Svensk kyrkoordning i fransk tappning

Den franska teologiska tidskriften ISTINA har ägnat ett omfattande nummer åt den svenska reformationen (Istina 30 (1985) nr 3 juli-september, s. 225-320). För svenska förhållanden är detta en anmärkningsvärd händelse. Orsaken till denna är ett unikt arbete av Louis-Marie Dewailly, OP.

Dewailly, som bott och verkat länge i Sverige, är egentligen exeget och tillhör bland annat den lilla och exklusiva gruppen av hedersledamöter i Uppsala Exegetiska Sällskap. Hans namn är emellertid främst förknippat med Lund, där han också av Teologiska fakulteten promoverats till hedersdoktor. Dewailly har under många år varit den flitigaste introduktören av svensk teologi och svenskt kyrkoliv i Frankrike, inte bara i Istina utan också i tidskrifter som t.ex. Revue des sciences philosophiques et théologiques och La vie intellectuelle.

Det nummer av Istina som härmed anmäles, rör Laurentius Petris Kyrkoordning 1571 och består av två avsnitt: Dels en introduktion av – och bakgrundsteckning till – Kyrkoordningen (KO), ”Laurentius Petri et la Kyrkoordning 1571” (s 229-245), dels en översättning av de delar av KO som tydligast framställer den svenska reformationens egenart (s. 246). Genom att de avsnitt som inte översätts i sin helhet ändock återges i sammandrag, far läsaren en god insikt i hela kyrkoordningen, ”L’Ordonnance ecclésiastique suèdoise de 1571” (s. 246-320).

I en inledning till Dewailly-numret av Istina – hela åtgår till frågan om KO 1571 – skriver redaktionen (”Une realisation historique du luthéranisme: 1’Église suèdoise”, s. 225-227) att den svenska lutherdomen är i stort sett okänd utomlands. Man påpekar att detta är desto märkligare som flera svenska teologer tillhörande denna tradition spelat framträdande roller i den ekumeniska rörelsen. Den anmärkningen kan väl göras här att det oftast har varit teologer som alltsedan Nathan Söderblom poängterat de särdrag i den svenska reformationen som fatt nedslag i KO, som spelat denna framträdande roll. Tanken var att KO skulle följas av en egen bekännelseskrift för den svenska reformationskyrkan, en Confessio Svecanae Ecclesiae och Laurentius Petri hade i uppdrag att skriva också denna. Genom ärkebiskopens död kom den dock aldrig till stånd. Otvivelaktigt spelar KO en åtminstone indirekt roll för Svenska kyrkans ekumeniska strävanden sedan Söderblom, vilket väl motiverar Dewaillys arbete.

Louis-Marie Dewaillys arbete med KO 1571 började redan på 1930-talet och hans framställning och översättning av den är alltså resultat av en utomordentlig och välgrundad insats. Det kan för övrigt anmälas att han i nästkommande årgång av Kyrkohistorisk Årsskrift publicerar ett sakregister till hela KO, något som förvisso kommer att underlätta för framtida läsare och framtida forskning.

Den inledande uppsatsen, ”Laurentius Petri et la Kyrkoordning de 1571”, är en stram teckning av den svenska reformationens utveckling och bakgrunden till KO. Den ger också en god introduktion till de översatta textpartierna. Innehållsligt återges de forskningsresultat som präglats av framför allt Sven Kjöllerström. Någon kritisk diskussion av dessa forskningsresultat finns självfallet inte utrymme för. Auktorerna redovisas i en välavvägd litteraturförteckning.

Så till den också för de svenska forskare som sysslar med reformationstiden viktiga översättningen. Jag menar att ingen diskussion om KO:s text i framtiden kan gå förbi den översättning som Dewailly gjort. Det är ett mycket omsorgsfullt arbete, där varje ord är vägt på guldvåg. Dewailly har tvingats analysera varje tveksamhet för att finna en så adekvat översättning som möjligt. Han har lagt ner ett omfattande arbete på att studera ordens ursprungliga betydelse i svenskt 1500-tal och i det teologiska och kyrkorättsliga språket. Inte heller har han dragit sig för att, där det behövs, försöka klarlägga olika termers utvecklingslinjer in i KO. Den analys av texterna som företagits vid översättningen medför att det ibland slentrianmässiga överförandet av ord till analystexter, som är möjligt i en svensk textmassa, inte kan komma i fråga.

Den omfattande notapparaten avspeglar det ovan antydda mödosamma arbetet. Här redovisas begrepp som härleds och kontextualiseras. Översättningen blir till en välgrundad tolkning, i enstaka fall, med den noggrannhet som är utmärkande för Dewailly, försedd med frågetecken.

Alltså: En avsevärd insats för att göra svensk kyrkohistoria mera känd i Frankrike och världen och ett bidrag av betydelse för framtida svensk reformationsforskning.