Vägen till Jerusalem

Det är inte var dag man i sin hand far en skön volym med text av en svensk medeltida författare. För många år sedan kom en översättning av Birgittas Uppenbarelser – den kritiska editionen av texten är under utgivning, men ännu långt ifrån färdig. Men här kommer nu alltså vår katolska medeltids andra stora författare, Magister Mathias, kaniken i Linköping, Birgittas biktfader och förste lärare i teologi. Docenten Anders Piltz, som skrev sin doktorsavhandling om Mathias och som utgivit den latinska texten till ett av hans större verk, efter begynnelseorden kallat Homo conditus, har nu till en lättflytande, elegant och modern svenska överflyttat stora och väsentliga delar av just det verket. Det är något av ett evenemang i svensk bokutgivning. Förlaget har nog också varit medvetet om det, ty man har inte skytt någon möda – och några kostnader – för att kunna framställa en bok, som till det yttre är aptitretande. Boken är bunden och vackert illustrerad med hjälp av ett medeltida bildmaterial, men ändå förvånansvärt billig.

Bokens innehåll svarar i sin lödighet och vikt mot utstyrseln. En svensk teolog på 1300-talet, som ingalunda var något bysnille utan en på kontinenten och ända ned i Italien under medeltiden känd och läst bibelkommentator, utlägger här stora och väsentliga delar av den kristna tron och etiken. Han vill därmed ge en hjälp till de vanliga församlingsprästerna i deras undervisning och förkunnelse. En högt utbildad akademiker, som väl känner de kyrkliga och teologiska förhållandena ute i Europa och som smärtas över mycket av vad han där har sett och hört, talar här med en sådan enkel klarhet, som endast en lång och djup egen reflektion kan leda fram till. Det finns här ett pastoralt allvar, som bjärt kontrasterar mot ett enbart teoretiskt leklynne i somligas skolastiska disputationer.

Mathias, som också har sammanställt en exempelsamling för predikanternas bruk, talar inte heller här med det abstrakta begreppsspråkets ord utan, efter högsta föredöme, det åskådliga, konkreta språket med dess bilder och liknelser. Om det i hans text finns något som är tidsbundet, så ligger det kanske främst just i somliga av de bilder han valt att använda. Mycket ofta är de nämligen hämtade från naturens värld, och medeltidens naturuppfattning och naturkunskap är nu i det mesta föråldrad. Men med någon liten ansträngning kan man ändå lätt förstå tankegången och tjusas av åskådligheten i hans framställningssätt – även om man naturligtvis i dag måste använda andra bilder och liknelser än Mathias.

Anders Piltz har ingalunda gjort ett tendentiöst urval ur Homo conditus – som om han ville lyfta fram endast sådant, som nu kan anses acceptabelt och undertrycka sådant, som är mera profilerat och som för många kan te sig utmanande. Här finns, som han påpekar i en av sina många utmärkta och koncisa kommentarer, exempelvis en ”maximalistisk” lära om Maria. Mathias gudsbild är inte bara präglad av kärlek, barmhärtighet och godhet utan också av vrede, stränghet och tuktan. Här finns en ovanligt klar och tydlig lära om nådens absoluta nödvändighet, men det utesluter ingalunda, utan är tvärtom förutsättningen för, ett lika viktigt tal om nödvändigheten av människans ja till nåden: i lydnad och ansträngning och i strävan efter rättfärdighet i hjärta och handling.

Kanske är det just det ”obekväma” i Mathias förkunnelse, som är det viktigaste i hans budskap till dagens kristna. Detta ”obekväma” är nämligen så väl grundat i hans argumentation, att man tvingas att fråga sig, om vi inte måste betrakta honom som en hälsosamt varnande röst. Det går under inga omständigheter att avfärda Mathias som naiv i sin verklighetssyn eller som aningslös i sitt umgänge med de heliga texterna. Den lilla avkroken Sverige kan vara stolt över Mathias. Och Anders Piltz är värd allt tack för sin strävan att levandegöra en viktig del av vår hittills så försummade medeltidshistoria.