Den 28 mars 1965 besökte Ingrid och Gunnar Ekelöf det som återstår av Vlacherne-palatset i Istanbul och Hagiasma-källan med en undergörande källa tillägnad Jungfru Maria och kanske också Magna Mater, det östra Medelhavets stora och mycket äldre modergudinna. En trappa ner i palatset fanns kapellet och källan där de bysantinska kejsarna renade sig varje fredag för femtonhundra år sedan. En vaktmästare begöt paret Ekelöfs händer med vatten från källan ur en silverskopa. På väggen hängde en sönderkysst ikon täckt av en silverplåt i relief med hål för figurernas utplånade ögon. När de kom tillbaka till hotellet beställde Gunnar Ekelöf upp en flaska konjak till rummet och satte sig att skriva. Den natten tillkom 17 dikter, en stor del av det som kom att bli Diwan över fursten av Emghión som kom ut ett halvår senare.
Så är det för många, inte bara för mig, att närma sig Gunnar Ekelöfs poesi. Man träder in i ett uråldrigt heligt rum med sällsamma bilder på väggarna och med undergörande vatten tillreds – även om det bjuds ur en bleckskopa eller en porslinskopp med avslaget öra. Man behöver inte vara benägen för litterär hjältedyrkan för att känna vördnad inför en så ovanligt självständig författare i kontakt både med det radikalt nya och med den mest vittförgrenade tradition. Han gick ”en outsiders väg” – titeln på en berömd självbiografisk skiss. Han var en djupt demokratisk bildningsaristokrat, en som sjöng om ”det enda praktiska, för alla lika”. Han trodde på den ensamma människan, men han sade sig också vara ”socialist i hjärtat”. Han var en skarp kristendomskritiker men ändå en av de största religiösa diktare vi haft i Sverige.
TS Eliot sade en gång att Dante och Shakespeare delade världslitteraturen mellan sig. Det är frestande att travestera honom i ett mindre format och säga att Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf delar den svenska 1900-talspoesin mellan sig. Tranströmer är bildens, metaforens poet medan Gunnar Ekelöf är röstens. Jag har levt med båda under hela mitt läsande liv. Jag måste erkänna att Tranströmer ofta funnits i förgrunden, men när jag blivit medveten om det har jag alltid tänkt på motstämman Ekelöf. De kompletterar varandra. Den som tror sig vara tvungen att välja är otrogen mot båda och mot poesin. Jag skrev mitt specialarbete om Ekelöf i gymnasiet och fick Reidar Ekners klassiska biografi som premium. Jag minns den beklämning som intog mig när jag fick veta att han avlidit påsken 1968, och jag minns nyhetens plats – i en bil vid Pressbyrån i Roma på Gotland. Att det i år är 100 år sedan han föddes uppmärksammas mycket mindre än Linnés 300-årsdag, men den leda som redan infunnit sig kring den gamle naturforskaren (som också var en god poet i sak, som Ekelöf själv i många av sina essäer) kan aldrig drabba Ekelöf. Hans försynta röst med de stora anspråken kommer att klinga, i bakgrund eller förgrund, i svensk litteratur länge än – förutsatt att vi tar uppdraget på allvar att hålla vårt kulturarv levande.
Gunnar Ekelöf föddes i en högborgerlig familj i Stockholm 1907, men familjeförmögenheten försvann i Kreugerkraschen. Nästan hela sitt författarliv var han fattig frilans; genombrottet kom sent. Författarskapet har en oerhörd spännvidd mellan 30-talets surrealism och hög-stämda romantik till 50-talets burleska antipoesi, det han kallade för ”strountes”. Däremellan ligger de tre stora samlingarna Färjesång (1941), Non serviam (1945) och Om hösten (1951) där många av de klassiska dikterna i större eller mindre format publicerades. Efter strountes-diktningen verkar han mest ha sysslat med vad han uppfattade som efterskörd. Han fullbordade En Mölna-elegi som påbörjats redan under 40-talet. Han gav ut utkast från ungdomen, och det är möjligt att han ansåg sitt författarskap i princip avslutat. Men i mitten av 1960-talet kom en av de stora inspirationsvågorna av klassiskt snitt (som hos Rainer Maria Rilke). 1965–1967 publicerades det som kom att kallas för Diwan-trilogin. Han såg den själv som en triptyk med den sista boken Vägvisare till underjorden som mittstycke och Diwan över fursten av Emghión och Sagan om Fatumeh som sidostycken. Det finns en grafisk skiss i slutet av Vägvisaren som gestaltar den esoteriska konstruktionen av denna ikon eller denna port med tre dörrar. Den leder in till den bysantinska värld som böckerna i så hög utsträckning bygger på men som man kanske bör hålla lite på avstånd för att få dikterna att tala så direkt som Ekelöf själv ville. Det rör sig om rolldikter, men maskerna är bara antydda: ett svärtat ögonbryn, ett ögonlock med guldstoft. Många röster klingar samtidigt i stor dikt – författarens, figuranternas, det diktade jagets, poesins egen – men hos den sene Ekelöf samlas de alla i den halvt sjungande återhållna stämma som finns bevarad på åtskilliga inspelningar (tillgängliga på ett knippe cd-skivor) där man hör stämman långsamt ätas upp av strupcancerns kommande tystnad.
Det äventyrliga och tvetydiga med att läsa Gunnar Ekelöf börjar in-nan man ens öppnat en bok. Det börjar i valet av utgåva. Originalupplagorna är svårtåtkomliga och dyra. Hans egna urval är lätta att få tag på men hårt redigerade vid olika tider i livet. Reidar Ekners åttabandsutgåva Skrifter är på sitt sätt ett storverk, men den bygger på ”författartexten”, en textkritisk princip som i Ekelöfs fall ibland leder till rent absur-da resultat. 60-talsversioner kommer att stå bredvid aldrig ändrade dikter i de tidiga böckerna. I den sista samlingen från 1967 har tjogtals med ändringar från ett annoterat exemplar förts in. För Ekelöf själv var texterna levande materia som ständigt talade med honom och med varand-ra. Den processen måste naturligtvis redovisas, men för läsaren vore det värdefullt att få möta texten diplomatariskt, i den form den först nådde sina publik. En sådan utgåva finns ännu inte, och om den någonsin kommer att finnas i bok kan betvivlas. Men på nätet bör den finnas, ju förr dess bättre.
Man känner detta ekande levande rum bara man öppnar någon av hans samlingar. Inför hans 100-årsdag har jag läst Diwan-trilogin i en ny utgåva med kongeniala och geniala teckningar av Lena Cronqvist (Langenskiölds förlag 2006). Och jag upptäcker till min glädje att texten följer (hur noga har jag inte kollat) originalen och inte band 3 i Ekners utgåva. Jag är tillbaka i mina tonår då böckerna kom, då jag drogs till dem utan att förstå så mycket. Men texterna stötte inte bort mig, de sade: kom igen senare! Detta är dikt som kan och bör följa sin läsare genom livet. Också för författaren själv drog de fram olika livsskeden. Den furste som är huvudperson i den första boken talade han om redan i 25-årsåldern – kanske dök han upp som ett skämtsamt litet spöke vid någon spiritistisk seans. I Diwan över fursten av Emghión blir han slutligen sig själv – en kurdisk furste på 1000-talet från trakterna av sjön Van som besegras av den bysantinske kejsaren, snöps och bländas och drivs ut på vägarna med sin dotter. Det var i den boken jag första gången blev varse att det finns ett folk som kallas kurder.
Underligt nog tycks det inte finnas någon feministisk kritik av att många kvinnogestalter hos Ekelöf pendlar mellan madonna och hora, tydligast kanske i Sagan om Fatumeh. Men hos honom kan detta nog snarare tolkas som ett invecklat spel mellan oskuld och erfarenhet, mellan ”ett rent ansikte och ett som bränts rent / rena ögon mot brinnande” som det heter i ”Novisen i Spálato”, den centrala sviten i Vägvisare till underjorden. Där ikläder sig diktjaget Lucifers gestalt i mötet med oskuldens bild, en ung flicka som sopar golvet i den del av Diocletianus’ palats i Spálato (Split) som numera är en kyrka. I Diwan över fursten av Emghión följs den bländade kurdiske fursten av en kvinnogestalt som kan vara både mor och dotter och älskarinna. Erotiken löper samman med mystiken. Jungfrun hos Ekelöf är moder till ingen och därför moder åt alla. Efesiernas Diana med de många brösten smälter samman med Gudsmodern.
Hans kristendomskritik är som sagt drastisk och skarptungad, men den lär inte hålla för närmare intellektuell granskning. Kritiken mot den kristne Guden har drag av patetiskt fadersuppror. Hur göra ett ståtligt och trovärdigt uppror om man som Ekelöf hade en lallande, syfilitisk, ruinerad far? I kristendomens ställe sätter han dels den orientaliska modergudinnan, dels en dualism där han, som det tycks på pin kiv, ger ondskan glans och överhöghet. Han är en av de många diktare som ansluter sig till den upproriske ärkeängelns orden, mest för att se vad som händer.
Men han är ingen religionsstiftare. Han är poet, en mottagare och förmedlare av bilder. Han beskriver det på flera ställen som om en ängel, en budbärare utanför alla religioner, besöker honom om natten. Tillståndet liknar både rus, lättare eller tyngre, och uppenbarelse. De sista samlingarna kom till så, i stora nattliga skred. I sin ungdom lekte han med surrealistiska skrivtekniker (men han rättade flitigt i den automatiska skriften) och med mer genomreflekterade abstrakta former. Han sökte ett opersonligt och kanske mer objektivt sätt att handskas med det inre språkflödet, att behärska det och göra det till konst. Den åldrade Ekelöf formar sin ingivelse mycket friare, och hans egen röst blir allt tydligare.
Trilogins upprinnelse är numera väl känd. Den har inte bara ett biografiskt intresse, den berättar om skapandets förunderliga villkor. Denna vägvisare leder min läsning denna gång – läsningarna blir varje gång olika – och jag har sökt tillblivelsens punkter i texten. Då ser man hur tillståndet mellan sömn och vaka är särskilt betydelsefullt för den ekelöfska ingivelsen. ”Ensam i tysta Natten” är ett omkväde i Vägvisare till underjorden; det är då Ängeln gör sina besök hos den talande. Det är där fantasivärldarna blommar upp för ett ögonblick som gästabudsscenen i ”Byzantion” som kan likna ett upptåg i Shakespeares Midsommarnattsdröm. Utanför ett modernt hus kan en sådan scen upplösas så här av morgonen – som säkert är en av Magna Maters alla förklädnader (hon kan agera både morgonrodnad och Athena):
”Och nu bär de bort sitt låga bord
Ängen står orörd framför plexiglasfönstret
Ingen har beträtt denna glänta […]
Endast den strålögda nalkas
nykter, farlig, betvingande
Ögonblicket av natt är över”
Det är också i glipan mellan dag och natt som diktjaget stöter på ”Den hypnagoga”, en personifikation av bildflödet innanför ögonlocken. Hon är modellerad efter en liten handklocka av brons på poetens skrivbord. Men hon växer i det hypnagoga seendet som Alice i Underlandet och blir jättelik. ”Man stöter sin fot på sockeln när man gått vilse bland träden.” Diktjaget stiger in i henne som vore det Frihetsgudinnan, tar de vindlande spiraltrapporna uppåt för att till sist möta den stora tomheten inuti hennes huvud. Ett vardagsföremål fogas samman med den stora modergudinnan, allt under tomhetsmystikens insegel.
I en långt tidigare dikt ordleker Ekelöf med ”En mödsimmarnottsdram”. Den består av en personförteckning och några scenanvisningar. Materialet utgörs av anagram på författarens eget namn som ”fen Röklunga”. Ingivelsen börjar i det personliga men förmeras och förgrenas ut i den stora traditionen. De biografiska detaljerna förklarar inte dikten men kan leda läsningen mot en rikare förståelse. Signaturen under en text är inte dess summa och konklusion, bara en startpunkt. Men Gunnar Ekelöfs namnteckning är sällsamt vacker även om han leker med sina identiteter eller förfalskar den.
Sådan blir varje Ekelöf-läsning: full av språng mellan kulturer och tider och erfarenheter. Ingen annan svensk poesi har ett sådant läsdjup – man får gå till Rilke, Eliot, Celan eller Nelly Sachs för att hitta dess like. Ekelöf-litteraturen är redan omfattande, och den kommer att växa. Nya läsare kommer att sluta upp. Gunnar Ekelöfs vandring genom generationerna har bara börjat.
Det finns inget annat poetiskt rum i modern svensk poesi som har samma sakrala karaktär som Ekelöfs. Ikonerna hänger på råa stenväggar. Lågt och högt från alla tider ekar mellan väggarna. Graffiti från Pompeji omger den heliga Jungfrun som i sina drag bär den stora modergudinnans alla drag och uppenbarelseformer. Erotiken är granne med mystiken. Den djupaste jämlikheten är oupplösligt sammanslingrad med det grymmaste våld. En röst som nära utplåningen övervinner döden. I språket blandas fräckhet och höghet så som det också kan göra om vi lyssnar noga till samtidernas fula brus.
”Ensam i Natten slåss mot sanningen –
i mörkret närmar sig dess nålstick
dess vassa punkt av ljus. Och att det är
rent spel!”