Skola för bildning

Få samhällsområden är så utredda och genomlysta som den svenska skolan. Till en del beror detta naturligtvis på den väldiga omfattningen av denna sektor och dess ekonomiska följder. Men skolan är också något som alla har varit i nära kontakt med under flera år av sitt liv och därför ofta tror sig begripa från början till slut. Frestelsen måste vara stor för en politiker att kröna sin bana med att reformera skolan. Här är ju alla experter! Därmed är inte sagt att skolan inte behöver reformeras, endast att det krävs en inte obetydlig sakkunskap – och erfarenhet – för att positivt påverka denna koloss.

Under vanliga förhållanden skulle det knappast finnas anledning för en tidskrift som Signum att uppmärksamma en ny statlig utredning om skolan. Då vi likväl gör så, beror det på att denna utredning både har en vidd som överträffar det mesta i sin genre och samtidigt har ett grepp på läroplansfrågan som är en verklig nysatsning.

Det rör sig om den 1991 tillsatta läroplanskommittén, vars slutbetänkande i SOU 1992:4 bar titeln Skola för bildning. Ordförande har varit generaldirektören för Skolverket, Ulf Lundgren, och utredningen har kunnat knyta till sig framstående experter. Samråd har genomgående skett med den parlamentariskt sammansatta betygsutredningen.

Förväntningar på skolan

I mycket liknar detta betänkande andra som de senaste decennierna har framlagts om skolan. Nu som då är det ingen ände på de förväntningar som skolan ställs inför. De positivt laddade adjektiven marscherar upp i djupa led och ropar ut sina krav på skolan. Det är inte utan att skolan börjar likna en av många beskrivningar på Gud: den, av vilken vi väntar allt gott. Detta balanseras i någon mån av en realism i synen på de mål skolan skall nå i fråga om kunskapsförmedling. Här skiljer man mellan strävandemål – mål som skolan skall sträva efter som ett ideal – och uppnåendemål vilket är det mål som varje elev skall nå i fråga om faktisk kunskapsinhämtning.

Läroplanskommittén uppmärksammades inte mycket när den tillsattes av den socialdemokratiska regeringen i februari 1991, men väl när den i december samma år fick nya direktiv av skolminister Beatrice Ask. Det talas i de nya direktiven om att skolan inte skall vara värdemässigt neutral. ”Den bör liksom tidigare bygga på de etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika värde, vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt land.” Det heter vidare, att dessa värden – alltså även den kristna etiken – skall prägla skolan såväl innehållsmässigt som vad gäller arbetsmetoden.

Dessa ord om den kristna etiken plats i skolan har föranlett en livlig debatt, inte minst i lärarnas fackpress, en debatt, som ofta byggt på missförstånd. Att ett sådant begrepp som ”den kristna etiken” inte är omedelbart entydigt framgår med all önskvärd tydlighet av den expertutredning av Anders Piltz som fogats till utredningen. Mycket oklarhet hade kunnat undvikas, om denna utredning först hade studerats.

Läroplaner och timplaner

Kommittén har haft till uppgift att lämna förslag till nya läroplaner för gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Den skall vidare ge förslag till ny timplan för grundskolan och förslag till kursplaner i ämnena matematik, musik och svenska. För övriga ämnen i grundskolan ges förslag till huvudsakligt innehåll. För första gången i svenska skolhistoria genomförs ett läroplansarbete samtidigt för alla skolformer i det offentliga skolväsendet.

Tyngdpunkten i arbetet ligger dock på grundskolan. Det är inte möjligt att här lägga synpunkter på alla de konkreta förslag i fråga om läroplaner och timfördelning som görs i det 500 sidor stora betänkandet. Allmänt kan sägas, att förslagen verkar vara väl underbyggda, men att det är svårt att veta hur de kommer att utfalla i praktiken. Trängseln är redan nu stor bland ämnena, och ett nytt ämne, Teknik och miljö, införs. Det i timplanen angivna timantalet är ett garanterat minimum; genom lokala timplaner och elevens personliga val kan timantalet ökas. Ett B-språk blir obligatoriskt i årskurs 6–9, vilket är en nyhet. Undervisning i C-språk skall erbjudas under de två sista läsåren. Även svenska och matematik förstärks i grundskolan. Svenska förstärks i gymnasiets studieförberedande program.

Utredningen talar ofta och med eftertryck om elevens fria val. Det är glädjande att så sker. Det måste dock samtidigt framhållas att det är ett inte litet ansvar som så kommer elever och föräldrar till del. I den konkurrens mellan olika ämnen som redan nu råder på gymnasiet finns det risk att marknadens lagar förstärks. Ämnen som till sin natur inte är så publikfriande – som klassiska språk och vissa estetiska ämnen – riskerar att sitta ännu sämre till än vad de redan gör. Det vore skada, ty det är inte minst dessa ämnen som står för just det bildningsideal som denna utredning så förtjänstfullt har lyft fram och som har gett namn åt själva betänkandet.

Bildningstanken

Alltsedan 1940-talet har reformarbetet inom skolan centrerats kring begreppen ”kunskap och färdigheter” och ”fostran”. De möter givetvis även nu, men som en huvuduppgift för skolan framhålls här bildningen. Det är en stor händelse, att detta begrepp nu återinförs i läroplansspråket och skolans officiella begreppsrepertoar.

Men vad är då bildning? Kommittén redogör för den klassiska bildningstanken i dess olika faser, pedagogik som kulturreproduktion och inhemska bildningstraditioner. Två expertutlåtanden ger en utförlig ide- och pedagogikhistorisk bakgrund. Dessutom har utredningen bifogat en översättning av ett utlåtande från professorskollegiet vid College de France, ”Förslag till framtidens utbildning”, utarbetat på begäran av president Mitterrand. Vissa inslag i detta utlåtande går inte riktigt ihop med kommitténs egna värderingar, men de ger ändå en intressant inblick i hur man i ett annat land ser på dessa problem. Kommittén ser som en av sina viktigaste uppgifter att aktualisera den klassiska bildningstanken.

Det är inte svårt att instämma i denna önskan, men här finns också ett problem. Det är knappast morgondagens elever och deras målsmän som läser läroplanskommitténs gedigna idéhistoriska utredningar om Wilhelm von Humbolts nyhumanistiska program och på grund därav väljer bland gymnasieskolans stora smörgåsbord. Det är andra krafter som styr det. Därför vilar det ett stort ansvar på skolans företrädare att på ett lämpligt sätt popularisera de ädla tankar som kommittén för fram.

Lärarna

För att skolan skall kunna förverkliga sina uppgifter är det nödvändigt att rekryteringen av goda lärare säkerställs. Det nya gymnasiet ställer krav redan genom förstärkningen av vissa ämnen – så måste t.ex antalet lärare i religion ökas. Men denna fråga har även en social dimension som inte far förbises och som inte utan vidare är identisk med lönenivån. Staten och den kommunala arbetsgivaren måste visa respekt för lärarna och bidra till att deras status höjs. Och det är en svårfrånkomlig slutsats, att den för några år sedan gjorda kommunaliseringen av skolorna var en ödesdiger händelse. Tydligast ses detta i fråga om tillsättningen av lektorer vid gymnasiet – den lärargrupp som mer än någon annan har till uppgift att värna om skolans akademiska status. För inte så länge sedan tillsattes en lektorstjänst av regeringen i konselj, sedan nedflyttades det till länsskolenämnden och nu ligger det hos kommunen, som dessutom avgör om tjänsten över huvud skall utlysas. Detta är inte endast en decentralisering av tillsättningsproceduren, det är även en deklassering. Med rätta skriver en av utredningens experter: ”Senare tiders guldåldersmyter om den ursprungliga ljusbringande folkskolläraren döljer sakförhållandet att en remarkabel social uppstigning lyft dagens låg- och mellanstadielärare till deras nuvarande position, medan högstadie- och gymnasielärarna deklasserats.”

De båda kulturerna

Ett annat problem som framhävandet av bildningstanken inte har eliminerat är att den svenska skolans rigida uppdelning på gymnasiet fortsätter. Är det helt omöjligt att de s.k. karaktärsämnena skulle kunna få en spridning utöver en linje eller ett program? I Frankrike kan en elev på naturvetenskaplig linje läsa latin och grekiska i flera år, och i det gamla svenska gymnasiet lästes matematik och fysik på latinlinjen. Ett sådant förhållande ger inte bara i bästa fall bildning, det medverkar också till att sänka muren mellan de båda kulturerna. Den alltför långt drivna specialiseringen är ett tungt pedagogiskt arv, som utredningen inte har lyckats befria sig från. Det återstår dock att se hur de nya timplanerna för gymnasieskolan kommer att utgestaltas.

Det klassiska tyska bildningssystemet uttryckte föreställningen att människan är – eller borde varaen varelse som bildar sig, skapar sig, gör sig till något som inte fanns tidigare. Denna tanke kan, men måste inte, anslutas till den kristna tron på människan som Guds avbild. Hit hör också begreppet person, som mera entydigt står i den kristna traditionen och som det hade varit värdefullt att få närmare belyst i utredningen. Med 1800-talets idealistiska språk uttrycktes detta av Viktor Rydberg till ett universitetsjubileum med dessa ord: ”Blir vad själviskt är förgätet, blir inom dig gudsbelätet härligare danat ut.” Under alla förhållanden finns här en anknytningspunkt, som tacksamt bör tas emot. Sverige behöver en skola för bildning.