer som i rask takt avlöste varandra, vilket ledde till att insatserna blev plottriga. Västliga regeringar, internationella organisationer och regeringsoberoende organisationer ägnade sig knappast samordnat åt en oöverblickbar mängd av frågor. Agendan sträckte sig från uppbyggandet av författningsstrukturer via narkotikabekämpningen, utbildning av polis- och rättsväsendet, skydd av kulturarvet ända till inrättandet av ett utbildningsprogram för Gender Studies vid Kabuls universitet.
Västlig självöverskattning
Den västliga måluppfattningen om en afghansk författnings- och rättsstat överskattade de egna idéernas och möjligheternas förmåga att påverka. Men framför allt negligerade den de strategiska faktorer som sedan århundranden bestämmer Afghanistans verklighet. Redan det brittiska imperiet och Sovjetunionen begick dessa misstag och missbedömde landets natur och dess invånare.
Afghanistan är nästan dubbelt så stort som Tyskland och har ingen, bortsett från några få undantag, modern infrastruktur. Genom dess berg och stäpper går endast några få fasta vägar. Hetta på sommaren liksom kyla och snö på vintern gör varje framstöt på slätten till ett vågspel. Cirka 20 militärt säkrade stödpunkter, Provincial Reconstruction Teams (PRTs), skulle ge detta otillgängliga land och dess folk säkerhet, återuppbyggnad och utveckling. Men dessa team hade ofta fullt upp med att skydda och försörja sig själva. I en tredjedel av de afghanska provinserna fanns det över huvud taget inte några sådana team.
De västliga aktiviteternas splittring och brist på orientering gynnade talibanerna, som rörde sig i sin hemmiljö och som förfogade över ett tidsbegrepp som passar landet och dess befolkning. Den rumsliga och programmatiska utvidgningen av de västliga ansträngningarna krävde envishet och ihärdighet för att vara framgångsrik. Men dessa nödvändiga egenskaper överensstämmer inte med den västliga politikens kortsiktiga tidshorisont.
Därför mötte talibanerna de intervenerandes stabiliseringsstrategi med en konsekvent utmattningsstrategi. De kunde vänta tills främlingarna, liksom före dem det brittiska imperiet och Sovjetunionen, modlösa och utmattade lämnat Afghanistan. Men det var inte bara de strategiska faktorerna tid och rum som underskattades utan även de andliga krafter som verkar vid bergskedjan Hindukush. Kyrkliga företrädare och sekulära kretsar i väst betonade regelbundet under interventionen sitt gemensamma ansvar för freden, som man delar med islam. Därvid bortsåg de ifrån att religionen i Afghanistan har en motsatt verkande mobiliserande kraft mot utländska angripare. Islam har i Afghanistan en central politisk samhällsmässig betydelse. Dawlat-ekhodadad-e Afghanestan, ”Det av Gud givna landet Afghanistan”, lydde landets officiella beteckning under emir Abdur Rahman Khan, som med järnhand enade landet i slutet av 1800-talet.
Det är inte bara pashtuner som sedan dess tror på att Afghanistan är det utlovade landet enbart för dem. Alla folkgrupper har tillägnat sig denna övertygelse, som i det geografiskt, etniskt och språkligt splittrade området har utvecklat en fortsatt andlig påverkan, och som präglar landet än i dag. Alla politiska maktförskjutningar måste ske inom och ta hänsyn till de rättsliga och samhälleliga ramar som islam har fastställt.
Fruktlös varning från en kännare av landet
Mot denna bakgrund gränsade interventionen, med målet att på kort tid förändra Afghanistans människor och deras levnadssätt genom att införa främmande tänkesätt, till hybris. Vad hjälpte absolut luftherravälde mot ett samhälle som under sekler präglats av patriarkala föreställningar, av stamrätt och av sharia? I stora delar av Afghanistan levde det av talibanerna utropade Islamiska emiratet Afghanistan kvar underjordiskt. Regelbundet spridda ”nattliga brev” informerade om ledningens påbud och direktiv. Dess flygblad lästes, diskuterades och lämnades vidare. Utmed den afghansk-pakistanska gränsen, den så kallade Durandlinjen, uppstod det många utbildningscenter för talibanerna.
Med sommaroffensiven 2006 spred sig talibanernas partisankrig till hela landet. I jämförelse med året före fördubblades antalet sprängdåd. Antalet självmordsattentat steg till och med femfaldigt. I södra och östra delen av landet kom det till svåra strider. Ronald E. Neumann, en högt uppsatt och erfaren diplomat, ledde vid denna tidpunkt den amerikanska ambassaden i Kabul. Han hade redan som ung tillbringat flera år i Afghanistan, där hans far tjänstgjorde som USA:s ambassadör. Den 29 augusti 2006 rapporterade ambassadör Neuman till Washington: ”We are not winning in Afghanistan.” De flesta av hans internationella kollegor delade denna bedömning.
Men varken i Washington eller hos Förenta nationerna, varken i Natohögkvarteret eller i regerings- och parlamentsbyggnaderna i Berlin var denna varning välkommen. I slutet av september 2006 utvidgades Isafs mandat till hela landet, 2007 slogs de facto Operation Enduring Freedom ihop med Isaf under amerikanskt kommando. Västs blodiga och kostsamma krig fortsatte ytterligare 14 långa år. I augusti 2021 återvände talibanerna till makten. Vid denna tidpunkt arbetade den ryska generalstaben i Moskva redan med anfallsplanerna mot Ukraina.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9/2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Hans-Ulrich Seidt är tidigare tysk ambassadör i Kabul.
Ur Signum nr 8/2022, s. 42–45.