Ande, rim och reson

När jag – för några ljusår sedan – gick i gymnasiet fick man inte vara religiös. Skulle man ändå vara det måste man åtminstone vara frikyrklig, helnykterist och med ett osäkert leende markera att man ogillade vågade skämt och uppskattade människans djup till högst några centimeter. De tongivande unga debattörerna hade läst Hedenius och Tingsten och menade att man inte fick tro något annat än det som var rimligt, samt att Sverige snarast borde skaffa sig kärnvapen och gå med i NATO. Så blev det 1968, där engagemanget, det högljudda, svettiga och puritanska, fick ersätta både rimlighet och djup: sanningen kunde uttryckas med streckgubbar och slagord.

Sedan blev plötsligt slagorden ihåliga. Mina generationskamrater flydde skamset in i det privata; barrikaderna ersattes av börsen. Tronen och altaret var redan omkullvräkta; åtminstone penningpåsen skulle väl erbjuda den trygghet som rimligheten och engagemanget lovat men icke hållit. Både flärden och lustan fick sina tidskrifter i fyrfärgstryck.

Så blev det nittiotal, och guldet glimmade inte längre. Vi är inne i etikkonsulternas och andlighetens decennium. Det är OK att söka sig ut på djupet. Myten är accepterad. Om den andliga närmiljön är mager, kan man åtminstone treva sig långt tillbaka, till våra mytiska mödrar, moderjord och Freja, som ännu tänks göra sig påminta i våra germanska gener och bulta i vårt blodomlopp.

När Björn Sahlin för några år sedan lanserade Gnosis. Tidskrift för en andlig kultur, trodde man knappast att den skulle överleva introduktionsnumret. Men Gnosis har inte bara överlevt utan också växt till sig, inte minst till omfånget. Det senaste numret är lika tjockt som ett par romaner, och rikt och kvalificerat illustrerat. Temat för den senaste luntan på 352 digra sidor är ”På spaning efter helighet och mening”, eller i översättning till mer traditionellt språk: efter religion. Religionen slinker nu in genom köksingången och är mycket angelägen om att man inte kallar den så, eftersom dess namn är komprometterat. Religionens mynt har blivit så slitna och har växlats ner i så ynkliga valörer att människor med respekt för sitt eget djup inte vill befatta sig med dem. Kallar man det istället andlighet, helighet och mening, kan man känna igen sig utan att för den skull reduceras till objekt för predikanter och kolportörer.

Numret är indelat i fem avdelningar, om vår tids sökande efter helighet, om kvinnlig andlighet, om den meningsskapande mystiken, om mystiken i luthersk tradition, samt mystik som överskrider gränserna mellan religionerna. Det är omöjligt att göra rättvisa åt alla de 5 5 bidragen, som oftast håller hög kvalitet. Jag lovar att den som har bara en gnutta intresse för det andliga kommer att försjunka i numret en bra stund.

Varför uppstår plötsligt en marknad för en tidskrift som Gnosis? Som jag ser det har man i det sena 1900-talet insett att respekten för människans djup måste återvinnas. Många svenskar förnekar ivrigt att de är religiösa men medger gärna att de söker tillvarons yttersta grund, något absolut där man kan vara förankrad, det autentiska, det sanna, det äkta, det totalengagerande. Om man fann det, skulle det skänka helhet åt kosmos, av vilket man själv är en liten del. Man kan få en glimt av det i vissa priviligierade situationer, på vissa platser, i vissa laddade ögonblick, i konstupplevelser, genom vissa människor och händelser som vidgar ens medvetande och låter en leva intensivare.

Några har också funnit ett system som låter dem gestalta det de har anat i kultiska beteenden. Så snart detta sökande efter visdom funnit hemvist i ett tankesystem, kräver det också någon sorts auktoriteter, gurus eller författare som förmedlare. De vishetslärare som ivrigast förnekar att de är auktoriteter blir mest uppmärksammade. Här visar det sig att det finns en religiös konstant i den mänskliga naturen, och den söker sig kultiska uttryck. När ett etablerat kultsystem bryter samman blir den religiösa intuitionen hemlös och måste söka nya former.

Erfarenheter av det andliga är svåra att formulera, och måste det ske, gör det sig bäst i litteratur och konst. Just den egenskapen gjorde den officiella kyrkan på sin tid till ett så lätt byte för Ingemar Hedenius angrepp på kristendomen. Hedenius krävde rim och reson och såg sig som renhållningsarbetare mot alla former av vidskepelse. Vad han inte hade klart för sig var att hans kritik drabbar varje livshållning lika hårt, eftersom den i botten alltid måste bygga på matematiskt obevisbara försanthållanden. Han förstod inte att det finns sanningar som i likhet med musik är oåtkomliga för satsanalys, men som ändå kan verifieras genom intuition och erfarenhet.

Hedenius kritik av kristendomen berörs i Björn Sahlins presentation av temanumret om andligheten. Det tycks mig dock som om Sahlin tar alldeles för lätt på den. Och salig Hedenius kan tyvärr inte längre stå upp och försvara sig. Sahlin vill gardera andligheten mot Hedenius kritik genom att reducera den till ren upplevelse, ett inre skeende som inte kan behandlas på faktaspråk. Men visst kan man tala om det andliga som fakta, så länge man inte inbillar sig att ord är tillräckliga eller kan ersätta erfarenhet. I annat fall blir all kommunikation om det andliga meningslös (och därmed också tidskriften Gnosis), och varje erfarenhet blir då strikt privat. Insikten att religion har med erfarenhet att göra och därför är mer besläktad med konsten än med filosofin måste inte leda till den inkompetensförklaring av förnuftet som Sahlin företar. Det är ingalunda oviktigt eller ointressant om Gud existerar eller om det finns evigt liv. Det finns också kollektiva erfarenheter.

Visst har människan, varje människa, ett djup dit det diskursiva förnuftet inte når. Att erkänna människans alla dimensioner, både intuitionen och det diskursiva förnuftet, är det mest rimliga och förnuftiga man kan göra. Men det finns också billigt och vulgärt charlataneri på andlighetens marknad. Sådant är åtkomligt för rationell kritik. Hur skulle man annars kunna falsifiera utsagor om människans andliga dimension och om mystiken? Det finns falsk och äkta mystik. Den äkta mystiken, vare sig den är kristen eller ej, kan t.ex. inte frikopplas från ett etiskt allvar, en delvis smärtsam reningsprocess, en askes i djupaste mening, som leder till ökad människokärlek, om den skall bli mer än andlig självtillfredsställelse.

Vill man alltså vara kritisk, och det händer ibland när man bläddrar i Gnosis, kunde man säga att den erbjuder en andlig kvalitetsauktion där steget till loppmarknaden ibland är mindre än ett tuppfjät. Gnosis är ett alltför värdefullt tillskott till tidskriftsfloran för att förvandlas till en Månadsjournalen för sökare. Sahlin och hans medredaktör Lisbeth Gustafsson hade tjänat på att sovra strängare. Man gör Mäster Eckehart, Martin Luther och den svenske mystikern Hjalmar Ekström en otjänst om de måste samsas med amatörtänkare och som skulle ha åtskilligt att lära av Ingemar Hedenius. Kan man verkligen utesluta att Hedenius krav på ordning och reda i begreppen delas av den som Gnosa.r så ofta kallar tillvarons urgrund?