Mer än 40 år har nu gått sedan den 8 december 1965 då Andra Vatikankonciliet avslutades, ett koncilium som ledde till avgörande förändringar i kyrkans ekumeniska engagemang och som – i dekretet om ekumeniken, Unitatis redintegratio – definierade återställandet av alla kristnas enhet som ett av sina huvudsyften. Ja, själva dekretet börjar med orden: ”Återupprättandet av enheten mellan alla kristna är en av Andra Vatikankonciliets viktigaste uppgifter” (Unitatis redintegratio, nr 1). Den nya inriktning som kom med Andra Vatikankonciliet är inte någon slumpmässig utveckling utan har sin grund i vår Herres påbud, som aftonen före sin död bad att ”de alla ska bli ett”. Dekretet gör klart att det inte rör sig om vilket slags ekumenik som helst utan om en ekumenik i sanning och kärlek som syftar till att återupprätta kyrkans synliga enhet (jfr Unitatis redintegratio, nr 2 ff.).
Sedan dess har konciliets ekumeniska engagemang förklarats vara oåterkalleligt av påven Johannes Paulus II i encyklikan Ut unum sint (1995), där han också försäkrar att det inte är bara är ett ”appendix” till kyrkans traditionella aktivitet (Ut unum sint, nr 3) utan en av de väsentligaste pastorala uppgifterna under hans pontifikat (Ut unum sint, nr 99). I ett tal till kardinalerna som påven Benedictus XVI höll dagen efter det att han blivit vald till påve, fastslog han att han var beredd att göra allt som stod i hans makt för att främja ekumenikens grundläggande sak och han upprepade detta också vid den gudstjänst då han högtidligen installerades i sitt ämbete den 24 april 2005 på Petersplatsen. Påven Benedictus har även vid senare tillfällen upprepat denna försäkran.
Den ekumeniska dialogens framsteg
Den ekumeniska dialogen har gjort stora framsteg sedan den katolska kyrkans officiella ekumeniska engagemang påbörjades vid Andra Vatikankonciliet. Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet har inlett officiella dialoger, samtal och möten med nästan alla kyrkor och kyrkliga gemenskaper; med de så kallade förkalcedoniska kyrkorna, med de ortodoxa kyrkorna, med den anglikanska gemenskapen och med de olika lutherska, reformerta, metodistiska och baptistiska gemenskaperna, liksom också med pingströrelsernas ledare och med Kyrkornas världsråd. Detta utbyte har resulterat i en lång rad dokument som tillsammans utgör tre omfattande volymer bara på internationell nivå. Dessa dialoger har gjort det möjligt att uppnå betydande närmanden i olika frågor och i vissa fall även samförstånd. Samförståndet i den kristologiska frågan med de förkalcedoniska kyrkorna var ett viktigt steg. Undertecknandet av Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen med Lutherska världsförbundet (1999) och Metodistiska världsrådets anslutning i juli i fjol kan ses som en milstolpe på denna väg.
Det är viktigt att se sambandet mellan dessa dialoger och Johannes Paulus II:s besök hos nästan samtliga österns patriarker. Betydelsefullt i sammanhanget är även det senaste besöket som Benedictus XVI gjorde hos den ekumeniske patriarken och det besök som ärkebiskopen av Aten och hela Grekland gjorde i Rom. De två senare besöken är av historisk dignitet. Vid sidan av dessa mötens avgörande betydelse har återupptagandet av den internationella kommissionen för teologisk dialog mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna inlett en ny fas i relationerna med de ortodoxa kyrkorna. Vi kan heller inte förbise den utveckling som ägt rum med de gemenskaper som har sitt ursprung i reformationen. Man kan här tänka på de senaste dokument som utfärdats och de många uppmuntrande mötena med dessa kyrkliga gemenskaper under det gångna året, speciellt ärkebiskopens av Canterbury besök i Rom och just nyligen en finsk ekumenisk delegations besök i början av böneveckan för kristen enhet.
Men det finns en ännu viktigare aspekt än de enskilda resultaten av dialogerna och de officiella mötena, en aspekt som påven Johannes Paulus II betonar i encyklikan Ut unum sint, nämligen en ny anda och känsla för den mänskliga gemenskapen kristna emellan. Den helige fadern framhåller att vi idag inte längre talar om ”de kristna som är skilda från oss” eller om ”skilda bröder och systrar” utan om ”andra kristna” eller ”andra döpta”. Denna språkliga förändring är signifikativ. Kristna från olika kyrkor och kyrkliga gemenskaper betraktar inte längre varandra som motståndare, de bemöter inte längre varandra med en attityd av antagonism, konkurrens eller likgiltighet utan ser sig som bröder och systrar på väg mot en fullständig enhet.
Sålunda kan de be tillsammans; böneveckan för kristen enhet i januari varje år är ett centralt fokus för vårt ekumeniska engagemang under det liturgiska året.
Det är viktigt att vi inte glömmer att den ekumeniska verksamheten från allra första början var nära knuten till en andlig rörelse som fick sitt uttryck speciellt i böneveckan för kristen enhet som introducerades 1933 av abbé Paul Couturier. Men kristna i många delar av världen lär sig också under årets lopp att leva sida vid sida och tillsammans ta på sig vad som kan betecknas som en livets ekumenik. Påven Johannes Paulus II:s begravning är betecknande för denna förändring. Det var första gången i historien som en sådan tilldragelse samlade representanter för alla kyrkor och kyrkliga gemenskaper. Därtill kommer allt det som de kristna utför gemensamt över hela världen i fredens och rättvisans namn. Från allra första början av den moderna ekumeniska rörelsen har verksamheten för enhet på ett naturligt sätt bundits samman med sändningen i världen. Den tran-scendenta verkligheten i kyrkan konkretiseras i den dubbla dimension av enhet och sändning som utgör början av det eskatologiska samlandet av alla jordens folk, som redan profeterna talade om.
Ursprunget till den ekumeniska rörelsens positiva och uppmuntrande utveckling finns varken i en liberal filantropi, i relativism eller i en postmodern pluralism som tenderar att bortse från konfessionella skillnader och förminska den katolska identiteten. Dialogen grundar sig i-stället på en gemensam bekännelse av tron på den heliga Treenigheten och på Jesus Kristus, som unik och universell frälsare, och på ett gemensamt erkännande av ett dop genom vilket alla döpta blir en del av Kristi enda kropp. I ljuset av detta står alla döpta redan i en verklig och djup gemenskap med varandra, även om det är tydligt att denna gemenskap ännu saknar vissa element för att vara fullödig. Således är den nya ekumeniska gemenskapen inte rätt och slätt ett känslomässigt uppvaknande eller en varseblivning av att man känner igen familjen utan en andlig verklighet som har en ontologisk dimension. Vi kan bara vara tacksamma mot Herren för denna nya erfarenhet av kristen gemenskap.
Dock, ju närmare vi kommer varandra, desto klarare blir också vårt medvetande om att vi ännu inte har en full gemenskap och att vi ännu inte kan få tillträde till Herrens bord tillsammans. För katoliker liksom för ortodoxa är den eukaristiska gemenskapen och den kyrkliga gemenskapen förbundna med varandra till sin innersta natur. Detta orsakar sorg för många äkta par och familjer med olika bakgrund. Därför är den ekumeniska strävan efter full gemenskap inte bara en teoretisk eller teologisk fråga utan också, och i första hand, en brännande pastoral utmaning.
Detta leder mig till ytterligare reflektioner över den aktuella situationen. Trots mycket uppmuntrande framsteg kan vi inte bortse från en annan del av verkligheten: nämligen att den ekumeniska dialogen, utöver personliga och förväntade svårigheter, numera i somliga avseenden har kört fast. Och detta trots att våra sammankomster, möten, besök och skriftväxlingar hela tiden fortsatt. Situationen håller snabbt på att omformas, atmosfären har förändrats och nya utmaningar möter oss idag. Hit hör den väldiga genomslagskraften hos de evangelikala rörelser, pingströrelser och karismatiska rörelser som har uppstått i synnerhet i den södra hemisfären. Dessutom har det tillkommit nya brytningar och svårigheter med liberala tendenser som har dykt upp i vissa protestantiska samfund, i synnerhet beträffande vissa etiska frågor. Medan det omedelbart efter Andra Vatikankonciliet fanns en optimistisk, och understundom rent av utopisk inställning, räknar vi idag med att det ekumeniska arbetet, åtminstone mänskligt att döma, ännu har en mödosam väg framför sig. Dessa reflektioner utgjorde för övrigt också temat för Påvliga enhetsrådets senaste generalförsamling i november 2006 (se Signum nr 4/2007, s. 29–42).
Det finns alltid bakomliggande orsaker till olika slags förändringar. På ekumenikens område ser vi, sedan vi övervunnit många missförstånd och uppnått en principiell samsyn i de kristologiska frågorna, att vi nu konfronteras med våra institutionella och ecklesiologiska skillnader. I relation till de gamla österländska kyrkorna och de ortodoxa kyrkorna berör dessa skillnader frågan om Petrusämbetet, medan de i relation till de kyrkor som härstammar från reformationen i första hand gäller frågan om apostolisk succession och biskopsämbetet. Det senare är emellertid endast toppen på ett isberg och det finns här mera djupgående skillnader i ecklesiologin och i synen på förhållandet mellan Guds ord och kyrkan. Den katolska kyrkan tror att det är viktigt att ägna sig åt tre fundamentala frågor när man söker en lösning på dessa problem.
För det första: vi behöver stärka den fundamentala grunden för vårt ekumeniska engagemang, nämligen vår tro på Gud och på Jesus Kristus. Detta gäller inte bara andra kyrkor utan också oss själva, eftersom dessa fundamentala och centrala sanningar har börjat blekna bland våra egna troende. Hur kan vi tala om syndares rättfärdiggörelse av Gud när vi inte längre har något levande förhållande till Gud och när det inte längre finns någon förståelse för vad som menas med att vara en syndare och att vara i behov av återlösning? För det andra: en ekumenik i sanning måste vara förenad med en ekumenik i kärlek. Tro utan kärlek kan bli kall och frånstötande; kärlek utan sanning är tom och oärlig. Det är viktigt i vår nuvarande aktuella situation att dialogen i kärlek måste bereda väg för dialogen i sanning, som bara kan vårdas i en atmosfär av tillit. För det tredje: brännpunkten i alla dialoger är alltid meningsutbytet om kyrkans natur och sändning. I detta perspektiv hyser vi uppskattning för det arbete som Kyrkornas världsråds Faith and Order-kommission har utfört, som publicerat ett dokument med arbetstiteln The Nature and Mission of the Church till vilket vårt eget Påvliga enhetsråd bidragit och som vi förhoppningsvis också får göra en aktiv insats i även för slutversionen. Vi hyser hopp om att det kan bli ett viktigt steg på väg mot den fullständiga kristna gemenskapen, det vill säga den eukaristiska gemenskapen med våra bröder och systrar, vilket är det yttersta målet för det ekumeniska arbetet.
Den andliga ekumeniken
Denna översikt över de närmanden som hittills har utmärkt det ekumeniska arbetet förmår dock inte att ta bort känslan av en viss besvikelse och frustration. Det behövs en starkare och spänstigare drivkraft för att väcka nytt liv i det nuvarande ekumeniska läget, som inte låter sig förbättras endast genom akademiska samtal och officiella möten. I detta kritiska läge för den ekumeniska rörelsen måste vi återvända till rörelsen ursprungliga drivkraft. Andra Vatikankonciliet försäkrade att det var Guds Ande som gett impulsen till rörelsen. I den här meningen finns det behov av att komplettera de teologiska och ecklesiologiska perspektiven och reflektera mera över de pneumatologiska och andliga aspekterna. För Kristi lärjungars enhet kan inte ”frambringas” vare sig av teologiska dialoger, även om de givetvis är viktiga och oundgängliga, eller av kyrklig diplomati och yttre gester som helt klart också de har sin roll att spela.
När allt kommer omkring, eftersom kyrkans enhet som bäst kommer till uttryck i ett synligt väsen, är den i själva verket en andlig realitet och som sådan en gåva från Guds Ande. Den helige Paulus talar om en mångfald av gåvor av en och samme Ande (1 Kor 12:4), som är kyrkans själ (Lumen gentium, nr 7). Det är också värt att lägga märke till att Jesu ord ”att de alla må bli ett” inte är ett bud utan en bön, därför består ytterst ekumenik inte i något annat än att delta i denna Herrens bön och göra den till sin egen.
Dessa iakttagelser är inte bara abstrakta reflektioner, de är tankar som kommer ur min personliga erfarenhet under loppet av många år. Under denna tid har jag deltagit i många dialoger och ekumeniska möten. Det är min erfarenhet att vissa aspekter har en mera tidsbunden karaktär. De dialoger som har rört sig på en akademisk nivå kan mycket väl ha varit intressanta, men ytterst har de alltid visat sig bli improduktiva. Om de nämligen inte varit genomsyrade av bön och av en andlig dimension har de ofta inte ens varit värda att komma ihåg. I motsats därtill har en anda av bön ofta gjort öppenhjärtighet möjlig; att övervinna missförstånd och fördomar, att fostra till insikt om skillnader, att söka sig samman och till och med att finna samförstånd och framför allt att växa i ömsesidig kärlek och stärka drivkraften att gå vidare.
Min personliga erfarenhet kan man känna igen också i kyrkans historiska erfarenhet. De kristnas motsättningar genom historien har inte i första hand berott på intellektuella dispyter eller kontroverser om skiljaktiga läroformuleringar, utan på livserfarenheter som varit präglade av ömsesidigt främlingskap. Olika uttryck för den kristna tron skilde sig från varandra till den grad att de blev ömsesidigt obegripliga. Som And-ra Vatikankonciliet med rätta påpekade är motsättningarna i det förgångna ett resultat av att kärleken svalnat. Problem som kunde ha lösts blev oöverstigliga hinder, skillnader som i sig var legitima blev till smärtsamma och oeftergivliga kontroverser. Ömsesidigt främlingskap gjorde att ömsesidig förståelse inte längre var möjlig. Splittringen var oundviklig. Utan tvekan spelade en konstellation av kulturella, sociala och politiska faktorer en viktig roll. Men allt detta ska inte leda bort tankarna från det faktum att det rör sig om ett sanningssökande och att vi här talar om avgörande olikheter i tron. Vi ska återvända till denna viktiga aspekt senare. Utan tvekan är sökandet efter sanning alltid oskiljaktigt inneslutet i ett givet historiskt sammanhang.
I dekretet om ekumeniken, Unitatis redintegratio, säger Andra Vatikankonciliet att den ekumeniska rörelsen har fått sin impuls av den helige Ande (Unitatis redintegratio, nr 1; 4). Det är därför inte förvånande att andlig ekumenik liksom utgör själen i den ekumeniska rörelsen (Unitatis redintegratio, nr 8). Andlig ekumenik betyder enligt konciliet bön, särskilt gemensam bön, personlig omvändelse, institutionell omvändelse, botgöring och personlig helgelse (Unitatis redintegratio, nr 5–8). I sin encyklika Ut unum sint och i många andra dokument upprepar påven Johannes Paulus II dessa aspekter, som också påven Benedictus XVI har anslutit sig till.
Andlig ekumenik är inte ett område bara för experter. Den är möjlig för varje kristen, ty varje kristen kan be, varje kristen är verkligen kallad att söka omvända sig och bli helgad; och alla kristna har tillgång till bibeln och läser den, endera ensamma eller tillsammans med andra. Således är den andliga ekumeniken det allra främsta medlet för att så många som möjligt ska ta till sig det ekumeniska budskapet i kyrkans kropp.
Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet har nyligen gett ut en liten bok om andlig ekumenik, som innehåller en sammanställning av ett urval av praktiska erfarenheter. Denna publikation kan ses som ett svar på den rekommendation som Påvliga enhetsrådets plenarmöte framförde. Ett preliminärt utkast presenterades och diskuterades vid en internationell konferens i Rocca di Papa i november 2004 som hölls till 40-årsjubileet av Unitatis redintegratio. Vi fick också in många förslag från internationella och lokala ekumeniska organisationer. Därför återspeglar boken inte enbart mina egna personliga erfarenheter utan också många olika sammanhang från hela världen. Syftet med boken är att ge praktiska förslag till alla som arbetar på det ekumeniska fältet, speciellt till dem som samarbetar med andra, såsom stift, församlingar och olika andra grupper.
Betonandet av den andliga ekumeniken framstår också som särskilt passande för vår tid i ljuset av den samtida erfarenheten av andlighet, som å ena sidan är influerad av postmodern relativism och skepticism och å andra sidan påverkad av en nostalgisk längtan efter andliga upplevelser, fastän denna längtan ofta är vag och obestämd. Detta går hand i hand med en otillfredsställelse på grund av det vakuum som skapats av en teknisk, funktionell och ekonomisk samhällsmodell. Det finns också ett missnöje med kyrkan som uppfattas vara övervägande institutionell, otillräckligt lyhörd för andliga behov och inte svara mot hjärtats djupaste längtan. Detta förklarar varför många troende lämnar kyrkan och ansluter sig till karismatiska rörelser och pingströrelser eller ger sig in i esoteriska övningar.
Av dessa skäl skulle jag vilja rikta uppmärksamheten på den andliga ekumeniken och förtydliga vad jag menar med andlighet.
Vad är spiritualitet?
Ordet ’spiritualitet’ används för närvarande i många betydelser. Därför är det lämpligt att börja med att förtydliga termen och dess betydelse och sedan reflektera över några praktiska förslag.
”Spiritualitet” är ett inlån från fransk katolicism. Den bokstavliga översättningen är ”fromhet”. Men det täcker inte helt termens betydelse. Dictionary of the Ecumenical Movement definierar det rakt av som ”att bemöda sig om att leva i lydnad för evangeliet […] genom att urskilja Andens röst.”
I ljuset av detta står det klart att spiritualitetsbegreppet har en dubbel natur: en dimension som härstammar ”uppifrån” som inte står under mänskligt inflytande eftersom det är ett verk av Guds Ande, och en annan ”underifrån” som omfattas av de tillfälligheter som hör samman med vår mänskliga existens inom de ramar där en kristens identitet söker sitt andliga uttryck. Därför står spiritualitetsbegreppet i spänningsfältet mellan den helige Ande som verkar överallt och i allting och den kulturella och sociala mångfald som tillhör vår mänskliga existens. Den avgörande betydelsen i spiritualitet ligger i själva denna spänning mellan unicitet och pluralitet. Det gäller att slå vakt om bägge dessa aspekter. Som ett mänskligt uttryck för den inkarnerade tron löper spiritualitet risken att bli synkretistisk, vilket stör den kristna identiteten med främmande religiösa och kulturella element som riskerar att förvränga tron. Olika former av spiritualitet kan också leda till en politisk inriktning med en inneboende risk inte bara för att tron omgestaltas i nationalistiskt syfte utan också för att den ges en pseudoandlig eller chauvinistisk ideologisk karaktär. Denna fara är alldeles uppenbar i många typer av religiös fundamentalism.
Av detta följer att allt slags spiritualitet måste ställa sig frågan om vilken ande som den låter sig ledas av: om det är den helige Ande eller om det är tidsandan. Spiritualitet kräver alltså ett urskiljande av andarna. Spiritualitet befriar således inte från förpliktelsen att söka sanningen. Av detta skäl går det inte att bekvämt dra sig undan från teologin genom att hänvisa till spiritualitet. För att förbli frisk måste spiritualiteten förenas med teologisk reflektion.
Att urskilja andarna
Det andliga livets stora mästare har efterlämnat en rik skatt med riktlinjer för att urskilja andarna. Mest kända är de regler för att urskilja andarna som den helige Ignatius av Loyola ger i sina Andliga övningar. Men jag föredrar här ett annorlunda sätt att närma mig ämnet och väljer att reflektera över det i tre steg om Andens väsen och sätt att verka på biblisk och systematisk nivå, för att komma fram till en objektiv och ekumenisk spiritualitet med en reflektiv teologi om den helige Ande som grund.
Grundbetydelsen av både det hebreiska och det grekiska ordet för ande (ruah, pneûma) är vind, andedräkt, andning och – eftersom andning är ett tecken på liv – liv, själ och slutligen, i en härledd form, den vitala principen för mänskligt liv. Men det är inte en princip som är inneboende i det mänskliga livet självt. Snarare hänvisar den till det liv som Gud ger. Gud skänker anden och kan återta den. Således är det Guds ande som är den skapande livskraften i alla ting. Guds ande skänker människorna deras estetiska känsla och skarpsinnighet, deras urskillningsförmåga och vishet. Det är en skapande ande (spiritus creator) som är verksam i skapelsen. ”Ja, Herrens ande uppfyller världen, den håller samman allt och uppfattar varje ljud” (Vish 1:7). I Romarbrevet talar Paulus om Anden som hjälper oss i vår svaghet, gör oss uthålliga i vårt hopp och i våra lidanden och oupphörligen ber för oss med suckar som är än djupare än ord (se Rom 8:26 ff.). Enligt Augustinus är Anden ”kärlekens gravitationskraft, den uppåtriktade kraft som motstår den nedåtriktade gravitationskraften och leder allting till sin fullbordan i Gud” (Confessiones XIII 7, 8). För – som Thomas av Aquino skriver – all sanning, varifrån den än härstammar, har sitt ursprung i den helige Ande (Summa theologiae I/II, 109, 1).
Således behöver inte den helige Andes undervisning dölja sig bakom kyrkans murar eller dra sig tillbaka in i sig själv. Detta måste förstås i ett universellt perspektiv. Pneumatologi är bara möjlig när man lyssnar och blir uppmärksam på de spår, de förväntningar, den glädje, och de misslyckanden som förekommer i livet och så länge man iakttar tidens tecken som kan upptäckas var än liv börjar och utvecklas, var än dess kreativa kraft bryter fram. Var än nytt liv uppstår är Guds Ande verksam.
Andra Vatikankonciliet kände igen Andens universella genomslags-kraft inte bara i de mänskliga religionerna utan också i den mänskliga kulturen och i mänsklighetens framsteg (Gaudium et spes, nr 26; 28; 38; 41; 44). Påven Johannes Paulus II vidareutvecklade denna tanke i sin encyklika om missionen, Redemptoris missio, där det heter: ”Anden finns således vid själva källan till människans existentiella och religiösa sökande, som inte är betingat enbart av tillfälliga situationer utan av själva människans inre struktur.” Den helige fadern fortsätter: ”Andens närvaro och verkan berör inte bara individer utan även samhälle, historia, folk, kulturer och religioner. Ja, Anden finns vid roten till ädla ideal och initiativ som gagnar mänskligheten på hennes vandring genom tiden” (Redemptoris missio, nr 28).
En andlig ekumenik som är inspirerad av bibeln kan därför inte vara introvert eller rent kyrkocentrerad. Den måste söka efter livet och tjäna livet. Den måste vara lika angelägen om människans vardagsliv och vardagsupplevelser som om de stora frågorna om mänsklighetens överlevnad och om de frågor som rör våra religioner och vår kulturella strävan. En grundsats för den senmedeltida mystiken och för Ignatius av Loyola är ju att Gud finns i alla ting.
Andlig ekumenik omfattar samarbete för att främja liv, rättvisa, mänskliga rättigheter och fred. I detta sammanhang är det inte de stora gesterna som det kommer an på utan snarare kärleken i vardagliga handlingar gentemot barn, ungdomar, sjuka, handikappade och gamla, liksom i gemensam pastoral verksamhet för pilgrimer, i massmedierna etc. På alla dessa områden måste en solidarisk ande få råda över konkurrensandan. Mycket kan utföras tillsammans och därigenom lär vi oss dessutom att förstå varandra bättre och växer samman.
I bibeln är Anden inte bara Guds kreativa kraft utan också den gudomliga makt som manifesteras i historien. Han talar genom profeter-na och är utlovad som den messianska anden (Jes 11:2; 42:1). Det är den nya skapelsens kraft som förvandlar öknen till ett paradis och gör den till en plats där rätt och rättvisa råder (Jes 42:15 f.). ”Varken med styrka eller makt utan med min ande, säger Herren Sebaot” (Sak 4:6). Paulus föreställer sig Anden som suckar i hela skapelsen och väntar otåligt på Guds barns frihet (Rom 8:19 f.).
En kristocentrisk ekumenik
Nya testamentet förkunnar Guds rikes ankomst i Jesus Kristus. Han är född av Anden (Luk 1:35; Matt 1:18, 20) och vid hans dop stiger Anden ner till honom (Mark 1:9–11). All hans verksamhet på jorden står under den helige Andes tecken (Luk 4:14; 18; 10:21; 11:20). Anden vilar över honom och sätter honom i stånd att predika det nya goda budskapet för de fattiga och att förkunna frihet för de fångna, att ge de blinda deras syn tillbaka och erbjuda frihet åt de förtryckta (Luk 4:18). Hans uppståndelse sker med den helige Andes kraft (Rom 1:3) och i Andens kraft är han nu närvarande i kyrkan och i världen. ”Herren, det är Anden” (2 Kor 3:17).
Eftersom Andens verk når sin eskatologiska fullbordan i Jesus Kristus, i kraft av hans jordiska liv och frälsningsverk, uppfattar Paulus Anden som Kristi Ande (Rom 8:9; Fil 1:19), Herrens Ande (2 Kor 3:17) och Sonens Ande (Gal 4:6). Bekännelsen till Jesus Kristus är därför ett grundläggande kriterium för urskiljandet av andarna. ”Därför vill jag att ni ska förstå att ingen som är fylld av Guds Ande säger: ’Förbannelse över Jesus’, och att ingen kan säga: ’Jesus är herre’, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3).
Detta bekräftar det väsentliga kristologiska kriteriet för andlig ekumenik. Det neutraliserar faran för andlig relativism och synkretism, som har en tendens att urholka de andliga erfarenheterna. Andlig ekumenik garanterar Jesu Kristi unicitet och universaliteten i hans frälsning. Den motarbetar den orealistiska och förmätna frestelsen att göra sig kvitt Kristus som medlare och anse sig ha direkt tillgång till Gud. Den påminner oss om att ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18).
En äkta andlig ekumenik ska därför i första hand vara en biblisk andlighet som speciellt inriktar sig på den gemensamma läsningen och det gemensamma studiet av bibeln. Den ska vara genomsyrad av medite-rande bibelläsning (lectio divina) som Andra Vatikankonciliet rekommenderar (Dei Verbum, nr 25), det vill säga bibelläsning och bön i samverkan, som är hjärtpunkten i dialogen mellan Gud och människan. Den ska ständigt reflektera över den bibliska berättelsen om Jesu ankomst, över hans befriande budskap, hans frigörande och helande gärningar, över hans tjänst för andra, hans utblottelse och död, över helheten i hans person och verk och använda detta som ett kriterium. Den ska vara genomsyrad av Kristi efterföljelse och inriktad på att söka Kristi ansikte, som Johannes Paulus II säger i sitt apostoliska brev Novo millennio ineunte (2001). Denna andlighet kommer att kännas igen på vad den helige Paulus kallar Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 5:22).
En kristocentrisk andlighet utmärks av lyssnandet till Guds ord och den är också en sakramental andlighet. Kristus är närvarande i ordet och i sakramenten; Andra Vatikankonciliet använde sig av den gamla bilden av bordet med brödet: både Guds ord och Kristi kropp (Dei Verbum, nr 21). I ett ekumeniskt perspektiv har vi framför allt ett gemensamt dop, genom vilket vi är lemmar i Kristi enda kropp och därför är vi redan i en djup, fastän ännu ofullständig, gemenskap. Sålunda är firandet av minnet av vårt dop centralt för den andliga ekumeniken, med gudstjänster på festdagar som Herrens dop eller vid gudstjänster under fastan. Fullt deltagande i eukaristin är ännu inte möjligt och jag är mycket medveten om de pastorala svårigheter som detta medför. I vår tid har dock, särskilt här i Norden, seden uppkommit att de som inte kan ta emot kommunionen går fram till celebranten för att bli välsignade; på så sätt känner de sig inte uteslutna och deltar på det sätt som för närvarande är det bästa möjliga.
Kristologisk andlighet inser också värdet av vittnesbördet om Kristus. Vi har många tidiga kristna helgon gemensamma och även andra vittnen, många av dem martyrer från förra århundradet. De är alla förebilder och exempel på hur man kan följa Kristus. Vi ska inte heller glömma bort Maria, Jesu moder. Idag har även många evangeliska kristna återupptäckt henne som en biblisk gestalt och syster i tron.
Till slut, i Anden kan och måste vi säga: ”Abba, Fader” till Gud (Rom 8:15; 26 f; Gal 4:6). En ekumenisk andlighet är därför en bönens andlighet. Liksom Maria och apostlarna och tillsammans med dem, kommer den andligheten att förena människor i bön om att den helige Ande ska komma, något som enar alla i ett enda språk och i bönen om en förnyad pingst (Apg 1:13 f.). På samma sätt som Jesus själv levde av bön, så lever en andlig ekumenik av bön, den deltar i Jesu bön och förenar sig med honom genom att be att alla ska bli ett (Joh 17:21). Liksom Jesus på korset får den andliga ekumeniken uthärda erfarenheten av att vara övergiven av Anden och av Gud (Matt 15:34). Det är bara genom bönens kraft som den kan utstå svårigheter och besvikelser i ekumeniken och uthärda erfarenheten av en ekumenisk öken.
En ecklesiologisk ekumenik
Vid sidan av det kristologiska kriteriet reflekterar också Paulus över det ecklesiologiska kriteriet. Han kopplar ihop Anden med uppbyggandet av församlingen och med tjänsten i kyrkan. Anden har skänkts för det gemensamma goda; de olika gåvor som Anden ger måste därför användas för att tjäna varandra (1 Kor 12:4–30). Anden tillhör inte oordningens Gud utan fridens (1 Kor 14:33). Andens verk kan emellertid varken stängas inne i institutioner eller i kyrkan och det kan inte heller begränsas av monopolanspråk, eftersom Anden har skänkts åt alla, som bibeln försäkrar, och alla har sina individuella nådegåvor. Men Anden kan inte utföra sitt verk om människorna själva sätter sig emot det; Andens verksamhet kan bara komma till stånd om människorna arbetar tillsammans och var och en ger sitt personliga bidrag. Anden är fiende till alla skiljemurar efter parti- eller fraktionsgränser. Andens största gåva är kärlek och utan kärlek är kunskap värdelös. Kärleken är inte avundsjuk och den skryter inte; den är inte arrogant eller oförskämd; den bär allting och allt uthärdar den (1 Kor 13:1–4; 7).
Enligt Irenaeus av Lyon är kyrkan ”ett kärl i vilket Anden öst in tron med dess ungdomliga friskhet och där den förblir frisk” […] ”där kyrkan finns, där finns också Guds Ande och där Guds Ande finns, där är kyrkan och all nåd” (Adv. haer. III, 24,1). Och Hippolytos säger: ”Skynda till kyrkan, där Andens frukter blomstrar” (Trad. Apost 31; 35). I hela den västliga traditionen som i huvudsak inspirerats av Augustinus är Anden kärleken mellan Fadern och Sonen. Genom Anden har Guds kärlek utgjutits i våra hjärtan; därför är han både livsprincipen och kyrkans själ (jfr Lumen gentium, nr 7).
Andlig ekumenik är därför kyrklig och av det skälet en gemenskapens andlighet. Den ska vinnlägga sig om sentire ecclesiam (att ha en rätt inlevelse i kyrkan) och den ska söka en djupare förståelse och ett starkare medvetande om kyrkans väsen, om hennes tradition och särskilt om liturgin som den försöker att göra levande och relevant. Andlig ekumenik lever av att fira liturgin. Den kommer speciellt till uttryck i ekumeniska grupper eller sammanslutningar, som inte desto mindre ska undvika att avskilja sig från kyrkans vidare gemenskap eller att sätta sig över den. Man får inte uppfatta ekumeniken på ett självgott och individualistiskt sätt. Man måste se sig själv som någon som bidrar till det liv som tillhör hela kyrkans kropp. Andlig ekumenik söker att bevara Andens enhet (Ef 4:3).
Att leva i kyrkan och med kyrkan och att ”leva kyrkan” betyder också att lida i kyrkan och med kyrkan. Det innebär att lida av och blöda från de sår som orsakats av splittringen. Detta lidande är nödvändigt för den andliga ekumeniken, ty det väcker det kyrkliga medvetandet och garanterar att den inte drar sig tillbaka i konfessionell självtillräcklighet. Tvärtom, den motiverar kyrkan att söka rikedomar också i andra traditioner, för att vinna fullständig fullhet i sin egen katolicitet. Därför avslöjar den på ett profetiskt sätt en framtidsvision inom den befintliga kyrkliga verkligheten, inte genom att förkasta denna verklighet utan genom att sträva mot samsyn med tålamod och uthållighet.
Detta växande in i en allt större och djupare sanning är ett verk av den helige Ande; han ska vägleda oss med hela sanningen (Joh 16:13). Anden gör det på olika vägar; enligt den ovan citerade koncilietexten är en av de vägarna andlig erfarenhet. Det omfattar erfarenheten av andlig ekumenik. I själva verket är den ekumeniska dialogen inte bara ett utbyte av idéer utan ett utbyte av andliga gåvor och andliga erfarenheter (Ut unum sint, nr 28). Det är möjligt för alla kristna, var och en på sitt sätt, därför att var och en är expert på sitt eget sätt. Det betyder att den som har en andlig erfarenhet också är villig att förmedla den. Som Paulus uttrycker det: när vi samlas har varje person något att bidra med (1 Kor 14:26).
Under de senaste decennierna har vi katoliker lärt oss mycket av våra protestantiska bröders och systrars erfarenheter om vikten av Guds ord, om den heliga Skrift och dess tolkning. De har i sin tur lärt sig något om vår sakramentala verklighet och om vårt sätt att fira liturgin. I det ekumeniska mötet med de orientaliska kyrkorna kan vi lära oss från deras andliga rikedom och förståelse av mysteriet, på samma gång kan vi dela våra pastorala erfarenheter när vi har att göra med den moderna världen. Vi erinrar oss påven Johannes Paulus II:s ord om att kyrkan på nytt behöver lära sig att andas med båda lungorna.
Men den ekumeniska dialogen syftar inte till att omvända andra till vår kyrka utan att omvända alla till Kristus. Naturligtvis kan man inte och får man inte utesluta individuella konversioner i traditionell mening; man ska bemöta dem med stor respekt för den inre motivation som bygger på den enskildes samvete. Men – och det gäller för individuella konversioner också – det rör sig inte om konversion till en annan kyrka utan om en konversion till den fulla sanningen om Jesus Kristus. På så sätt behöver alla ”konvertera” eftersom omvändelse inte är en enstaka företeelse utan en ständigt pågående process.
Den ekumeniska rörelsen kallar oss till omvändelse. Den leder till samvetsrannsakan och den kan inte skiljas från personlig omvändelse och önskan om en reform i kyrkan (Ut unum sint, nr 16; 24 f.; 83 f.). När vi sätter oss i rörelse i riktning närmare Jesus Kristus, genom att utbyta våra olika konfessionella erfarenheter och våra olika attityder, kommer vi närmare Jesus och växer till och blir fullvuxna i Kristus (Ef 4:13), och så blir vi i sanning ett. Han är vår enhet. I honom kan vi alltså utifrån en historisk händelse uppfatta hela katoliciteten och övervinna vår splittring.
Om vi frågar vad denna enhets fullhet består i är svaret att det inte rör sig om en fusion sådan som hos de stora internationella företagen i vår globaliserade värld; det är inte heller frågan om ett innehållsdigert system av spekulativa idéer som ska försonas i enlighet med Hegels dialektik. Helt klart syftar den ekumeniska dialogen till att göra upp med missförstånd och överbrygga skillnader mellan parter och den eftersträvar försoning. Men försoningen själv avskaffar inte parternas olikheter, den varken absorberar eller utplånar dem. Enhet i kärlek uppnås inte när den andres identitet upphävs eller sugs upp utan snarare tvärtom när identiteten bekräftas och fullbordas.
Erfarenheten av enhet i kärlek är modellen för kristen och kyrklig enhet. Ytterst är den grundad i den trinitariska kärleken mellan Fader, Son och helig Ande. Här finns urtypen för kyrkans enhet; kyrkans enhet liknar en ikon av Treenigheten (Lumen gentium, nr 4; Unitatis redintegratio, nr 3).
Ytterst är ekumenik och enhet andliga företeelser. Där ekumenisk samsyn är möjlig erfars den alltid som en andlig gåva och som en ny pingst. Påven Johannes XXIII talade om en sådan ny pingst när han öppnade Andra Vatikankonciliet med ett klart ekumeniskt perspektiv. Jag är övertygad om att om vi ber som Maria och apostlarna som var församlade på pingstdagen (Apg 1:12–14) och om vi gör så mycket vi kan, kommer vi en dag att få denna gåva. När, var och hur är inte vår sak att bedöma, utan Andens. Vi är tvungna att göra vår plikt idag; det betyder att vi ska göra Herrens bön Ut omnes unum sint (att de alla må bli ett) till vår egen bön, så att världen kan tro.
Vi är alla inbjudna att delta i detta den helige Andes stora arbete. Jag tackar er för att ni gett mig möjlighet att tolka hans strävan.
Översättning: Anna Maria Hodacs