Vad visste Johannes?

Här och var i det mest djupsinniga och symbolladdade av evangelierna, Johannesevangeliet, förekommer inslag som inte har någon symbolisk eller teologisk innebörd. De är inte till för att förmedla ”tidlösa” lärdomar till läsarna.

Det är i några fall fråga om notiser som låter läsare i en annan kulturmiljö förstå förhållanden bland judarna i Palestina: ”Judarna vill inte ha något med samarierna att göra. – Vid fåardammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar.”

I andra fall rör det sig om konkreta uppgifter med vilka evangelisten liksom säger ”Jag var där” eller ”Det var så här det gick till”: ”Det var sent på eftermiddagen. – Sedan gick [Jesus] ner till Kafarnaum, tillsammans med sin mor och sina bröder och lärjungarna, och där stannade de några dagar. – Han drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. – Det var natt. – En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.”

Ett och annat av dessa ställen har kanske en symbolisk biton. Men åtminstone de flesta är rena faktaupplysningar.

Johannesevangeliet som historisk källa

En god författare kan naturligtvis ge en text med ett i det stora hela fiktivt innehåll verklighetsprägel genom att strö in detaljer som får läsarna att känna det som om de genom berättelsen far kontakt med verkligheten. Till historiska romaner hör sådan konstruerad verklighetsanknytning.

Detta kan dock inte tillämpas på Johannesevangeliet. För det första är uppgifterna i det så initierade att det inte går att undvika slutsatsen att författaren hade egen erfarenhet av förhållandena. För det andra bekräftas en hel del av dess uppgifter direkt och indirekt av de s.k. synoptiska evangelierna (Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet). För det tredje är det osannolikt att en antik författare av Johannes typ skulle ha ägnat sig åt ett författarskap av så raffinerat slag som man förutsätter om man tänker sig att hans skrift är ett stycke teologisk skönlitteratur med fiktiva historiska inslag.

Evangelierna är inga neutrala krönikor över Jesu liv utan skildrar honom utifrån den urkristna trons perspektiv, och evangelisterna vill mer än enbart skriva Jesu historia. Det hindrar inte att de innehåller upplysningar om hans liv och förkunnelse värda att tas på historiskt allvar. Sedan 1800-talets slut har man emellertid bland forskarna ansett att detta i så fall i första hand gäller de tre första evangelierna. Numera har visserligen tilltron till Johannesevangeliets uppgifter ökat, men åsikten att synoptikerna står historien närmast består.

Huvudskälet till att Johannesevangeliet värderas lägre som historisk källa är att det avviker kraftigt från de tre första evangelierna. Detta framför allt när det gäller Jesu sätt att tala om sig själv och formulera sitt budskap. Urvalet av underverk är också annorlunda. (Att t.ex. det dualistiska språk som den johanneiske Jesus använder skulle vara anakronistiskt är däremot en förlegad uppfattning; goda paralleller finns i dödahavsrullarna.)

Antagligen tillkom Johannesevangeliet sist bland evangelierna. Många har dessutom tänkt sig att det delvis bygger på något eller några bland de synoptiska evangelierna. (Det är osannolikt; Johannes kan på sin höjd ha tagit flyktiga intryck av dem.)

Det har egentligen aldrig bevisats att prioriteringen av de tre första evangelierna som historiska källor är motiverad. Och det finns skäl att tro att den inte är det. Till de få som på allvar ifrågasatt det sedvanliga synsättet hör den numera bortgångne engelske bibelforskaren och biskopen John A. T Robinson. I en skarpsinnig bok, The Priority ofJohn (utgiven 1985, efter Robinsons död), visade han att det är dags att byta arbetshypotes: man bör anta att det är Johannes som förser oss med den tillförlitligaste historiska helhetsbilden – alltså inte bara med ett antal trovärdiga uppgifter. Denna helhetsbild är nödvändig för att många av synoptikernas uppgifter skall bli begripliga. I de fall då uppgifterna i de olika evangelierna strider mot varandra är det i regel – kanske genomgående – Johannes som har de sannolikaste uppgifterna.

En motsägelsefull bild

Karaktärsskillnaden mellan evangelierna har lett till standarduppfattningen att de synoptiska evangelierna är mindre problematiska som historiska vittnesbörd än Johannesevangeliet. Detta är dock till en del en synvilla.

De tre första evangelierna bär tydliga spår av att ha tillkommit efter ett återberättande under flera årtionden och i flera led av vad Jesus sagt och gjort- en process som också inneburit en avsevärd avslipning och stilisering. Redan därigenom står de på ett visst avstånd till den historiska verkligheten så som den rimligtvis utspelade sig.

Den yttre bilden av Jesu verksamhet hos Matteus, Markus och Lukas är stiliserad till det yttersta. Efter dopet i Jordanfloden och prövningen i öknen är Jesus en obestämd tid verksam i Galileen, och därefter vandrar han till Jerusalem, lider och dör. Informationerna om när och var han sagt och gjort de olika ting som återberättas är magra: ”Vid den tiden…”, ”En annan gång…” och liknande är typiska inledningar till de mestadels korta och hårt slipade beskrivningarna av att Jesus fällt ett yttrande eller gjort ett under. Inte sällan är stoffet arrangerat i tematiska block – en uppenbar anpassning efter undervisningsbehov i den tidiga kristendomen.

Den bild Markus ger återkommer i stort hos Matteus och Lukas: Jesus uppsöker Jerusalem först vid den påsk då han arresteras, korsfästs och dör. Men detaljer i de tre första evangelierna avslöjar att man i urkyrkan haft att berätta om fler besök i Jerusalem. Matteus låter Jesus vid åsynen av Jerusalem klaga: ”Jerusalem, Jerusalem, hur ofta har jag inte velat samla dina barn …” Markus förutsätter att Jesus har bekanta i Jerusalem. I andra delen av sitt dubbelverk, Apostlagärningarna, återger Lukas en sammanfattning av Jesu verksamhet som innehåller uppgifter som går utöver vad han själv beskrivit i evangeliet: ”Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem.” Och så vidare.

På dessa och många andra punkter måste vi gå till Johannesevangeliet för att få den helhetsbild som synoptikerna inte ger men som de vid närmare betraktande förutsätter: Jesus var verksam i något mer än två år. Under merparten av den tiden vistades han i Galileen, men han gjorde också upprepade besök i Jerusalem. Den stegrade konflikt med judendomens ledare som utspelade sig under dessa besök utgjorde den egentliga bakgrunden till att han så småningom avrättades.

Beslutet att röja Jesus ur vägen

Den ende evangelist som riktigt förklarar varför Jesus drabbades av ett beslut om att han måste gripas och avrättas just när det skedde är Johannes. Markus, Matteus och Lukas tar snarare fasta på med vilken hållning Jesus mötte sitt öde och det teologiska perspektivet på skeendet. De tecknar honom som medveten om vad som skulle hända och övertygad om att det som skedde stämde överens med den plan som Gud lagt ner i Gamla testamentet. De beskriver, med skiftande nyanser, en Jesus som var beredd att gå den smärtsamma vägen ända till slutet. Och de ger vissa uppgifter om att han vid rättegången anklagades för helgerån och hädelse.

Aven Johannesevangeliets beskrivning är präglad av reflexion över Jesu lidandes innebörd och över hans hållning inför det. Men dessutom ger Johannes besked om vad som skall ha varit den direkta anledningen till händelseutvecklingen – nämligen den uppmärksamhet som uppväckandet av Lasaros från de döda väckte:

”Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: ’Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta, börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.’ En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ’Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.’ […] Från den dagen låg deras beslut att döda honom fast.”

Till följd av det dödshot som hängde över honom genom detta beslut drog sig Jesus undan tillsammans med lärjungarna. Han visade sig bara tillfälligt i Jerusalem men undvek annars offentligheten. Att han kunde arresteras berodde på att Judas Iskariot kände till mötesplatsen i Getsemane som Jesus och lärjungarna använt sig av.

Bilden hos synoptikerna är annorlunda. Ingen av dem nämner Lasaros uppväckelse (vilket fatt många forskare att anse att den är en ren konstruktion). Och de beskriver hans sista dagar på ett annat sätt: Jesus uppträder dagligen på tempelplatsen, där han undervisar och diskuterar med de skriftlärda.

Droppen som fick bägaren att rinna över

Den mest sannolika av dessa två bilder är den johanneiska. Den utmärks av en historisk och psykologisk logik som den synoptiska framställningen saknar. Skälet till att debatterna med de skriftlärda placeras som de gör av Matteus, Markus och Lukas är förmodligen att de endast har ett Jerusalembesök att berätta om; där måste då alla scener som hör hemma i Jerusalem samlas. Den synoptiska bilden kan härledas ur den bild som Johannesevangeliet förmedlar men inte tvärtom.

Samtidigt finns det vissa detaljer i synoptikernas beskrivning som i sak förutsätter ett skeende av den art som Johannes tecknar. Ett exempel är intåget i Jerusalem, då Jesus rider på en åsna. Hos Johannes är det direkt sammankopplat med folkmassans entusiasm över Lasaros uppväckelse; det är på grund av ryktet om detta under som Jesus blir hyllad. Ingen av synoptikerna nämner nu Lasaros uppväckelse, men en detalj hos Lukas förråder att han hört talas om anmärkningsvärda underverk före intåget i Jerusalem: ”Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje lj udligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett.” Lukas tycks inte veta vilka underverk det rört sig om, och enligt hans text är det lärjungarna som hyllar Jesus. Men i sak finns här en reminiscens av ett skeende av just det slag som Johannes beskriver.

De flesta nutida historiker tvivlar naturligtvis på att uppväckandet av Lasaros kan vara en verklig händelse. Men den frågan behöver man inte ta ställning till för att bedöma sannolikheten i skildringen av händelseförloppet som sådant. Det avgörande är att det var på grund av ryktet om ett enastående mirakel som beslutet att Jesus måste dödas kom att fattas.

Varför arresterades Jesus strax före påsk år 30? Därför att ryktet spreds i folkmassan i Jerusalem om ett extraordinärt underverk. Rädslan för vad detta kunde leda till fick de judiska myndigheterna att agera. Redan tidigare hade Jesu uppträdande lett till allvarliga konflikter med judendomens andliga ledare. Men nu var måttet rågat.

Jesus döparen

Johannesevangeliet ger alltså information om slutfasen av Jesu verksamhet som är nödvändig för att man skall kunna förstå varför Jesus tvingades möta döden när han gjorde det. Men det innehåller också uppgifter om det första skedet i hans offentliga verksamhet – uppgifter som dessutom kastar ljus över ett och annat i de tre första evangelierna.

Enligt alla evangelierna blev Jesus döpt i jordanfloden av Johannes döparen. Synoptikerna uppger att han efter dopet sattes på prov i öknen av Satan. Då han fått höra att Johannes döparen satts i fängelse, begav han sig till Galileen. Johannesevangeliet ensamt beskriver Jesus som verksam i Judeen under en period efter sitt dop. Först efter denna inledande verksamhet i landets södra del begav han sig till Galileen och framträdde där.

Johannesevangeliet beskriver vissa inslag i denna första period: Jesus fick sina första lärjungar; han gjorde ett kort besök i Galileen under vilket vinundret i Kana inträffade; han deltog i påskfirandet i Jerusalem, och i samband med det drev han ut dem som köpte och sålde på tempelplatsen; han gjorde ”tecken” i Jerusalem och vann tro av somliga; han samtalade en natt med Nikodemos; han vistades någonstans i Judeen med lärjungarna och döpte. (Om döpandet heter det dock att han inte personligen utförde dopen, det gjorde lärjungarna.) När Jesus fick höra att fariseerna uppmärksammat att han var ännu framgångsrikare än Johannes döparen, lämnade han Judeen och begav sig via Samarien till Galileen.

Uppgiften att Jesus döpte kastar ljus över denna initialperiod i hans verksamhet. Han uppträder i nära anslutning till Johannes, och han är själv en ”döpare”. Åtskilliga avsnitt i denna del av Johannesevangeliet hör innehållsligt samman med dopet, med inslag i Johannes döparens förkunnelse osv. Tematiken i respektive avsnitt (t.ex. samtalet med Nikodemos) verkar sannolik i det angivna historiska sammanhanget.

De tre första evangelierna nämner inte denna initialperiod. Det är dock ganska lätt att förklara. Med all säkerhet rörde det sig om en verksamhet under endast ett par månader. Därför är det inte så konstigt att den inte avsatt några spår i synoptikerna. Den dominerande delen av Jesu verksamhet rent tidsmässigt utspelade sig i Galileen, där han vistades i ungefär ett och ett halvt år.

Sambandet med Johannes döparen kastar en lång skugga framför sig även i synoptikerna, som meddelar olika kommentarer till sambandet mellan Jesus och Johannes döparen. Men den skuggan blir gåtfull, så litet som synoptikerna har att berätta om Jesu samröre med Johannes. Även här behövs den johanneiska informationen för att det som står i de tre första evangelierna skall komma in i ett rimligt sammanhang.

Vad visste Johannes?

Johannesevangeliet är en djup och symbolrik text, inriktad på att klargöra vem Jesus är: Guds son som har kommit hit till världen och som uppenbarar Gud för människorna. Men det är inte bara en teologisk och symbolladdad text. Lika ofrånkomliga inslag i det är historisk detaljrikedom och av allt att döma tillförlitlig information – allt sammanfogat till en historisk helhetsbild som överträffar den synopriska. Evangelisten själv har satt sin egen prägel på mycket av stoffet. Särskilt hans sätt att låta Jesus tala är präglat av de insikter i Jesu persons hemlighet och i vad Jesus menade som han ansåg sig vara bärare av – såsom ögonvittne och såsom ”den lärjunge som Jesus älskade”. Men om man inte tar fasta på båda dimensionerna i Johannesevangeliet – den teologisktsymboliska och den historiska – kan man aldrig göra rättvisa åt detta egenartade evangelium.

Varje försök att beskriva Jesu liv kräver att man tar ställning till skillnaderna mellan Johannesevangeliet och de tre första evangelierna. Men frågan hur skillnaderna skall bedömas måste hyfsas. När det gäller den historiska helhetsbilden har vi i grund och botten inte att göra med ett evangelium mot tre, utan med ett (Johannes) mot ett (Markus) – eftersom helhetsbilden av Jesu verksamhet hos Matteus och Lukas är övertagen från Markus. Grundfrågan blir: Vem står i den mest direkta förbindelsen med Jesu historia och förmedlar den på det mest rättvisande sättet, Johannes eller Markus?

Intressant nog finns en tidig kommentar till skillnaderna mellan Johannes- och Markusevangeliet bevarad. Eusebios av Caesarea återger i sin omkring år 300 skrivna Kyrkohistoria några avsnitt ur en nu förlorad skrift av en biskop Papias av Hierapolis i Mindre Asien. Papias hade haft kontakt med en viss Johannes och hade bland annat följande att meddela:

”Även detta sade den äldste [dvs. Johannes]: Markus, som blivit Petrus tolk, nedtecknade noggrant allt som han kunde komma ihåg, både Herrens ord och hans gärningar, men inte i rätt ordning. Ty han hade varken hört Herren eller följt honom utan, som jag har sagt, först senare blivit lärjunge till Petrus. Denne utformade sin undervisning alltefter behoven, men inte i avsikt att ge en samlad framställning av Herrens ord. Därför felade inte heller Markus när han kom att skriva ner ett och annat så som han kom ihåg det. Ty han var inriktad på en enda sak: att inte utelämna eller förvanska något av det han hade hört.”

Detta citat från en skrift av Papias, tillkommen omkring år 120/130, återges ganska ofta i den exegetiska litteraturen, men för det mesta i ett annat sammanhang. Vad vi har att göra med är i grund och botten inget mindre än en kommentar av en person ur själva Johannesevangeliets tillkomstmiljö, ”den äldste”, och från ungefär den tid då Johannesevangeliet skrevs eller slutredigerades, till värdet av Markus sätt att skriva Jesu historia. (Det är tänkbart att ”den äldste”, ho presby’teros – en annan Jesuslärjunge än aposteln Johannes – är identisk med Johannesevangeliets författare, men det är inte säkerställt.) Det måste vara Johannesevangeliet som är bedömningsnormen när det här heter ungefär att Markus gjorde så gott han kunde men inte hade ögonvittnets tillgång till den historiska verkligheten …

Det finns inga skäl att betvivla en nära förbindelse mellan Johannesevangeliets författare och Papias. Men skulle inte omdömet ändå kunna vara felaktigt? Det tvingas man förstås räkna med om man håller fast vid hypotesen att synoptikerna står historien närmast. Om man däremot uppger den, ligger vägen fri, inte bara till att på ett nytt sätt få grepp om den historiska verkligheten bakom evangelierna. Då kan man också säga: Kretsen kring Johannesevangeliets författare visste vad den talade om – även när den betraktade Johannesevangeliet som den tillförlitligaste framställningen av Jesu liv.