av BARBARA CROSTINI
Den svensk-brittiska poeten Marie Tonkin har i dikternas form skrivit fram en levande och hållfast relation med två heliga kvinnor förbundna genom sitt gemensamma namn, Maria, som även poeten delar. Det är både rörande och tankeväckande. De första 52 sidorna har vardera en dikt om bokens titelfigur, heliga Maria av Egypten, en prostituerad från 300-talets Alexandria som, efter en mystik upplevelse vid Heliga Graven i Jerusalem, till sin död levde som asket och botgörare i Negevöknen. Varje kort till medellång komposition på fri vers är titellös, onumrerad, så att inträdet i boken är som att vandra med Maria genom hennes öken. Som kontrast är fyra korta dikter i slutet av boken inlåsta med romerska siffror, som grindarna till ett fängelse. I denna ”Kvartett för tidens slut” möter vi oförberedda en annan Maria: Maria Skobtsova. Som exilryss i Paris blev Skobtsova, själv poet och gift två gånger innan hon blev nunna (och känd som moder Maria), deporterad och slutligen avrättad i koncentrationsläger 1945. Tonkin ger denna hennes livs tragedi en strukturellt strängare och tydligare begränsad diktsvit, som i sin titel återspeglar den franska kompositörens Messiaens apokalyptiska och mystika ”Kvartett för tidens slut”. Dessa två Marior binds samman av en rad i den tredje dikten, som i förbigående deklarerar att Skobtsovas namn Maria är taget ”(efter Maria av Egypten, inte jungfrun)”. Denna information beseglar den relation mellan kvinnorna över seklerna, med den senares liv bifogat men ändå tätt sammanflätat med den förras, som formar bokens kärna och ger den historisk tyngd. Tonkin avslöjar sin fascination inför Maria av Egypten i ett kort appendix som sammanfattar hennes liv. En skiss över Maria Skobtsovas liv finner läsaren i en slutnot.
Vi ska inte förvänta oss att dikterna återberättar Maria av Egyptens liv på ett ordnat och välkänt sätt. Snarare ger varje dikt delar av de berättelser som följer Marias livsresa, som stenar utströdda för att markera en stig. Tonkin understryker att Marias relationer till män inte nödvändigtvis främst handlade om den prostituerades ekonomiska fördelar. I stället för att arbeta med kontrasterna, smider poeten en kontinuitet mellan Marias erotiska erfarenheter och hennes förmåga att ge sig själv helt i den överväldigande längtan efter att möta Gud. Tonkin drar vår uppmärksamhet till varje del av Marias kropp genom dikterna: hennes soltorra hud, hennes händer, hennes ansikte och pannben, näsa, mun, tunga, hår och hals, hennes taniga ben och hälar, hennes skulderblad och nyckelben. Denna uppmärksamhet är motiverad, därför att det är endast genom kroppen som Maria förkunnar sin förmåga att styra sitt liv som mänsklig varelse:
”… min kropp,/ singulärt formad, flämtande på grässlänten,/ min enda möjlighet att känna/ den Oskapade i den här världen.”
Kunskap om Gud beskrivs som en helkroppserfarenhet. Den involverar alla sinnen. Därför är Marias bakgrund en del av de omständigheter som ledde henne till det möte som bestämde den radikala omformningen av hennes livsväg när hon trädde in i Gravkyrkan. I den stunden ersattes Alexandrias hektiska hamn liksom rörelserna och ljuden från människorna på Jerusalems heta gator med de råa, nakna, elementen – sol, vind, regn. Vid sin omvändelse kom Maria att leva mellan sand och vatten, mellan himmel och jord, i närvaro av olika djur men utan andra människor. Tillsammans med Maria leder Tonkin in läsaren i denna sensuella upplevelse av öken i sökandet efter Guds närvaro.
Vad för sorts plats för mystika erfarenheter är öknen? Genom att hänge sig åt Maria av Egyptens resa och hennes inre liv och tankar, påpekar Tonkin att: ”Till öknen kommer man/ för att lägga ner sin mantel. Bara för att se/ att under den finns ännu en.” Existentiellt är öknen en plats för blottande och för att upptäcka vad som finns bakom de lager av lögner som döljer vår skönhet. Marias kropp är utan kläder ”för att/ inte resa några hinder mellan min Herre och jag”. I en modig omskrivning av klädselns andliga symbolik som särskilt syriska författare håller kär, skapar Tonkin en klädnad av vatten och eld för Maria att bära – och även att stryka: ”Det var inte nog för mig att slita/ dessa malätna plagg av mig, jag måste också/ iklä mig dräkten av vatten och eld./ Jag stryker den ångande mot stenhällarna.”
Det är Gud själv som sände Maria till öknen – inte hennes eget beslut. Först senare börjar hon förstå meningen med den rörelsen: ”Nu vet jag vad han ville mig/ Den dag i Jerusalem./ Han bad mig gå in i himmelriket.” Tonkin frammanar skickligt Egyptens och Israels landskap som omformas till en sorts paradis genom Marias andliga erfarande av Guds alltomfamnande kärlek. Genom att återge detaljer i klimat och fauna, blir intryck från poetens resor sammanslagna med litterära referenser till Bibeln för att framkalla konkreta men suggestiva landskap och illustrationer. Varje läsare kommer i dikterna att finna favoritbilder från det breda utbudet. Jag själv gladdes särskilt åt dem som lekte med egyptiska teman och frammanade glansen från klara emaljfärger, som bilden av det faraoniska templet med dolda hemligheter bakom den pråliga fasaden: ”Men gåtfull är världen/ som ett faraonskt tempel tatuerat av tro/ och Horus öga vakar påfågelsblått i taket”; eller av en skarabé som springer längs Marias kropp, och kontrasterar hennes djupa tankar med sitt ytliga hudspringande: ”… en skarabé/ går blåglänsande oberört över/ insidan av min arm, som om jag blivit en del/ av öknens gator …” Mindre förväntad är vattnets överflödande närvaro, med floden Jordan som geografisk källa och dopet den sakramentalteologiska referensen.
Tonkins Maria av Egypten är en stark, okonventionell personlighet, men hennes sätt är aldrig påstridigt; hon är separerad från den troende massan men ser aldrig snett på den utan ställer uppriktiga frågor om hängivenhet och mening. Här är den samtida Maria från andra världskriget en värdig pendang, som genom sitt liv söker efter svar mellan litterär-filosofiska kretsar och upplevelser av desperation och skräck. Som ormen hoprullad vid Marias fötter i öknen, så är Marias koncentrationsläger ett förkroppsligande av den obeskrivbara ondska som båda Mariorna kämpar mot: ”Reptilen ligger hoprullad vid mina fötter när jag vaknar./ … / Jag sparkar till djuret med hälen … /” Som den apokalyptiska Maria kämpar dessa två Marior mot ondskan som kosmiskt problem, och ger upp sig själva på sina egna osjälvmedvetna sätt, och strävar efter att möta den Älskade som visar dem ondskans fåfänglighet och dess världsliga manifestationer. Erfarenheten av Jesu död är deras gemensamma resas samlingspunkt, där de speglar Jesu moders sorg: ”… och evigt ger Modern bort/ sin Son till det eviga Golgata …”
Tonkin intresserar sig för den erfarenhet av Jesu lidande som rycker undan mattan under Maria av Egyptens fötter i den mörka Gravkyrkan lika sensuellt och fullkomligt som hennes fysiska möten med män hade gjort innan hon mötte Kristus. Hon målar med en intensiv färgpalett, och lika intensiva naturkrafter och hudkänslor, för den läsare som hon sveper in i Marias liv. Likt Prudentius Peristephanon (”Crowns of Martyrs”), väver Tonkin en gnistrande diktkrans för alla Marior som nämns i hennes dikter.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 48–50.