Svensk civilreligion

Civilreligion i Sverige. Gärna med någon aktuell exemplifiering. Så formulerades en fråga i en skrivning i religionssociologins elementa. Studenterna svarade givetvis också alla med att fundera kring de kollektiva reaktionerna på mordet på Olof Palme.

Mycket har skrivits och sagts om sorgereaktionerna efter illdådet, där betoningen oftast legat på uttrycken för personlig sorg och på vilka stämningar som framkallats i folket. I utländska kommentarer förefaller man mera ha fäst sig vid de kollektiva yttringarna och vad dessa har att säga om det man benämner ”civilreligion”.

Detta begrepp har kommit in i den moderna sociologiska debatten främst som beteckning på den medborgerliga icke-konfessionella religion som präglar så mycket av amerikanskt offentligt liv. Stundom skedde det kritiskt: civilreligionen tog udden av varje bekännelse och blev till en urvattnad ”tro på tron”. Andra såg en framväxande medborgarreligion som ett mer universellt stadium i religionens utveckling än den samfundsbundna. Viktiga studier gjordes också av nationellt religiösa helgdagar och heliga platser i USA.

Själva begreppet har emellertid en europeisk förhistoria, från tidig upplysningstid. Rousseau var inte den förste, men den mest kände av dem som önskade en religion civile, som skulle ersätta kyrkotron. Vi vet ju också att under franska revolutionen handfasta försök gjordes att skapa en förnufts- och medborgarreligion.

På 1700-talet uppfattades civilreligionen som en konkurrent till kyrkoreligionen. Men i de samhällen där den officiella religionen inte ifrågasattes fungerade den också som civilreligion; medborgarskap och kyrkotillhörighet var identiska. Något som kanske aldrig fick så massiva uttryck som i Sverige från början av 1600-talet till långt in på 1800-talet.

Modern sociologi beskriver de senaste århundradenas samhällsutveckling i västvärlden som övergången från socialt skiktat ”ståndssamhälle”, där ethos, normer och värderingar var knutna till skilda sociala skikt över till ett funktionellt differentierat samhälle, där de skilda samhällssystemen, ekonomi, vetenskap, familj etc. fatt en allt större autonomi och utvecklat normer och värderingar inom sitt samhälleliga ”subsystem”.

Också religionen blir till ett autonomt samhälleligt systern, vars inflytande på andra samhällsområden blir allt mindre. I denna situation finns ett alltmer påtagligt behov av en grundläggande konsensus i samhället om de värden på vilka det bygger och som håller det samman.

Politisk makt och samhälle

Det samhällssystem som har gjort anspråk på att överta rollen som övergripande meningsgivare har varit politiken. Inte minst genom den språkliga manipulation som nu är allmän. Ger man det allmänna beteckningen ”samhället” skapar man intrycket att den politiska makten är något annat och mer än ett samhälleligt subsystem. Där dess anspråk har varit mest uttalade har de också åtföljts av fenomen som lånat traditionellt religiösa uttrycksmedel, statskult, bilddyrkan etc. Denna form av civilreligion upplever en djupgående kris, efter en egendomlig blomstring också mitt i det sekulariserade Västerlandets intellektuella vänster för 10-20 år sedan.

I dag är temat om politikens rätta roll i samhällslivet i stort och det civila samhällets relation till den politiska sfären högst aktuellt i internationell och inhemsk debatt.

De officiella reaktionerna på mordet på Olof Palme kan ses som ett slags uttryck för eller prov på civilreligionen i Sverige. Man kan då konstatera att vi inte upplevt någonting som rimligen erinrar om vad Christel Lane i sin bok The Rites of Rulers kallat ”härskarriter”. Från regeringshåll har man egentligen föga utnyttjat tillfället till stats- eller partiakter, som skulle skapa någon sekulär kult kring den bortgångne.

Tvärtom kan man fästa sig vid att partibegravningen i Stadshuset egentligen inte blev någon partimanifestation, utan lika mycket en statsbegravning, inte alldeles utan traditionellt religiösa inslag. Man sjöng Härlig är jorden, men inte Internationalen. Och gravsättningen utformades till en kyrklig familjeakt, med familjemedlemmar och biskopar.

Men hur skall man bäst tolka reaktionerna och uppslutningen kring sorgeprocessionen? Vi kan som en illustration välja att citera Andrew Brown i The Spectator: ”Begravningsprocessionen var en stor bekräftelse av kollektiv tro – på vad? På kollektivet självt. Det svenska folket demonstrerade genom sitt tåg att ingenting verkligen hade förändrats, minst av allt deras tro på sig själva, och att denna tro bevarade sina helande krafter.” Den bärande iden ser Brown som solidaritet. ”Det är en religiös ide såtillvida som den ger mening åt livet och hjälper oss att översätta känsla och upplevelse i handling.” Detta är vad Brown i rubriken kallar ”Sweden’s Faith”. Denna tolkning av den civilreligion som kommit till uttryck är lika god som någon annan. Men här finner vi också intressanta frågor om förhållandet mellan civilreligion och kyrkoreligion.

En civilreligiös inrättning

I Sverige är det otvivelaktigt så, att vissa drag i Svenska kyrkans nuvarande ställning i samhället gör att gränsen mellan vad som är ”folkkyrkligt” och vad som är ”civilreligiöst” stundom framstår som otydlig. Förhållandet att Svenska kyrkan är en del av den offentliga sektorn samtidigt som dess ställning inte längre medför något påtagligt samhällsinflytande på utbildningsväsen och familjerätt, medlemskapets närmare förhållande till medborgarskapet än till dopet, frikyrkofolkets dubbla medlemskap, folkbokföringen etc., allt detta bidrar givetvis till en mer eller mindre medveten tolkning av Svenska kyrkan inte som ett trossamfund (som givetvis kan vara en folkkyrka) utan som en civilreligiös inrättning.

Det som hänt de senaste månaderna har knappast gjort bilden klarare. Än tvetydigare än de rituella anstalterna kring Palmes jordafärd var väl den borgerliga begravningen av Alva Myrdal, förrättad av en biskop.

Om det å ena sidan talar om en fördjupad oklarhet om Svenska kyrkans roll i samhället, visar det å andra sidan entydigt på en brist på sekulära alternativ. Detta har inte som en del skulle vilja mena att göra med teknikaliteter som lokal- och personalbrist. Utan det visar på det ofta omvittnade förhållandet att kyrkan i ett efterkristet samhälle inte fatt någon ersättare som normkälla, värderingsgrund, moralisk instans eller livstolkare. Mängder av människor har inte endast sökt sig till platsen för Palmes död och till hans grav utan till Adolf Fredriks kyrka och överhuvud till kyrkor för att finna ett rum för sorg, saknad och reflexion.

Vad betyder då detta för religionen i Sverige? (Vi bortser här från den intressanta, men trots allt mindre betydande tendensen att förvandla Storkyrkan till en ny nationalhelgedom.) Om det socialdemokratiska partiet varit återhållsamt i att utnyttja mordet och stämningarna för sina programmatiska syften, kan knappast detsamma sägas om Religionsradion. I flera program har man brukat människors civilreligiösa reaktioner för att propagera sin egen radioreligion, enligt vilken kyrkans budskap och reflexion över detta snarast borde överges till att endast orienteras efter vad man uppfattar som människors existentiella eller sociala problem.

I ett samhälle där religionen blivit ett eget subsystem är någon form av civilreligion som uttryck för konsensus kring samhällets grundvärden något ofrånkomligt, men med nödvändighet prekärt och svårt att institutionalisera och artikulera. Trots de nyligen inträffade sorgehögtiderna över flera ledande socialdemokratiska politiker, är det självklart att Sverige som pluralistiskt samhälle inte valt att skapa funktionella ekvivalenter till religionen i form av ”statsfiranden eller plakat som i namn av arbetarklassen, dess parti eller revolutionen kräver obetald övertid”.

Är det då en tillgång att Svenska kyrkan har en potential att också fungera som ett slags civilreligiös institution och borde den kanske på allvar dra konsekvenserna därav?

Enligt Niklas Luhmann, den jämte Jürgen Habermas ledande tyske sociologen, finns i dag inget konkurrensförhållande mellan civilreligion och ”i bekännelsetermer formulerad och kyrkligt organiserad religion”. ”Religiös dogmatik såväl som kontakttagande och interaktion i kyrkligt liv kan i denna situation förstås som de instrument, vilka egentligen gör civilreligionen till religion. Först i reflexionen genom bekännelse, riktlinjer för rätt tro och religiös kommunikation (dvs. kyrka) visar sig och preciserar sig som religion det som endast låter antyda sig som civilreligion.” (Niklas Luhmann, Grundwerte als Zivilreligion i Soziologische Aufklärung 3, 1981.)

Manifestationer och grundvärderingar

Manifestationerna, kollektiva och individuella, efter mordet på Palme har varit en viktig och på många sätt uppmuntrande mätare på svensk civilreligion som konsensus om vårt samhälles grundvärden. Diskussionen om dessa kan inte föras utan att det ”religiösa systemet” blir en part. Vi har också tydligt uppmärksammats på bristen på alternativ till traditionell religion vad gäller kanaliseringen av kollektiva emotioner och för att ge tydning och mönster åt tillvarons ondska och godtycklighet.

På kort sikt har detta säkerligen den effekten att Svenska kyrkans civilreligiösa funktioner kommer i blickpunkten och verkar till förmån för status quo i stat-kyrka-frågan. Däremot kan man sannolikt dra slutsatsen att en institutionalisering av civilreligionen skulle leda till dess försvinnande som värdekonsensus, dess politisering eller dess omvandling till en ny sekt. Kyrkorna måste i det moderna samhället existera vid sidan av civilreligionen, och om möjligt förvandla den till religion just genom reflexion över och kommunikation av det egna trosinnehållet, dvs. budskapet omsatt i teologi, förkunnelse och handling.