De kristna i Irak

Dominikanpatern Khalil Kochassarly, född i Libanon i en syrisk-ortodox familj, har i fyrtio år levt i Irak, därav en tid i fängelse. Under en period var han regionalt överhuvud för dominikanerna i Mellanöstern. Han bor i dag i Bryssel.

”Förhållandena i Irak är svårbedömda”, förklarade han när han nyligen talade om de kristnas situation inför, medlemmarna i det västeuropeiska förbundet för journalister med religion som arbetsområde (AJIR). Det finns kristna som har höga ämbeten, som t.ex. utrikesministern Tarik Aziz. Å andra sidan finns det kristna som måste lämna landet eller spärras in i fängelse utan föregående rättegång.

Hur kan ett land med övervägande muslimsk befolkning regeras av ett medvetet ”laicistiskt” parti? Och hur kan det komma sig att Saddam Husseins parti kan inkludera höga kyrkliga ämbetsbärare? Svaret anser Kochassarly skall sökas i det irakiska Baath-partiets beslutsamhet. Partiet betraktar sig som ”socialistiskt, arabiskt och icke-religiöst”. Dess båda grenar – den irakiska och den syriska – är i dag varandras dödsfiender.

Baath-partiet och kyrkorna

För de kristna gäller det att finna ett bra förhållningssätt till både islam och den irakiska staten, menar pater Kochassarly. ”Kristendomens överlevnad – som både i Irak och i hela Mellanöstern hotas av ständig utvandring – är beroende av det.” Det är stötande att kristna – och även framstående kristna – är beredda att låta sig enrolleras i Baath-partiet enbart för att få del av de privilegier som Saddam Husseins vänner får. T.ex. fick de gasmasker under kriget mot Iran; gasmasker delades bara ut till partimedlemmar.

Religionsförföljelse förekommer inte i Irak, betonar Kochassarly. Biskoparna är erkända, kyrkornas egendomar respekteras, kyrkorna är öppna. Kristna kan offentligt bekänna sin tro och organisera trosundervisning; i skolor där barn till kristna föräldrar är i majoritet kan de räkna med religionsundervisning. Staten har ställt pengar till förfogande för restaurering av biskopsgårdar. 1981 lyckades kyrkoledarna förhindra att obligatorisk koranundervisning infördes i skolorna. Samtidigt förekommer – särskilt i den del av landet där majoriteten är shia-muslimsk – trakasserier mot kristna av det slag som förekommer i många islamiska länder: stenkastning mot kristna som går till mässan och liknande.

.

Historiens glans och tragik

Liksom i många andra länder i Mellanöstern är det mycket i situationen i Irak som bara kan förstås mot bakgrund av en lång historia av förtryck och lidande. Man beräknar i dag att endast c:a 700 000 av Iraks 17 miljoner invånare är kristna. De flesta tillhör den kaldeiska kyrkan under patriark Rafael I Bidawids ledning. Men denna minoritetskyrkas historia är tragisk.

Mesopotamien hörde till de områden som först kristnades. Kristendomen i det område som i dag utgör Irak har visserligen aldrig varit statsreligion (med undantag av vissa områden i nordväst som tidvis stod under bysantinskt resp. armeniskt styre). Men fortfarande efter år 1000 torde åtskilligt mer än hälften av befolkningen ha varit kristen. Kalifatets huvudstad Bagdad – och tidigare den närbelägna dubbelstaden Seleukia-Ktesifon, huvudstaden i sassaniderriket – var samtidigt säte för överhuvudet för ”Österns katolska kyrka” (den kyrka som i väst ofta betecknas som nestoriansk).

Genom århundraden kunde denna kyrka konkurrera i betydelse och glans med Rom och Konstantinopel, även om den fortfarande är praktiskt utraderad ur den västliga kristenhetens historiemedvetande. Till ”Österns katolska kyrka” hörde hundratals stift i Mesopotamien, Persien, Centralasien, Indien, Kina med sammanlagt förmodligen 70–80 miljoner troende. Kristna ur dessa kyrkor hörde till den innersta kretsen av makthavare kring mongolhövdingen Djingis Kahn och hans efterträdare. Först den fanatiske muslimske ledaren Timur Lenk sökte, från 1380, bekämpa ”Österns katolska kyrka” och förde en byråkratiskt genomorganiserad utrotningspolitik av samma art som Auschwitz och som kunde ha blivit dödsstöten mot den.

Kyrkan överlevde dock i det område som utgör det nutida Irak. På mitten av 1500-talet erkände majoriteten av den kaldeiska kyrkan påven som sitt överhuvud. Vid sidan av de kaldeiska katolikerna finns det i dag i Irak också kristna som tillhör alla andra orientaliska kyrkor

”Partiet finns överallt”

Om den nuvarande situationen i Irak säger pater Kochassarly: ”Det finns något som är ännu mer försåtligt än förföljelse: kyrkan används som maktfaktor, med instämmande från vissa av kyrkans ledare. Baath-partiet finns överallt: i familjer och skolor, på sjukhus och arbetsplatser, i armen. Varje medlem har i uppgift att förråda statens fiender och bidra till att de ’försvinner’. På detta sätt har jag förlorat flera av mina vänner.” Och han tillägger: ”1 mina ögon ligger det tragiska i att präster och vissa biskopar sympatiserar – och ännu mer – med partiet.”

Khalil Kochassarly har själv gjort bittra erfarenheter av det irakiska rättsväsendet: ett rättsväsende som, hävdar han, spärrar in folk utan föregående rättegång. ”Jag fick erfarenhet av vad det innebär att inte vara partimedlem, när jag för några år sedan satt i fängelse. Förmodligen ville man skrämma upp mig. Troligen vägrade man tolerera längre att jag efter några år i landet hade lyckats väcka sympati för kristendomen, i synnerhet hos unga människor.”

Enligt pater Kochassarlys uppfattning är biskoparna i Irak för följsamma mot regeringen. ”Det är mycket viktigt att kyrkorna återigen lär sig att företräda de sanna värdena, i all synnerhet de mänskliga rättigheterna.” Han kommenterar också Palestinaproblemet: ”Många araber känner sig i dag vara utan röst. Kyrkan borde träda in för dem och bli deras språkrör. Kyrkorna skulle också kunna bidra i hög grad till medvetande om att krisen vid Persiska viken är olöslig om man inte ser sammanhanget mellan de olika problemen i Mellanöstern, inklusive Israels respektive det palestinska folkets rättsliga status. Här borde kyrkorna våga uttala ett profetiskt ord.”

Konfrontation mellan Irak och de allierade innehåller många riskmoment även för de kristna i Irak.