Varför ska vi fundera över Guds allsmäktighet? Är den inte en stillsam del av kyrkans tro? När kyrkan samlas för att fira eukaristi så hör hon allra först ett förlåtelsens ord: ”Gud allsmäktig förlåte oss våra synder …”, och strax därefter sjunger celebranten en kollektbön som ofta börjar så: ”Allsmäktige, evige Gud …” eller ”Gud, du som är allsmäktig och barmhärtig …” Efter läsningen av evangeliet kommer trosbekännelsen: ”Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader”. På samma sätt upprepas varje kväll, i Kyrkans dagliga bön, Marias lovsång: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig”. ”Allsmäktig” verkar alltså vara en viktig benämning på Gud, som upprepas ständigt. Kyrkan grun-dar förresten detta sätt att tala till Gud i traditionen från Israel. Den Mäktige som Maria ”talar om är El Shaddaï, som framträdde under detta namn för Abraham, Isak och Jakob, innan namnet YHWH uppenbarades för Mose (2 Mos 6:3). Och inom islam skulle man inte motsäga detta, där är Gud också den Allsmäktige och Barmhärtige. Så vad finns det för problem?
I själva verket kan det inte finnas något annat problem att fundera på än vad vi lägger in i dessa ord. Allra först: ”Gud”. Här kan vi hämta lärdom hos vår tids profeter, som till exempel Etty Hillesum1 och Madeleine Delbrêl.2 Om Gud vill Etty tala genom att anropa. Ända från början av hennes Dagbok hittar man ”O Gud”, ”Min Gud”. Guds identitet verkar bara uppenbara sig för henne genom trohet och ståndaktighet i anropandet. Sedan blir det hela kroppsligt, existentiellt, engagerat: det handlar om att falla på knä, kanske knäppa händerna och säga Guds namn. Man ska akta sig för alltför vältaliga kommentarer till det Etty Hillesum har skrivit om detta, det är lätt att trasa sönder det hon skrivit. Jag ska bara citera det första avsnitt som handlar om detta ämne:
”Och Gud. Flickan som inte förstod att falla på knä lärde sig det till slut, på den grova mattan av sisalhampa i ett lite ostädat badrum. Men händelser som dessa är mer privata än sexualiteten. Denna utveckling som jag upplevde, utvecklingen hos ”flickan som inte förstod att falla på knä”, jag skulle vilja beskriva den i alla sina nyanser.”
”Mer privat än sexualiteten” (längre fram heter det: ”lika intim som kärleken”). När man påminner sig hur Etty talar om sitt känsloliv så anar man, också när hon talar om detta knäfall, hennes blyga återhållsamhet, kraften i hennes längtan, slutligen djärvheten i hennes åtbörd och hur denna blir en plats för själva mötet med Gud. I denna liturgi, som ibland är full av tvekan, ibland direkt och omedelbar, ibland våldsam (och vad spelar det för roll att allt händer i ett badrum!), sker ett möte. Liksom kroppen tvekar, så beslutar sig inte heller rösten genast att uttala Guds namn, att höra sig själv uttala det: en sorts skam, kanske, kommer först, precis som inför knäfallet, för det är så att den som vill anropa måste ödmjuka sig. Anropet går inte att skilja från tillbedjan. Men, när både kroppen och rösten samtycker så verkar en intimitet skapas som gör att slutet av Dagboken, från juli 1942, blir en bekännelse, i samma mening som hos den helige Augustinus. I stället för att tala till sig själv så talar Etty nu till Gud om det som hon upplever, det hon hoppas på och det som hon fruktar.
Madeleine Delbrêl verkar ha gjort en närbesläktad erfarenhet. När hon börjar ställa sig frågan: ”Skulle Gud kunna existera?”, så lägger hon märke till att det, i den möjlighet som frågans konditionala form innesluter, döljer sig en uppmaning att göra något som skulle kunna stämma överens med denna existens:
”Om jag ville vara uppriktig, om Gud inte längre var absolut omöjlig, så kunde jag inte behandla honom som säkert icke-existerande. Jag valde det som jag tyckte bäst uttryckte mitt ändrade perspektiv: jag bestämde mig för att be […] Redan från första gången bad jag på knä, av rädsla för att idealisera …”
Så är den bekännelse till Gud som föds i bönen darrande som ett löv och stark som stål. Den är en svindel som man ständigt övervinner men aldrig lämnar bakom sig. Den är inte tveksam, men aldrig tvärsäker. Den framträder, fridsam och stark, ur tusen svårigheter som inte leder till tvivel men hela tiden rådbråkar den, utan att den tar skada. Denna bekännelse förblir knästående, bara så får den ett innehåll. Och då kan den ställa frågor i ödmjukhet.
Gud, som man på så sätt lär känna på knä, genom åkallan, är han allsmäktig? Ja, möjligen är det så, men då måste man först komma förbi det löjliga i detta ord. Man måste undvika allt självbedrägeri: all makt är i grunden makten att döda. Militär makt, ekonomisk makt, intellektuell makt, den mäktige är ju faktisk någon som är ”mäktigare”. Även om han anstränger sig att hålla sin styrka i schack så framkallar hans blotta närvaro försvarsstrategier hos dem som är mindre mäktiga. Och om dessa strategier visar sig vara kraftlösa, så är det bäst att ge sig innan det är för sent. Här skulle man kunna säga att bibeln är fylld av bilder som obevekligt visar Gud som den mäktigare, och hur han därigenom blir den Allsmäktige. Det är riktigt, men Skriften, som hör hemma i historien, korrigerar sig själv lite i taget. På Mose tid är Guds uppenbarelse ett skräckinjagande skådespel. Folket, som har stannat på avstånd från Berget, hör åskan dåna, ser blixtarna och det tjocka molnet. Dess ledare går högtidligt upp till den förbjudna platsen där han hör Guds röst som ett starkt horn (2 Mos 19:16–20). Men långt senare, när Elia också han går mot Berget, ensam, vapenlös och fattig, då kommer en ängel och uppmuntrar honom och ger honom mat. Texten fortsätter med att säga att Gud inte fanns, längre, i vinden, i stormen eller i elden, men sedan kom ”ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan” (1 Kung 19:1–13).
Den verkliga makten ska alltså sökas i riktning mot ömheten, allsmäktigheten finns i all-ömheten; man ska tolka de skräckinjagande berättelserna med hjälp av de diskretaste anmärkningar. Ska jag ge en bild för detta? Våra förfäder lärde sig läsa i en genial bok som fortfarande kan tala till oss idag: La tour de la France par deux enfants.3 En dag kommer barnen till Creusot och får där se den berömda ångdrivna fallhammaren, det senaste i den tidens industriteknik. Men det märkvärdigaste är inte att hammaren, när den faller mot metallen, kan ”platta till järnet så att det sprutar ut ett moln med bländande gnistor”; det märkvärdigaste är att den ”kan knäcka skalet till en nöt utan att vidröra själva nöten” eller att den kan ”sänka sig mjukt, vidröra korken till en flaska och försiktigt trycka in den i flaskhalsen”. Allmakten skymtar fram, snuddar vid …
Genom dessa två ord som vi hör med kraft och ömhet, Gud, Allsmäktig, så förstår vi hur Guds makt visar sig: den får varat att bli till (fr. fait être). Precis detta är det ju som vi själva inte kan. Vi kan göra nästan vad som helst med det som redan finns, vi har en oerhörd förmåga att förändra. Om framstegen under tjugohundratalet kommer att bli lika stora som under nittonhundratalet kan vi nu inte alls föreställa oss vad världen och människan kommer att vara om hundra år. Otvivelaktigt blir vi allt mäktigare. Men på två punkter är vi begränsade. Vilka stordåd vi än kan utföra så måste vi ha något redan existerande som vi kan förändra; och vi kan inte heller ge autonomi till det som utgår från våra händer. Det finns ett hitom och ett bortom, och där finns allmakten. Den är något annat än bara mer makt och den är bortom allt våld. Vi får en aning om detta i Första Moseboken. Först upprepas det: ”Gud sade”. Detta är faktiskt en mycket märklig sak: ett yttrande som inte har någon åhörare, det finns inte ännu någon som skulle kunna svara. Inför detta enastående faktum borde vi göra som Mose inför den brinnande busken: ta av våra skor för att gå fram och ”lyssna” till detta ord, som alltid redan är där och ändå inte riktar sig till någon. Därefter upprepar texten också: ”Och det blev så” (iehi). Dessa två saker hänger ihop: ett rent ord som får varat att bli till.
Man bör inte tänka sig att detta endast hände ”i begynnelsen”.4 Det händer just nu, annars skulle ingenting finnas till. Detta kan vi inte föreställa oss, det är faktiskt den samtidigt starkaste och subtilaste delen av det som kallas metafysiken, den kommer innan det judiska och det grekiska skiljs åt. Man kan bara ta emot det med mildhet. Det innebär att det som inte finns, det blir till, och det vidmakthålls tveklöst, och bibeln tillägger att det var gott, alltså finns det kanske och kommer att finnas det som är gott, vad som än händer.5 Detta är det som är hitom, den grundval på vilken allt kan byggas.
Det som är bortom får vi syn på genom ett annat omkväde i bibeltexten: alla saker som blir till skapas ”enligt sina arter”;6 detta kan förstås på olika sätt, jag vill här särskilt lyfta fram det oberoende som det skapande ordet ger. Varje sak som blir framställd utvecklas i enlighet med vad den är, varje sak har sin egen inneboende karaktär som den utvecklar, på denna nivå ingriper inte Gud. Och när mannen och kvinnan kommer sist i uppräkningen så blir de fria, de blir mäktiga, nu ligger spelet i deras händer. Jag skulle här vilja citera en text av Jean-Pierre Dupuy7 från förra året:
”Den dröm som är verksam inom nanobioteknologierna begränsar sig inte till att biotekniskt förhålla sig till människan – eller övermänniskan – den är ännu mer radikal. Det handlar om att bli Gud. Att gå från att slumpmässigt ”snickra ihop” arterna genom evolutionen till att designa hela naturen, med människan i rollen som Skapare av föremål som är levande, och därigenom okontrollerbara. Det gäller att förstå hur omvälvande detta är.
När vetenskapsmannen försöker härma livet så hoppas han, underförstått, att hans skapelse ska frigöra sig från honom. Han är inte rädd för osäkerheten, tvärtom hoppas han på den av alla krafter. Det gäller att vara medveten om detta: genom att manipulera materien på dess mest elementära nivå så stiger vi in i en fas som präglas av radikal osäkerhet.”
Jag lämnar forskarens vetenskapliga ambition åt sidan, och tar endast fasta på hur Gud här ses som den som kan skapa något som är okontrollerbart, som på ett sätt önskar att hans skapelse ska undfly honom. Detta tycks mig vara sant, eftersom Gud inte handlar med materien i dess elementära nivå, utan hitom, på själva varats nivå; om själva varat skapas på detta sätt så kan den endast utvecklas därifrån. Vad skulle det tjäna till att hålla den kvar i beroende? Djupet i det som är hitom motsvaras av oändligheten i det som är bortom.
Under påsknatten läser kyrkan första kapitlet i Första Moseboken. Vilken lektor har en röst som gör rättvisa åt detta ord utan åhörare, som får varat att springa fram, som befäster godheten och generöst släpper ut tingen och människorna på deras väg? I så fall skulle han fullkomligt uttrycka Guds allmakt.
Men med detta är inte allt sagt. Till det yttrande som inte har någon åhörare, som säger ”och det blir till”, kommer, enligt Första Moseboken, ett tilltal som riktar sig till den varelse som kan höra och förstå. Ett ord som sänder ut: ”Uppfyll jorden”, ett ord som ger makt: ”Härska, lägg under er”, men också, i andra kapitlet, ett ord som förbjuder: ”Ät inte av trädet som står mitt i trädgården.” Det klarnar alltså att den mäktiga rösten som inte hade någon motpart endast förberedde miljön. Människan kommer sist i raden av skapande yttranden och till henne kan Gud tala ansikte mot ansikte, då finns det en mottagare för Guds ord. Genom sitt skapande ord frambringar Gud varat. Därefter riktar han sig till människan som han har skapat. Men när det första yttrandet är allsmäktigt, så är däremot det andra helt avväpnat. När det inte fanns någon som han kunde tala till, då sade Gud: ”Må det vara till”, och varje gång försäkras vi ”och det blev till” (iehi ken); men i och med att någon finns till så beror inte svaret längre på Gud utan på människan, för Gud vill att det ska vara så, och Gud väntar på vad människan ska besluta.
I detta sammanhang tänker jag på en sak i berättelsen i Första Moseboken (2:16) som inte uppmärksammas tillräckligt. Denna text är en berättelse om paradiset och i den verkar alla vara vackra och vänliga. Gud skapar människan utan något tvång, han placerar henne i en sådan förunderlig trädgård som finns i alla sagor och han ger henne makt över alla växter och djur. Ur mannens egen kropp skapar Gud kvinnan och hon ska vara hans motpart. Men en sak passar inte in: till mannen och kvinnan som har allt talar Gud, och det första som vi får veta att Gud säger till dem är ett förbud, och ett förbud som understryks av ett dödshot! Gud särskiljer ett av träden i trädgården, av frukten från detta får människan inte äta, om hon gör det kommer hon att dö. I sagorna är det ofta en ond fe som skapar oordning i den goda framtid som de goda feerna förbereder för huvudpersonerna. Här är det den gode Guden själv, skaparen, som inför ett negativt bud och visar på döden som horisont. Om de vill bevara och utveckla gemenskapen med Gud, så uppmanas mannen och kvinnan mycket kraftfullt att avstå från frukten från ett av träden i trädgården, denna frukt som de annars skulle åtrå lika mycket, eller lika litet, som allt annat. För att undvika den verkliga döden och ihärdigt hålla fast vid livet så måste mannen och kvinnan samtycka till en symbolisk död.
Så vad innebär det att svara på tilltal? Fjärmar man sig från sig själv eller fullkomnar man sig själv? Om det är så som vi visat tidigare, att Skaparen vill att hans skapelse ska vara omöjlig att kontrollera, att den ska vara undflyende för honom, då har han verkligen lyckats när han riktar sig till mannen och kvinnan så som han gör: han avkräver dem att bestämma om hans identitet som Gud, och därmed om sin egen. För antingen är Gud rättfärdig, också i sitt förbud, och då blir människan ansvarig för Guds rättvisa, bortom varje förklaring. Då förstår männi-skan djupet i sin personliga identitet: hon är inte endast förenad med en motpart som liknar henne, inte heller först och främst är hon någon som skulle vara mäktig på jorden, utan hon är en varelse som har förmågan att känna igen Gud bortom hans välgärningar, i en outsäglig annorlundahet vars mysterium man inte kan förstå men som man på inga villkor vill förlora relationen till. Eller också: Gud är en bedragare, och i så fall är mannen och kvinnan ensamma, ”som gudar”, men det finns inte längre någon Gud och ordet har inte längre någon innebörd. Och då tycks det som om inte heller människan finns längre, för de som just har beslutat sig för att inte känna igen Gud känner inte hellre igen varandra, och då börjar också själva jorden göra motstånd.
Vårt ämne är ju Guds makt, och jag vill hävda att den, gentemot människan, alltid är ”politisk”. Politik är ju det möjligas konst: man tar hänsyn till omständigheterna, man yttrar sig så att man tror att man blir förstådd. Man försöker, utan manipulation, att vädja till det tålamod, det mod, den medkänsla och den förståelse av det rådande läget som tillsammans gör det möjligt att ta några steg framåt, som läker några sår på jorden och hos människan. Man tydliggör att genuina mänskliga kontakter står främst bland de värden man strävar efter. Man arbetar ihärdigt för att utrota kriget och stärka rättvisan i samhället. I allt detta lyckas man mer eller mindre, ibland snarare mindre än mer, men man håller fast vid övertygelsen att inget av det som är sant och rätt har gått förlorat, och att man måste hålla ut. Jag tror inte att det är annorlunda för Gud, eller att han kan mycket mer, förutom det att hans ihärdighet gäller att bli igenkänd som Gud och därigenom återställa mänskligheten i sin grundläggande sanning. Och förutom att han inte kastar in handduken, som vi ibland frestas att göra. Skriften säger: ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom.” (Heb 1:1–2) Gud har aldrig lämnat mänskligheten utan tilltal och fortfarande idag talar han ”på många olika sätt”. Somliga har hört hans slutgiltiga Ord. Men alla måste, som från begynnelsen, svara på vad de för sin del har hört. De förstår kanske allt bättre att deras tillfälliga svar, vilken form det än har, påverkar hela den allmänna utvecklingsriktningen. Men när Gud har frammanat, inspirerat, tilltalat, då väntar han, avväpnad. Ända till slutet.
Är Gud allsmäktig? ”Ja och nej”, men i en stark mening: ja, absolut; nej, inte alls. Detta är tillfället att påminna om ett citat från Chesterton: ”Kristendomen förenar våldsamma motsättningar genom att låta dem förbli våldsamma.” Ja, Gud är allsmäktig, därför att han installerar det som bara han kan ställa fram, det som är hitom och bortom (dessa är ju en motsättning i sig). Tanken på det kraftfulla yttrandet som inte har någon åhörare är i motsättning till varje gnostisk tanke om att verkligheten skulle undandra sig Gud i själva sin tillblivelse: ”Är inte skapelsen Guds fall?” ett sår hos honom, ett oundviklig lidande …8 Det är det talade ordet, och inte en opersonlig kraft eller en nödvändig svaghet, som gör Guds frihet till den skapande principen: här finns varken plats för stormiga bilder av jordskalvskrafter eller av hur en svag utstrålning tömmer Gud på kraft utan att han lägger märke till det.
Nej, Gud är inte allsmäktig, därför att i mitten av den skapelse som han ställer fram talar han till dem som är kapabla att höra honom. Han ser hur de ord som uttrycker gensvar och erkännande bär frukt. Han tar anstöt av de andra, precis som vi, varje gång som vi inte blir erkända. Han ser de onda konsekvenserna för mänskligheten och för världen när människorna vägrar att erkänna honom och varandra, men han åberopar inte sin allmakt för att reparera detta direkt. Man kan säga att han respekterar det okontrollerbara, när detta undandrar sig honom. Kunde man säga att detta är ”vägran att hjälpa personer i nöd”?9 Här ska vi återvända till Etty Hillesum, som ville vara ”barackens tänkande hjärta” bland judarna i väntan på avfärden mot döden och som vänder upp och ner på problemet: ”Och om Gud slutar hjälpa mig”, skriver hon, ”då måste jag hjälpa Gud”. Etty har ingen konflikt med Gud. ”Gud är inte skyldig oss någon redovisning, tvärtom.” Man skulle kunna tänka sig att detta beror på att hon, när hon uttrycker sig så, ännu inte har påtaglig erfarenhet av förintelsens fasor, som Elie Wiesel, till exempel. Men i hennes Brev från Westerbork finns knappt uthärdliga berättelser om deportationen och också i dessa texter visar hon prov på en stor självbehärskning och ifrågasätter inte sin positiva livskänsla. Hennes meditation över ondskan omfattar faktiskt tiden och rummet: ”Jag har redan lidit tusen dödar i tusen koncentrationsläger”, och hon uppfattar Guds maktlöshet inför allt detta som en sorts barnets maktlöshet inför de vuxnas elakhet. Framför allt känner hon starkt det ondas ursprung, som finns just i förlusten av innerlighet och i åkallan av Gud. Att hjälpa Gud, och först och främst i sig själv, det innebär helt enkelt (!) att bevara en oförstörd plats för Gud i sitt hjärta. Därifrån kan ett sannfärdigt beteende springa fram: ”Jag ska hjälpa dig, min Gud, att inte slockna ut i mig … Det ankommer på oss att hjälpa dig och att helhjärtat försvara den boning som du har hos oss.” Gud önskar inget annat än att förbli i oss och vi i honom, och om vi har lämnat honom så är inte han ansvarig för det. Tvärtom ankommer det på oss, menar Etty, att hjälpa Gud att återfinna sin boning hos oss. ”Den verkliga utplundringen har vi begått mot oss själva.”
Etty har en mystisk känsla för det allomfattande i historien. Ordet lott (destin) återkommer flera gånger i hennes skrifter, men utan fatalistisk underton. Hon tänker sig ”en kraftfull helhet, en osynlig totalitet” som innefattar precis allt. Hennes uppräkning ställer fram sida vid sida, utan problem, ”jasminbusken bakom huset, förföljelserna, grymheterna utan tal …”. I allt detta börjar hon urskilja en mening. Hon säger att hon har en ”sammanhängande vision om tingen och en ingivelse om deras logik”. En alltomfattande vision: ”Ah! Vi har allt detta i oss: Gud, himlen, helvetet, livet, döden och alla dessa århundraden.” Och när man väger samman allt detta, hela denna helhet, då är det livets skönhet som understödjer och dominerar allt. Hennes anteckningar om skönheten, godheten, livets mening är så många att man säkert missar några även om man läser flera gånger. Låt oss här citera den antagligen sista, från Westerbork:
”De fåtaliga stora ting som är viktiga i livet, man bör hålla sina ögon fästa på dem, man kan utan rädsla släppa allt annat. Och dessa fåtaliga stora ting kan man återfinna överallt, man bör lära sig att oupphörligen återfinna dem i sig själv för att förnyas av dem. Och trots allt kommer man alltid tillbaka till samma konstaterande: till sitt väsen är livet gott, och om det ibland kommer in på dåliga vägar så är det inte Guds fel utan vårt.”
Här hör man ekot av Första Moseboken: ”Och Gud såg att det var gott”.
Guds allmakt finns nog, men den vilar i människornas händer: för en Etty Hillesum som världen känner och vars budskap strålar ut till alla, hur många andra, okända, finns det som också upprätthåller godheten i livet? I judendomen finns tanken på att trettiosex rättfärdiga alltid kommer att finnas i världen. Kristendomen bekänner Jesus Kristus, den rättfärdige. Därför kan hoppet bestå.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikelförfattaren är munk i benediktinklostret Sainte-Marie-de-la-Pierre-qui-Vire, professor emeritus i teologi.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Études nr 1/2007.
Noter
1. Etty Hillesum, född 1914 i Middelbourg, Nederländerna, och död i koncentrationslägret Auschwitz i november 1943. Under judeförföljelserna i Nederländerna, och särskilt när hon blir internerad i genomgångslägret i Westerbork, fördjupas hennes andliga liv, vilket kommer till uttryck i den dagbok och de brev som hon skrev där. [ö.a.]
2. Madeleine Delbrêl (1904–1964). Fransk andlig personlighet. Arbetade under årtionden som socialarbetare i den kommuniststyrda Parisförorten Ivry-sur-Seine, där hon genom sitt liv och sitt arbete ville bekämpa den marxistiska ateismen. Hon skrev en mängd skrifter som uppvisar en poetisk talang och ett djupt andligt liv. En saligförklaringsprocess har nyligen inletts. [ö.a.]
3. Denna skolbok skrevs av Mme. Augustine Fouillée under pseudonymen G. Bruno. Den utgavs 1877 och trycktes om nära 400 gånger! Ramberättelsen handlar om två barn som söker efter sina släktingar i olika delar av Frankrike. [ö.a.]
4. Frågan om ”begynnelsen” har alltid varit filosofiskt känslig. Den är det ännu mer idag inför hypoteser om ett universum med ett oändligt antal dimensioner. Även om den inte är sekundär så kommer den i andra hand när det gäller makt och skapande. Den primära frågan gäller den relation som kan vara grundläggande i varje ögonblick och varje dimension.
5. Här skulle man kunna ställa frågan om hur makt och syfte förhåller sig till varandra hos Gud. Jag går inte in på det mer. Läsaren vet nog att detta är ett återkommande tema i det västerländska tänkandet. Den aktuella kontroversen mellan neodarwinism och intelligent design tycks mig vara en ny variant.
6. 1917 års bibelöversättning. [ö.a.]
7. Professor i filosofi vid École Polytechnique i Paris och vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. Citatet är från en intervju i veckotidningen Le Monde 2 den 29 april 2006.
8. Baudelaire: Mon coeur mis à nu.
9. Detta har nyligen blivit kriminaliserat i Frankrike.