av ANTHONY J. LAPPIN
Kulten omkring den heliga jungfrun Maria har åter blivit framträdande under de senaste åren. De konfessionella motsättningarnas glödande kol kunde under förra seklet tillfälligt flamma upp genom interna katolska debatter om huruvida Maria kunde tituleras medåterlöserska. På ett innerligare plan var påven Johannes Paulus II outtröttlig i sin strävan att gynna rosenkransen, genom att förnya dess böner och stärka dess användning genom att koppla recitationen till den fromhet som uppmuntras vid de Mariahelgedomar som under det sena 1800-talet och under 1900-talet kopplats till uppenbarelser av den heliga modern. Under 2000-talet har en annan konfessionell dispyt placerat jungfrun i förgrunden, genom att ”myten” om jungfrun av vissa karaktäriserats som ett patriarkalt knep för att behålla manlig dominans över kvinnor. Vad dessa argument nästan alltid har gemensamt är deras beroende av textutdrag, ofta i andra hand, ofta nedärvda, och på så sätt berövade antingen textmässig, kulturell eller faktisk historisk kontext. Mot denna bakgrund sticker de nya översättningar av tidiga texter om den heliga jungfrun som här recenseras ut som ett viktigt och vältajmat initiativ.
Under ledning av exegeten i Nya testamentet Tord Fornberg tillhandahåller sju översättare hela hymner och predikningar på såväl prosa som vers, nästan alla nu på svenska för första gången. Varje text föregås av en kort men informativ introduktion. Fornberg har som generell introduktion skrivit en omfattande essä om mariologin i den tidiga kyrkan. Denna följs av individuella inledande kommentarer som sätter in författare och deras alster i en större bild; själva översättningarna är enkla och eleganta, och är särskilt verkningsfulla i förmedlandet av originalens poetiska stil. Många av de valda texterna är ytterst poetiska och äger verklig höjd i fråga om retoriskt och exegetiskt raffinemang, underbyggda med parallellställen och panegyrikens omisskännliga ton. Slående är också samlingens bredd. De ytterst viktiga syriska författarna får samsas med de mer kända grekiska och latinska fäderna. Sålunda inkluderas Efraim Syrierns och Jakob av Sarugs poesi tillsammans Nya testamentets apokryfer (Jakobs protoevangelium), Gregorius av Nyssa, Severus av Antiochia, Romanus Meloden; Paschasius Radbertus får representera en senare latinsk reception; volymen avslutas med ett urval av etiopiska anaforer, en passande liturgisk avslutning, då många av de presenterade arbetena är tänkta för recitation vid liturgiska fester.
Mitt i den upphöjda, färgstarka och ibland esoteriska stilen hos de östliga författarna i deras prisande av jungfrun, kommer Hieronymus deklamationer mot Helvidius som en kalldusch. Medan alla andra författare slår an en ton av stilla förundran eller glädjefylld sång, tränger sig Hieronymus fram, aggressiv i sina påståenden, förolämpande i sitt tilltal, våldsam i sina åsikter. I ett annat sällskap, som bättre återspeglade det fallande romerska imperiets osäkerhet och brutalitet, skulle han kanske verka mindre apart. Här skorrar hans diktatoriska ton och verkar peka framåt mot de sårande konfessionella strider om Marias jungfrulighet som skulle följa ett millennium senare (och som kanske drack litet väl djupt ur Hieronymus egen lejongrävda källa). Men det skulle också vara ett misstag att tro att övriga författare sporrats av oproblematisk hängivenhet, och att Hieronymus ensam utsattes för vad vi i dag skulle betrakta som heresier. En av styrkorna i översättningarna av fullständiga predikningar och längre hymner är att det är möjligt att se hur argumenten utvecklas. En observation är att det är överraskande litet av utveckling att finna i de östliga texterna. Medan det i västeuropeiska skrifter om jungfrun sker ett tydligt skifte under 600- eller 700-talet, verkar den marianska teologin vid det östra Medelhavet (vad vi i stora drag kan definiera som den semitiska världen) vara fullt utvecklad redan i de tidigaste texterna. Denna form av Mariafromhet, som bestämmer utformningen av mariansk kult under medeltiden och därefter, var en tidig och viktig strömning redan inom den tidiga ”Jesusrörelsen”.
Den andra poängen är hur nära förbunden Maria är med Kristus. Detta är möjligen en truism, så låt oss uttrycka det annorlunda: hur djupt indragen Maria (och kanske också mariologin) är i kristologin. Och kristologin var hög utan undantag. Den var faktiskt så enhetlig att resultatet blir en smula repetitivt. Ändå var den höga kristologin – att den döde och uppståndne Jesus inte bara var profet, en Guds röst, utan Gud själv, Ordet talande direkt till oss – inte oemotsagd när dessa texter skrevs. Många författare hade en låg kristologi, eller rentav bara en ”profetologi” och trodde att Kristus inte var gudomlig utan utsedd till profet, en Guds talesperson, och att hans nedskrivna serie av liv–död–uppståndelse i grund och botten utgjorde samma berättelsebåge som Elias. Normalt antas det att en sådan låg kristologi var en fortsättning av traditionella former av judendom, i vilka Jesus fortfarande kunde vara en höjdpunkt, om än inte en fullt ut gudomlig sådan. Inga av dessa övertygelser kan klart identifiera en specifik ”lågkristen” grupp, men det är i denna virvel med ett spektrum av förståelser av ”Jesushändelsen” som arianismen (med Jesus som en lägre gudom) och islam (med Jesus som den siste judiske profeten) kanaliserades som politiska krafter. Sålunda behövde de ”högkristna”, för att lägga fram sin syn på Jesus som en oskiljaktig del av Gud, som inkarnationen av Logos, upphöja hans moder. Hög kristologi (som fortfarande är vanlig i nästan varje form av modern kristendom) implicerade en djup och varaktig relation till och motsvarande hängivenhet för Maria.
Marias upphöjda status kan inte förstås som någon sorts vildvuxen anhopning som enkelt och glatt kan skalas bort till förmån för en biblisk ”Skriften allena”. Snarare framstår den som en helt nödvändig del av hur Kristi gudom formuleras, utan vilken kristologin som vi känner den skulle vara obegriplig. Att läsa dessa teologiska tankar direkt från originalkällorna är en berikande erfarenhet. Tord Fornberg har satt samman en viktig och vältajmad bok, som ger stabilt material för den teologiska debatten och näring åt personlig meditation genom noggrann och upprepad läsning.
Översättning: Magdalena Dahlborg och Per Lindqvist
Anthony J. Lappin är universitetslektor i spanska vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 46–47.