Saga, symbol och sanning

Det pågår ett religiöst paradigmskifte i vår omvärld. Om detta talas det föga, kanske just därför att den nya trenden tycks så oemotståndlig. Det är ett skifte från det historiska till det tidlösa, från det yttre till det inre, från det rationella till det känsloburna. En ny romantisk våg följer sekulariseringen som en skugga. Borta är den tid då kristendomens främsta uppgift var att förändra världen, helst i marxistisk riktning. I marknadsekonomins tidevarv drar man sig tillbaka, också religiöst, till vad som så trendigt kallas cocooning, en mysreligion avsedd för hemmets stilla vrå.

Konjunkturkänsligast på detta område är Svenska Dagbladets Idag-sida, där myter och mystik blandas med nya terapier och psykologiska tolkningar. Det är vägen inåt som dominerar, med Carl Gustav Jung som ledsagare genom drömmarnas och symbolernas riken. Någonstans bortom dessa irrgångar döljer sig kanske det outsägliga som vi brukar kalla Gud.

Också den kyrkliga förkunnelsen anpassas till detta nya mönster. Jag tänker då framför allt på Svenska kyrkans förkunnare så som de framträder i massmedierna på senare tid. Myt och symbol har blivit honnörsorden som kan användas om alla religiösa utsagor. I dagens religionskritiska klimat är det inte lätt att tala om trons sanningar. Hur mycket enklare är det då inte att kalla dem symboler och hänvisa dem till ett språkområde som ligger bortom distinktionen mellan sant och falskt. ”Gud är en symbol för livet” sade en känd företrädare för Svenska kyrkan nu i höst. Och varför inte? Att tala om Gud verkar gammaldags och fyrkantigt. Livet är däremot en abstraktion som det är tillåtet att bejaka och som man till och med kan personifiera. ”Jag vill tacka livet” heter det i en känd sång.

Ett paradigmskifte kan vara en kopernikansk omvälvning som gör periferi till centrum och centrum till periferi. Så också här. Guds handlande med människorna i historien och särskilt i Kristus har länge stått i den kristna förkunnelsens centrum, inte minst på lutherskt håll. Nu är det människan och hennes personliga erfarenheter som har blivit det centrala. Gud – eller gudsbilden, som man hellre säger – skjuts ut i marginalen som vaga uttryck för människans försök att bringa sammanhang i sin tillvaro. Den bibliska uppenbarelsen har man allt svårare att hantera. Den blir en del av mänsklighetens mytstoff eller överlåts åt fundamentalisterna.

Ett nytt herdabrev

Dessa allmänna reflektioner får sin bekräftelse i ett nyutkommet herdabrev (eller fyra små, om man så vill) av den nye biskopen i Växjö, Jan Arvid Hellström (Bilder. Libris 1992).

Hellström börjar sin mytiska vandring i Lascauxgrottan med dess 15 000 år gamla målningar och erfar den religiösa urupplevelsen i grottans förtätade atmosfär. Han går vidare till mänsklighetens äldsta riter och myter, och liksom många religionsfenomenologer finner han här ett gemensamt symbolspråk i dess skiftande kulturer. Här preciseras också hans syn på sanningsfrågan, så som den sedan tillämpas boken igenom (s. 20):

”Precis som bild och rit är myten handling, inte bara ord. Den är vare sig `sann’ eller `osann’. Även om den inte ska tolkas bokstavligt, är den sann på ett existentiellt och/eller religiöst plan. […] Myten känner släktskap med riten, poesin och konsten. Den närmar sig tillvaron i samma `bildmässiga’ perspektiv. Inte med ambitionen att analysera utan att tyda.”

Den bibliska uppenbarelsen förs nu in i raden av mänskliga myter (s. 21 f):

”I judisk och kristen tradition, i Bibeln och i senare urkunder, möter vi ett fascinerande samspel mellan bild, rit och myt. I både Gamla och Nya testamentet är exemplen otaliga. […] Motsvarande gäller Nya testamentet-och Jesus själv. Han förkunnar sitt budskap med hjälp av sina handlingar, av bilder och liknelser.”

Men myterna har sina faror, när man börjar uppfatta dem som utsagor om verkligheten (s. 23): ”Men bilden kan också vara av ondo – genom att vi så lätt blandar samman den med verkligheten. Bilden, som skulle vara ett sätt att tala om det outsägliga, tonar i stället fram som Verkligheten Själv. Det är en av de stora farorna när ord och analys tar över.”

”Kristendomens misstag”

På s. 26 tar Hellström upp gudsbegreppet: ”Av erfarenhet vet vi att Gud förändrar sig. Han växlar med åldrarna. Han ändrar gestalt, ansikte och framtoning med den kulturella, sociala och intellektuella miljön. […] Gud förändrar sig inom den enskilda människan. Ingen av oss har samma gudsbild som i barndomen.”

Det brukar heta att Gud är oföränderlig, men detta gäller inte om han är identisk med gudsbilden. En Gud ”därute”, oberoende av människan, far hos dagens förkunnare allt oftare lämna plats för en gud som är skapad av människan och föränderlig liksom hon själv. Och här kommer nu Hellström in på vad han kallar kristenhetens misstag, vad som hände när de kristna började få för sig att trons utsagor refererar till verkligheten. Han utgår här från en intervju med överrabbinen Morton Narrowe (s. 30 f):

”- Kristendomen gjorde tidigt ett fruktansvärt misstag, säger överrabbinen. De kristna omvände världen, men världen kunde inte tänka i abstraktioner. Därför formulerades tron i fasta formler, i bilder som var konkreta, i formler som inte fick ifrågasättas […]”

Han fortsätter med deltagande, nästan medlidande:

”- Det är detta som är kristendomens svårighet i dag, man sitter där med frysta former, konkreta, nedtagna till förnuftets nivå. Men under seklernas gång har människan lärt sig tänka abstrakt. Och dessa nya människor som söker Gud idag, ja de stöts bort av formen, det bestämda, det primitiva.”

Hellström bejakar detta helt och glömmer i hastigheten bort att han själv vill vända sig från det abstrakta till det bildmässiga: ”Kyrkan har nu att släpa med sig sin börda av barnsliga, naiva, bilder av Gud. Trots att människan under seklerna har lärt sig att tänka abstrakt.”

Ur katolsk synpunkt tycks den anklagelsen litet förvånande. Har inte en protestantisk huvudkritik mot katolsk teologi varit just att den är för filosofisk och abstrakt? Tanken att Gud är den rena existensen – eller som hos Dionysios Areopagita bortom existens och icke-existens – var något man ville bort från: man ville ha en biblisk Gud med konkreta drag: en Gud som handlar, som vredgas och ångrar sig. Nu, då vägen åter leder bon från det bibliska språket till den religiösa allmänningen, då går det att tala som om all teologi varit barnsligt naiv, som om inga filosofiska abstraktioner funnits där.

En sällsynt nedlåtande attityd visas den tidiga kyrkans kristologiska utveckling (s. 33):

”Under kyrkans första århundraden förekom kontroverser som för oss ter sig smått bisarra. Teologer och konciliefäder var beredda att gå i döden för den ena eller andra uppfattningen ifråga om Guds väsen. Eller om förhållandet mellan personerna i gudomen eller mellan Kristi två naturer. En illustration, kanske, till Morton Narrowes ord om `frysta former, konkreta, nedtagna till förnuftets nivå’. […] I själva verket handlade kontroverserna om Guds personer och Kristi naturer mest om mänskliga bilder, analogier och exempel. Inte om den gudomliga verkligheten.”

Detta är naturligtvis helt konsekvent. Om teologin enbart talar om människans trevande försök att formulera sin erfarenhet i bilder och symboler, då blir varje kontrovers meningslös. Där ingen sanning finns, kan man inte tala om någon sanningsfråga.

Förklädd gud?

Så långt tycks Hellströms vandring vara spikrak: från tron på en gudomlig uppenbarelse till en värld av poetiska uttryck för mänsklighetens samlade erfarenheter. Men på s. 68 tvärvänder det hela plötsligt: ”Detta är det stora med vad vi brukar kalla inkarnationen, att Gud blev Människa (i Jesus Kristus)! Jesus är den enda sanna imago Dei. Gudsbilden, inkarnationen är ett ofattbart stort mirakel just för avståndets skull. Att den Ofattbare, Bortommänsklige, Fjärranväge, Osynlige – att han plötsligt blir Människa! Fattbar, Nära, Synlig!” Hur kan det nu vara så? Att Gud blir människa – måste det inte inrangeras i raden av mänsklighetens stora myter? Är detta inte just ett uttryck för människans förhoppningar om att komma det obegripliga nära? Religionshistorien känner många gudar som blivit människor: Vishnus nedstigande i avatarerna Rama och Krishna, Apollon förklädd till herde hos konung Admetos och så lyriskt besjungen av Hjalmar Gullberg, och många andra. Varför skulle Jesus vara undantagen, om man vill fånga in allt i mytens symbolspråk bortom sant och falskt?

Biskop Hellström vet naturligtvis att den gränsen inte får överskridas; ett sådant steg skulle ställa honom utanför all vedertagen kristendom. Men trots alla versaler blir det inte trovärdigt, särskilt som han annars skjuter Kristus så tydligt i bakgrunden. Vi får t.ex. inte veta om uppståndelsen tillhör myternas eller verklighetens värld. Och om Gud verkligen blivit människa, varför är det då så löjligt att den tidiga kyrkans teologer fascineras av detta sällsamma under och ville ta reda på vad som är uppenbarat om det? En liknande inkonsekvens finner vi något tidigare (på s. 66): ”Först vid tidens slut skall människan bli den Guds avbild […] hon redan från början var.” Tidens slut! Om något låter mytiskt så är det väl detta, särskilt i vårt universum med dess oändliga perspektiv. Eller menar han den kanske aldrig inträffande stund, då människan vinner klarhet om sig själv och sin plats i tillvaron?

Hellströms lilla herdabrev har här fatt ett ganska stort utrymme, inte därför att det skulle vara originellt utan därför att det så tydligt belyser det nya religiösa paradigmet, om han också inte drar de yttersta konsekvenserna. Den enkla och självklara ton som han skriver i döljer att här finns väsentliga problem som teologerna tycks säreget omedvetna om. Här möter vi en rad olösta frågor: hur detta nya paradigm har uppkommit, vilka konsekvenser det bär med sig och hur det påverkar sådana kristna som inte vill låta sig viljelöst dras med i tidens senaste religiösa trend