Solidarisk flyktingpolitik

Förutom den förutsägbara uppmärksamhet som den svenska pressen ägnar åt vår nyckfulla ekonomi har nyheterna på sistone dominerats av flyktingproblematiken och den ökande främlingsfientlighet som kommit till uttryck bland annat i de senaste gravskändningarna i Stockholm. Nere på kontinenten har samma fenomen tagit sig ännu mer skrämmande former. Rostock och Mölln förknippas i dag inte med sina universitet respektive stränder, utan med våldsdåd och mordbränder med invandrare som offer.

Västeuropa står utan tvekan inför sin allvarligaste flyktingkris sedan Andra världskriget. Över två miljoner flyktingar väntas passera gränserna i år. Försiktiga bedömningar talar om tjugo miljoner invandrare till Västeuropa under närmaste tio till tjugo åren. Sverige har under årets första sex månader ensam tagit emot 34 200 asylsökande. Detta kan jämföras med de 7 100 flyktingar som registrerades under samma period i fjol.

Gatuvåld är svaret från samhällets mest utsatta medlemmar när staten inte förmår möta dessa utmaningar på tillfredsställande sätt. Det är uppenbart att det europeiska politiska etablissemanget har överraskats av problemets omfattning. De åtgärder som vidtagits har varit kortsiktiga. I Sverige har regeringen till exempel infört visumtvång för flyktingar från Serbien, Montenegro och Makedonien och sänkt dagsbidragen för alla asylsökande. 150 miljoner kronor kommer i gengäld att anslås för insatser i krigets närområde. Men det är uppenbart att långsiktiga och genomtänkta lösningar för flyktingmottagning i händelse av massmigration saknas helt. Rättssäkerheten är därmed också äventyrad.

Vatikanen bidrar till debatten i form av ett nyligen offentliggjort dokument från påvliga rådet Cor Unum och rådet för själavård bland flyktingar: Flyktingar: en utmaning till solidaritet. Inte oväntat och i sedvanlig form står Vatikanens lösningar i bjärt kontrast till rådande politiska tendenser och allmän opinion. Men tonen i detta romerska dokument är ovanligt nykter, innehållet sakligt och argumenten ytterst konsekventa.

Dokumentet konstaterar att den politiska viljan att lösa flyktingproblematiken har avtagit markant under de senaste åren vilket märks bl.a. i en minskning av öronmärkta resurser för flyktingmottagning. Men en allvarligare följd av detta svikande intresse för flyktingarnas sak är den uppenbara godtycklighet med vilken många länder tolkar och verkställer internationell lag i denna fråga. Detta innebär i praktiken en allt snävare tolkning av Genevekonventionen och en restriktivare asylpolitik i de flesta länder, i synnerhet de västeuropeiska.

En ny internationell konvention om flyktingar måste alltså till för att säkerställa deras rättigheter och för att långsiktigt lösa detta problem som berör hela mänskligheten. Och det innebär i första hand ett utvidgat flyktingbegrepp. Som bekant erkänner Genevekonventionen som flykting endast ”den som befinner sig utanför det land som han lever i, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning […]” Men den erkänner alltså inte den som flyr från krig, ekonomisk misär, naturkatastrof eller andra faktorer som kan utgöra hot mot hans/hennes överlevnad. Begreppet ekonomiskflykting (som ofta används som benämning för flyktingar som inte uppfyller Genevekonventionens kriterier) är olyckligt eftersom distinktionen inte görs mellan personer som flyr ekonomiska omständigheter när dessa utgör ett direkt hot mot liv och säkerhet och personer som utvandrar i förhoppning om förbättrade ekonomiska villkor.

Dokumentet påpekar ytterligare en brist i Genevekonventionen, nämligen det faktum att man inte heller erkänner personer som flyr från förföljelse eller annat hot inom sitt eget land och som faktiskt utgör en mycket viktig andel av världens alla de facto-flyktingar. Vatikanen anser inte att nationell suveränitet och principen om icke-inblandning skall kunna åberopas för att förhindra internationella organisationer att ansvara för dessa flyktingars rättigheter och öde.

Flyktingen måste alltså erkännas inte i egenskap av nödlidande i behov av bistånd utan i första hand som autonomt subjekt med tillhörande rättigheter och ansvar. Denna insikt skulle kunna förhindra många övergrepp som flyktingar ofta utsätts för; främst tvångsintagning och ofrivillig repatriering. Men dokumentet säger också att den internationella lagstiftningen inte kan uppväga en mer vittomfattande lösning på flyktingarnas eländiga situation. Med andra ord måste själva orsakerna till flyktingströmmen angripas, bl.a. politisk instabilitet, ekonomisk orättvisa och miljöförstöring. Men detta förutsätter i sin tur en förändrad inställning till främlingen. Den största utmaningen i denna fråga är därför kanske inte de praktiska problem som en massiv invandring kan medföra utan behovet att åstadkomma en förändrad inställning till främlingen hos allmänheten i mottagarländerna; en inställning som i dokumentet kallas för ”gästfrihetens mentalitet”. ”Flyktingar kommer att förbli offer för maktmissbruk så länge förhållandet mellan stater och personer inte präglas av en ärlig beredvillighet att acceptera varandra mer och mer i mångfald och ömsesidigt berikande.” Europas flyktingproblem kan inte lösas genom anförandet av strängare asylbestämmelser. Som Johannes Muller påpekar i sin artikel i detta nummer av Signum (s. 305) har dagens migration en egen dynamik som till stor del fortskrider oberoende av asylpolitiken i mottagarländerna. I stället för nu gällande stränga asylbestämmelser, som inte minskar flyktingströmmarna, torde en omdefiniering och utvidgning av flyktingbegreppet främja en värdigare behandling av de asylsökande. Denna strategi skulle dels gynna respekten för den enskildes okränkbara värdighet, dels förstärka den demokratiska sammanhållningen i både ursprungs- och mottagarländerna. Båda är nödvändiga förutsättningar för en långsiktig lösning på flyktingarnas nuvarande tragiska situation.