Kontoret för Troskongregationens prefekt nås via en trappa eller hiss en våning upp från innergården vid Piazza del Sant’Uffizio 11, nära slutet av pelargången som omger Petersplatsen. Peters-kyrkans dôm kan delvis ses från alla tjänsterummets fönster.
Den 7 mars träffar jag kardinal William Levada, kongregationens prefekt, som utnämndes av påven Benedictus XVI i maj 2005. Vi träffas i ett mottagningsrum i anslutning till hans tjänsterum för att förbereda hans besök vid John Carrol-universitetet där han ska hålla den årliga Margaret F. Grace-föreläsningen den 24 april. Kardinalen verkar vara avslappnad och minns med detaljerad exakthet en inbjudan vi skickade honom 1996 att hålla huvudanförandet vid invigningen av The Cardinal Suenens Center. Kardinal Leon-Josef Suenens hade själv uppmuntrat till denna inbjudan och han skriver i sina memoarer att monsignor Levada och han ”var på samma våglängd”.
Ni talade nyligen med den belgiska tidskriften Mondiaal Neuws om läroutvecklingen och använde atombomben som ett exempel på hur kyrkans läroämbete oftast ligger långt efter i händelseutvecklingen när det gäller moraliska utmaningar. Kan ni beskriva någon annan moralisk fråga som har förändrats med tiden?
Jag är särskilt fascinerad av slaveriets historia, i synnerhet när den enorma historiska slavhandeln framställts som en slavhandel mellan Afrika och Amerika. Det är anmärkningsvärt hur de svarta i Amerika valde uttåget ur Egypten som ett frihetstema. I bibeln som helhet finns ingen uttrycklig protest mot slaveriet som ett existerande kulturellt system. Det är helt enkelt en given verklighet. Paulus återbördar Onesimus till dennes herre och ber Filemon att behandla honom som en like, men Paulus gör inte detta till en moralisk skyldighet. Det finns en lång tradition i kyrkan att acceptera slaveriet som en institution – John Noonan pekar mycket tydligt på detta – men i ljuset av de moderna påvarnas och Andra Vatikankonciliets lära om den mänskliga personens värdighet har kyrkans lära rört sig ifrån ett accepterande av slaveriet som en del av den mänskliga verkligheten till ett slutgiltigt fördömande av det. Slavarbete betraktas nu helt riktigt som något ont och moraliskt förkastligt. Om jag undervisade i teologi idag skulle jag välkomna att en doktorand gjorde ett historisk-teologiskt forskningsarbete om slaveriet från fornkyrkan fram till våra dagar. Det skulle vara ett utmärkt område för en noggrann undersökning.
Jag antar att ni syftar på John Noonans bok A Church that Can and Cannot Change?
Ja, men också på samtal med John Noonan, som vi ofta fick tillfälle att ha när vi båda bodde i the Bay Area. Jag har alltid beundrat spännvidden i Johns intellektuella intressen. Han är en förstklassig forskare i juridik, men han är också filosof och dessutom hemmastadd i teologi. Det jag uppskattar är hans sakliga undersökning av olika ämnens historiska bakgrund, även när undersökningen resulterar i en del besvärande fakta – till exempel att vissa samfund i USA hade slavar – och att han sedan förmår ge en inblick i hur läran mot slaveriet har vuxit fram. John har gjort detta även i andra frågor som preventivmedel, ränteinstitutet och abort.
Vad mer finns på er läshylla?
Jag har kommit halvvägs igenom The God Delusion av Richard Dawkins, biologen från Oxford. Jag är fascinerad av Dawkins därför att han skriver om agnosticism, ateism och tro och är övertygad om att religionen blockerar människor för vetenskapliga sanningar. Det är viktigt att få religion och vetenskap att samtala med varandra, så därför är det nödvändigt för mig att förstå Dawkins argument.
En annan bok att läsa är Peter Browns bok om den kulturella och religiösa övergången från Romarriket till medeltiden, The Rise of Western Christendom.
Titeln på er Grace-föreläsning är ”Var finner jag hopp?”. Var finner ni hopp?
Ämnet är svårare än vad jag trodde från början. Till sist bestämde jag mig för att konkretisera mitt svar utifrån påven Benedictus två huvudsakliga bidrag – hans encyklika Gud är kärleken, Deus caritas est, och hans Regensburgsförläsning. Utifrån påvens betoning av två av de teologiska dygderna, tron (i Regensburg) och kärleken (i encyklikan) är det möjligt att komma till slutsatsen att förnuftets gåva och möjligheten att förnuftigt resonera om tron och i synnerhet den centrala plats som kärleken intar – och då inte endast kärleken till nästan utan kärleken till Gud – att dessa dygder förmår motivera och skapa en vision inte endast av framtiden utan också av denna värld här och nu – en vision som inger hopp.
Även när fruktan för terrorism genomsyrar människors liv?
Ja, trots terrorismen. Detta är utan tvekan en svår tid. Det är därför som påvens tal i Regensburg var – och förblir – en allvarlig vädjan till alla människor. Gud har givit oss alla förnuftets ljus. Som kristna tror vi att vi med trons ljus kan inse att vi redan har de verktyg som vi behöver för att kunna gå i dialog med våra medmänniskor i världen och säga nej till våld. Det är ett långsiktigt mål och en långsiktig process, men förnuftet och tron erbjuder klara alternativ till våld, och dessa medel måste användas seriöst och fullt ut.
Jag hörde igår i Krakow att jesuiten Jon Sobrino får en notifikation från Troskongregationen. I vilket sammanhang har detta dokument tillkommit?
Möjligen är det första gången som en notifikation åtföljs av en förklarande not som hjälper läsaren att förstå den process som Troskongregationen går igenom när den undersöker en teologs skrifter. När det gäller fader Sobrino har en aktiv process pågått sedan 2001.
Processen som föregår notifikationen innefattar en korrespondens med och ibland ett möte med den teolog som får sina arbeten granskade. Teologens överordnade – vanligtvis en biskop eller, om personen tillhör en religiös orden, ordensföreståndaren – är redan från början involverad i processen. Det kan bli många turer fram och tillbaka – begäran om förtydliganden och inlämnanden av förtydliganden. Om förtydligandena är tillfredsställande avslutas processen. Om de inte är tillfredsställande offentliggörs en notifikation eftersom teologens skrifter är offentliga. Det var det som hände i fader Sobrinos fall.
Notifikationen berör enbart en teologs offentliga skrifter. Den bygger inte på hörsägen eller andrahandsuppgifter om vad någon påstår att en teolog säger eller på teologens subjektiva avsikter. Fokus ligger på vad teologen har skrivit och vad som finns publicerat. Processen är noga med att bjuda in teologen att själv visa hur han uppfattar att det han har skrivit står i överensstämmelse med Skriften och traditionen.
Jag kan inte låta bli att notera att Jacques Dupuis, Roger Haight och Jon Sobrino alla är jesuiter.
Ja, dessa jesuiter har fått notifikationer från Troskongregationen under de senaste åren, men det var inte på grund av att de är jesuiter utan snarare på grund av deras skrifter som notifikationerna skickats. Jesuiterna står inte under någon särskild övervakning från kongregationen, långt därifrån. Även skrifter av teologer som inte är jesuiter har fått en liknande granskning. Det är emellertid riktigt att jesuiternas intellektuella och andliga skolning oftast förbereder dem för en verksamhet inom teologiska områden där de blir specialister inom sitt område. Just därför att dessa betydande teologers skrifter är så spridda är det viktigt att vara tydlig inom problematiska områden och identifiera särskilda formuleringar som är felaktiga eller som inte helt och hållet överensstämmer med vad kyrkans tradition säger. Men Troskongregationen har alltid haft, åtminstone under senare år, jesuiter bland sina främsta rådgivare.
En fråga från kristendomens första tid har varit hur ordet ’och’ i uttrycket ”mänsklig och gudomlig” ska förklaras. Hur kan till exempel Jesus i Getsemane uppleva sig vara ensam och övergiven av sina vänner ”och” samtidigt erfara Faderns omedelbara närhet? Biskopar och teologer brottades med mysteriet Kristi två naturer vid de första koncilierna. Kan denna brottning fortsätta med nya insikter och kategorier för att hjälpa nya generationer?
Frågan ”Vem säger människorna att Människosonen är?” är central i den kristna tron. Katolska teologer har under århundraden kämpat med vad det innebär att vara Gud och människa. Biskoparna och teologerna vid vart och ett av de första koncilierna inte bara diskuterade frågan utan kom också fram till vissa svar som är dogmatiska trossatser och anger därmed för oss riktningen och ramarna för hur kristen teologi ska besvara denna fråga. Varje svar som utelämnar eller tonar ned Kristi sanna gudomlighet eller mänsklighet kommer inte att vara en sann framställning av den kristna tron. Naturligtvis är nya insikter fortfarande möjliga idag, men teologer idag är inte trogna mot den apostoliska traditionen om de i sina undersökningar försöker tillhandahålla nya svar på denna fråga, svar som inte är trogna mot denna tradition, så som den har förfinats och definierats genom århundraden av teologiskt tänkande och biskoparnas beslut vid de ekumeniska koncilierna (kyrkans magisterium). De dogmatiska trossatserna om Kristus är redan svar på frågan, givna under den utlovade helige Andes ledning, och de är bindande för tron hos alla troende, inklusive teologer.
Hur länge har ni känt påven Benedictus?
Påven Benedictus kom till Troskongregationen som ordförande i slutet av 1981, under mitt sista år som tjänsteman vid kongregationen. Jag var här med honom under fyra eller fem månader. Senare utnämnde kardinal Ratzinger mig till att vara biskoplig representant i redaktionskommittén för katekesprojektet, och vi träffades regelbundet två, tre gånger per år, ibland under perioder av en eller två veckor per gång. Vi gick igenom alla de cirka 25 000 förslag, ändringar och andra kommentarer som biskopar från hela världen hade skickat in. Vid ett tillfälle blev det nödvändigt att kalla in extra personal tills vi hade avslutat arbetet. Jag har känt påven Benedictus i olika funktioner genom åren och jag upplever att jag känner honom rätt väl genom det arbete vi utför och har utfört tillsammans.
Är han i några avseenden annorlunda nu som påve?
Ja och nej. Jag ser honom nu i en annan roll som kräver att han träder ut på en offentlig scen, vilket han aldrig behövde göra tidigare. Han har övervunnit ett viss medfött reserverat sätt så att han tryggt kan acceptera sin roll och det gläder mig att se det. Vid påvliga audienser, till exempel, är hans naturliga instinkt att lägga märke till bebisar. Han skakar hand, sträcker ut sina armar och verkar vilja omfamna hela världen. Jag ser hans utveckling som en verklig nåd från Gud. Folk uppfattar påven som genuin och varm. Han har också förmågan att framställa vilket ämne som helst, i synnerhet komplicerade och mer abstrakta, i mycket tydliga termer. I mitt umgänge med honom har jag bevittnat att han kan sammanfatta saker i några få rader och komma till kärnpunkten i vad folk säger eller försöker säga. Hans intellektuella bredd och ovanliga förmåga att sammanställa och sammanfatta omfattande material har inte förändrats.
Tror ni att han saknar arbetet i Troskongregationen?
Inte precis saknar det – han fortsätter att vara mycket intresserad av vårt arbete, eftersom våra undersökningar rör sig mycket långsamt genom en lång granskningsprocess av kommissioner och konsultationer med teologer. Till slut kommer det upp för undersökning på Troskongregationens nivå, eller vid möten med kardinaler och biskopar, varefter de presenteras för påven. Genom mina besök hos honom varje vecka har vi möjlighet att hålla honom à jour med vad som är på gång inom kongregationen och hur läget är för de mer betydelsefulla frågorna. Vi gör inte detta enbart därför att han är intresserad utan därför att påven är den som har det yttersta ansvaret för kyrkans trosundervisning, att vaka över läran och att främja tron. Dessa plikter har vi som Troskongregation i påvens tjänst, så det är viktigt att påven vet vad vi gör. Under resans gång kan han, om han så vill, ge oss orientering eller vägledning.
Ni träffar påven varje vecka?
Vi träffas på fredagar klockan 18 i biblioteket i hans bostad på fjärde våningen i Vatikanens apostoliska palats. Ett möte varar vanligtvis 30 till 45 minuter och vi talar italienska. Det är enklare för påven så att han inte behöver hoppa från språk till språk, även om han är ganska duktig på många språk. Det mesta av hans arbete sker på italienska nu, vilket är det vanligaste språket i den romerska kurian.
Finns det tid för prat om annat under era möten?
Inget skvaller, men lite småprat som kan vara intressant förekommer. Det finns många saker som jag kan vilja rådfråga honom om – artiklar, nyhetsrapporter, möten. Ibland kan jag vilja informera honom om punkter i mitt schema som rör arbetet i kongregationen.
Ni är intimt förknippad med den katolska kyrkans katekes. Blev den vad ni och kommissionen hoppades?
Jag tror inte att någon av oss från början var säkra på att det skulle vara möjligt att i en volym få in en komplett och aktuell beskrivning av tron. Resultatet blev, tror jag, att katekesen (publicerad 1992) visade sig bli ett viktigt bidrag till kyrkan i eran efter Andra Vatikankonciliet, som ett koncist uttryck för vad kyrkan tror. Den har tagits emot bättre i vissa kretsar än i andra. I USA i allmänhet har katekesen tjänat biskoparna som en guide för kateketiskt material och teologisk utbildning. Personligen har jag som biskop funnit den mycket användbar vid förberedelsen av predikningar och artiklar. Det är en bok att gå tillbaka till för en grundläggande orientering när man vill sätta in en fråga i dess sammanhang. Jag har talat med biskopar i andra länder där katekesen inte blivit så väl mottagen, ibland på grund av att det inledningsvis fanns kritik. Jag tror att det har varit olyckligt.
Nu finns en uppföljare …
Ja, kompendiet som godkändes av påven Benedictus kort efter det att han tillträtt sitt ämbete.
Kompendiet är med avsikt kortare, ändå inkluderar det inte meningen från katekesen att ”kyrkans traditionella undervisning utesluter inte en återgång till dödsstraff”. Är detta ett tecken på utveckling?
Jag tror ni har rätt i iakttagelsen att det finns en utveckling av kyrkans undervisning om dödsstraffet. När det gäller kompendiets utelämnande av just denna mening från katekesen har jag bett de ansvariga för kompendiet att säga om detta är ett ”tecken” på utveckling, som ni formulerat det. Svaret på detta var negativt. Kompendiets litterära genre är en kort presentation av väsentligheter, och utelämnandet beror på behovet av en koncis framställning. Allt som sägs i katekesen kan inte inkluderas i kompendiet, men man var noga med att inte introducera några ändringar i katekesens text.
Samtidigt gjorde behovet av att ta med påven Johannes Paulus II:s ”utveckling” när det gäller dödsstraffet, som återfinns i hans encyklika Evangelium vitae (Livets evangelium) 1995 (nr 56), det nödvändigt att ändra texterna från första utgåvorna av katekesen (den franska 1992, den engelska 1994) till den latinska utgåvan 1997. En jämförelse mellan den engelska översättningen 1994 och dem som gjordes efter 1997 kommer att visa ”utvecklingen” i katekesens behandling av dödsstraffet för att återspegla bland annat den påvliga undervisningen att ”fall där avrättning av förövaren är en absolut nödvändighet är väldigt sällsynta, om inte i praktiken icke-existerande”. (”cases in which the execution of the offender is an absolute necessity are very rare, if not practically non-existent”, Catechism of the Catholic Church, No. 2267).
Det är också viktigt att komma ihåg att när vi talar om ”läroutveckling” tänker vi oftast på de sena dogmerna om Maria som klassiska exempel på en sådan utveckling – vi tänker på en omläsning av kyrkans tradition från Skriften fram till nu. Som påven Benedictus har påpekat så karakteriseras en sådan utveckling av kontinuitet, inte diskontinuitet, med den apostoliska traditionen så som den lärts och levts i kyrkan genom århundradena.
Skulle ni vilja säga att katekesen och kompendiet har uppfyllt förväntningarna?
Båda böckerna är bra exempel på det centrala för denna kongregation: trons främjande. Inom kongregationen är vi mycket medvetna om rekommendationen från biskoparna i Andra Vatikankonciliets postkonciliära reform om att denna kongregation skulle utveckla en positiv inriktning av sitt arbete som ett tillägg till sin traditionella inriktning på att förkasta heretisk och felaktig undervisning. Och vi är alla allvarsamt förpliktigade till detta.
Men jag antar att det inte alltid är möjligt?
Det är sant att vi ägnar en betydande del av vår tid åt att bevaka läran – genom att varna teologer för fel i deras arbeten och göra det genom att ta varje tillfälle i akt att rätta på ett sätt som inte resulterar i en offentlig reprimand. Jag är ganska säker på att om korrigeringarna gjordes av jämlikar, om det funnes en fungerande seriös gransknings- och utvärderingsprocess i ljuset av den katolska läran, ledd av teologer som var kompetenta att utvärdera sina egna och sina kollegers arbeten, så skulle det bli mycket mindre arbete för oss i kongregationen.
En utvärdering av akademin?
Ja, av akademin. Jag gillar att insistera på att förutom akademisk frihet så finns det också kyrklig frihet – eller mer precist, ett kyrkligt ansvar och en kyrklig förpliktelse – att bemöta problematiska områden i teologernas skrifter, i synnerhet stora teologer som utgör spetskompetensen inom sitt område. Om någon undervisar i katolsk teologi som katolsk teolog, så har kyrkan en skyldighet att tala om vad som ryms inom traditionen och vad som inte gör det.
Vi avslutar vårt samtal med att tala om bön. Vad ber kardinalen för? frågar jag. Först bland hans böneämnen kommer förbön för påven, för honom själv och för medlemmarna i kurian och för deras arbete att tjäna Guds folk genom att förmedla och främja evangeliets glada budskap. Han ber också särskilt för de fattiga som lever i skuggan av de orättvisa effekterna av globaliseringen och som pressas ännu längre ner i misär och lidande. Kongregationens arbete, som är både globalt och personligt i sin inriktning, ligger i mänskliga händer som är beroende av vishet, styrka och ledning genom bön.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 30 april 2007.