Anden som själens fiende

Att hela skapelsen suckar och våndas under mänsklighetens tyngd har en och annan börjat bli medveten om idag. Mänsklighetens totala utplåning, massvält, miljöns fullständiga utarmning och samhällets sammanbrott är inte bara tänkbara utan troliga framtidsbilder. Kärnvapenkrig, orättfärdig resursfördelning, sanslös tillväxttro och okontrollerad urbanisering är fullt rimliga orsaker. Detta har börjat oroa, trots massmedias intensiva försök att hålla folks intresse fixerat vid pseudoproblem som marginalskatter och avtalsförhandlingar. För är vi riktigt ärliga inser vi att i ”egentlig” mening finns inga ekonomiska problem i världen, det handlar mest om moraliska problem!
<brMen hur har då mänskligheten hamnat i detta läge? Var finner vi orsakerna, problemets djupaste rötter? Nyligen har två böcker kommit på svenska som återigen tar upp dessa eviga problem. Det är ”Vägledning för vilseförda” av Fritz Schumacher (Rabén & Sjögren) och ”Det mänskliga förfallet” av Konrad Lorenz (Norstedts). Det märkliga är inte att problemen tas upp igen, det märkliga är att dessa båda författare med så totalt olika intellektuella bakgrunder, kommer till så lika slutsatser. Med profetisk glöd utpekas entydigt scientismen som grunden för den moderna människans irrvägar. Scientismen, den oreflekterade materialism som innebär att det som inte kan mätas eller analyseras med naturvetenskapligt exakta metoder helt enkelt inte existerar, eller i bästa fall har någon sorts skugglik existens. Ett tänkande som uppstått i förlängningen av naturvetenskapens framgångar och sakta diffunderat in i massornas medvetande – även om mer insiktsfulla naturvetare aldrig själva accepterat det. Vi har alla stött på scientismen. Ett estetiskt argument väger lätt mot ett ekonomiskt.
<br
<brKritik mot scientismen har inte oväntat riktats från många håll. Mycket har dock kommit från icke-vetenskapligt håll och inte alltid vägt så tungt. Desto hårdare slår den när den kommer, så att säga, inifrån. Och det gör den i de hår båda böckerna. Båda författarna har ju en gedigen vetenskaplig grund att stå på. Lorenz år en av etologins (läran om djurens beteende)s grundare, belönad med Nobelpriset i fysiologi 1973. Tillika filosofiskt bevandrad har han under hela sin forskargärning försökt sätta in etologin i ett större sammanhang. Schumacher var ekonom (han dog 1977), en av John Maynard Keynes kronprinsar, höggradigt inblandad i planeringen av den ekonomiska uppbyggnaden av Europa efter kriget, under långa tider verksam vid National Coal Board (England). Med tiden blev han alltmer kritisk till de klassiska ekonomiska teorierna och bröt ny väg med sin ”intermediära” teknologi och boken ”Small is beautiful” (på svenska ”Litet är vackert”, Prisma 1975), som nu närmast är klassisk. Om hans liv kan man läsa i ”E.F.Schumacher, his life and thought” av dottern Barbara Wood (Harper & Row, 1984).
<brVärldens uppbyggnad
<brBåde Schumacher och Lorenz utgår från varats eller världens skiktade uppbyggnad. Allt är enligt dem hierarkiskt uppbyggt i olika skikt eller nivåer av olika komplexitetsgrad. Schumacher talar om fyra existentiella huvudnivåer. Även om det är omöjligt att beskriva dem med ord måste vi kalla dem något. Schumacher talar om livlös materia, liv, medvetande och självmedvetande som kännetecken för varje nivå. Materien är grunden för allt, liv utan materia kan inte existera. Medvetande kräver liv, och självmedvetande kräver medvetande. Men vi kan inte beskriva självmedvetande fullständigt i medvetandetermer, inte medvetande i livstermer, inte liv i kemiska-fysiska termer. Det återstår alltid det filosofen Karl Popper kallar en irreducerbar rest när vi reducerat allt vi kan till en lägre nivå. En serie egenskaper som inte har någon mening på lägre nivåer. Somliga kallar detta emergenta egenskaper, egenskaper som dyker upp på en nivå utan att på minsta sätt varit antydda på en lägre nivå. Lorenz kallar processen fulguration, ett ord hämtat ur den medeltida filosofin. Människan är visserligen en naken apa, men inte bara en naken apa. Att påstå detta är att falla offer för det biologen Julian Huxley kallar ”nothing-else-buttery”.
<brEvolutionär kunskapsteori
<brScientismen (eller snarare dess filosofiska syster den ontologiska reduktionismen) förnekar världens principiella hierarkiska struktur. Allt kan reduceras till fysik. Och när svårigheter uppstår bortdefinieras dessa helt enkelt. Subjektiva upplevelser är svåra att beskriva i fysikaliska termer. Därför finns de inte, de är inte verkliga. Detta är scientismens budskap, en föreställning som enligt Lorenz blivit rent epidemisk. Men vår kunskap blir ju inte objektivare genom att vi systematiskt bortser från den apparat som förmedlar den till oss. Tvärtom måste studier av vår kunskapsapparat vara en mycket angelägen uppgift för oss. Lorenz och Schumacher lägger naturligtvis olika perspektiv på det hela. Som biolog resonerar Lorenz hela tiden evolutionärt. Den mänskliga kunskapsapparaten – Lorenz vågar kalla den själen – har utvecklats under miljontals år. Liksom fågelvingen och griphanden har kunskapsapparaten formats av och anpassats till den yttre verkligheten. Den kunskapsapparat som inte gav en korrekt bild av verkligheten eliminerades snabbt. Detta evolutionära synsätt, ibland kallad den hypotetiska realismen, ger lösningen till flera av de problem Immanuel Kant så länge brottades med. Hur kan vår åskådningsapparat vara medfödd? Är bilden av verkligheten lik den ”verkliga” verkligheten? Varför finns ett kategoriskt imperativ? För en evolutionär kunskapsteori blir dessa frågor nästan självklarheter.
<br
<brOckså Schumacher kommer nära detta evolutionära tänkande i sin diskussion om ”adaequatio”. Vår kunskapsapparat måste vara anpassad till den kunskap den skall omfatta. Är den inte ”adekvat” kan den aldrig gripa det den famlar efter. I Schumachers ögon ger oss inte scientismen en chans att utveckla de resurser som ligger slumrande i vår kunskapsapparat, vår själ.
<brTvå slags kunskapsapparater
<brKunskap får vi på olika vägar. Scientismen accepterar bara en, den logisk-rationella slutledningen. Det märkliga är att den kan aldrig logiskt-rationellt argumentera för denna dogm. Den evolutionära kunskapsteorin inser också hur viktig den omedvetna varseblivningen är. Helhetsintrycket, gestaltvarseblivningen. I själva verket, hävdar Lorenz, bygger hela det rationella tänkandet på den omedvetna struktureringen av verkligheten som vår varseblivningsapparat sköter åt oss. Den rationella apparaten bygger på en ratiomorf apparat (begreppet hämtat från Egon Brunswik). Men lika lite som den rationella är den ratiomorfa apparaten färdig när vi föds. Den behöver matas med enorma mängder data för att kunna fungera och användas. Känslan för skönhet och harmonier, gott och ont, ”högre” och ”lägre” måste skolas. Och, hävdar Lorenz, det bästa och naturligaste sättet att skola den ratiomorfa apparaten är en nära, intensiv kontakt med levande natur. Det är detta vi är skapade för. Men scientismen förnekar den ratiomorfa apparaten. Och därmed kan inte människan utvecklas till en ”hel” människa.
<brGenom språket och det rationella, abstrakta tänkandet har idag den kollektiva kunskapsskatten ökat på ett sätt som får alla andra evolutionära processer att stå stilla. Det är denna explosiva ökning av objektiv kunskap (Lorenz kallar denna kunskap den mänskliga anden och Popper värld 3) som lett de patologiska drag i utvecklingen vi kan se i världen omkring oss. Anden har blivit den långsammare utvecklade och äldre själens fiende. Den ändrade miljön, den växande människomassan, de väldiga disponibla energierna har lett till att ursprungligen sunda beteenden inte längre är livsbefrämjande. Rent epidemiska neuroser har uppstått. Penningbegäret är en sådan, det äter så småningom upp människans personlighet så att hon inte längre intresserar sig för något annat. Viljan till makt och lusten att tävla har också utvecklats till rent patologiska former. Det visar sig i den makt företeelsen har. Många arbetar hårdare än slaven hos den grymmaste herre. Strävan att till vilket pris som helst göra ”karriär” är likaså en epidemisk neuros i den kollektiva mänskliga anden, hävdar Lorenz. Bilden är ganska dyster. Värst är att dessa epidemiska neuroser hårdast drabbar de människor som har maktpositioner, de människor som egentligen skulle ansvara för mänsklighetens väl och ve. Just de drabbas av den verklighetsförskjutning som scientismen åstadkommit. En verklighetsförskjutning som innebär att det verkligaste har blivit inflytande och pengar. Kanske värst av allt är att samma verklighetsförskjutning också drabbat det vetenskapliga tänkandet. Det är inför oerhörda uppgifter mer ansvarskännande forskare står.
<brÅtgärder?
<brVad är då att göra? Lorenz talar om en skolning av den ratiomorfa apparaten. Att skola känslan för harmonier och det sköna i nära samklang med naturen. Att driva verklighetsförskjutningen tillbaka, att få anden i samklang med själen. Framför allt handlar det om att få de växande släktena att vridas ur scientismens kvävande grepp. Schumacher talar om ett trestegsschema. Att först lära av samhälle och tradition och finna temporär lycka genom rättesnören utifrån. Att sedan internalisera kunskapen, att kritiskt sovra och sortera. Och slutligen, att ”döda” oss själva, våra sympatier och antipatier, att upphöra att styras utifrån, att bli ”verkligt” fria. Om vi arbetar efter dessa långtifrån nya linjer finns det hopp. Och somliga arbetar faktiskt efter dessa linjer. Både Lorenz och Schumacher ser med viss optimism exempelvis på de reaktioner mot det teknomorfa tillväxttänkandet som yttrar sig i motståndet mot kärnkraften.
<br
<brSammanfattningsvis kan sägas att det är märkligt att se hur två så kraftigt profilerade personligheter med så olika bakgrund ändå hamnar så nära varandra. Det är naturligtvis inte svårt att hitta skillnader. En del är dock bara skenbara. Åtminstone en sådan hade lätt att kunna undvikas om Schumachers kritik av ”the evolutionist doctrine” inte hade översatts som en kritik av evolutionsläran. Den sistnämnda är ju ett biologiskt ämne och förnekas inte alls av Schumacher. Det han angriper är den filosofiska doktrin som bygger på extrapolationer från det rent biologiska till den filosofiska eller metafysiska nivån. Sammantaget ger dessa båda böcker en övertygande och märkvärdigt sammanhängande kritik av tänkandet i dagens industrialiserade värld. En kritik av det filosofen Etienne Gilson kallar den nya mytologin, de nya gudarna: framåtskridandet, tillväxten och den materiella välfärden. En kritik som är nödvändig för när ”. . . gudarna slåss mot varandra, tvingas människor dö!”
<br
<brGrundtonen är som sagt profetisk. Schumacher redovisar också öppet sina religiösa källor (han konverterade till katolicismen under 70-talet). Lorenz är mer återhållsam. Ändå påstår han i sitt slutcredo: ”Den som tror på en Gud – även Abrahams nitälskande Gud med egenskaperna hos en stamhövding som är snar till vrede – vet mer om kosmos än varenda ontologisk reduktionist". Man är benägen att låta Arthur Koestlers omdöme i ”Observer” om ”Vägledning för vilseförda” också omfatta ”Det mänskliga förfallet”: ”Den mest träffande kommentaren jag kan komma på är: Ske alltså – Amen!”
<br
<brPeter Ålhem är tf professor i neurofysiologs vid Karolinska Institutet i Stockholm.