Innan påven Benedictus XVI återvände från sin resa till Brasilien invigde han den 13 maj den regionala biskopskonferensen för Latin-amerika och Karibien i Aparecida. Påven hävdade vid detta tillfälle att det i kyrkans arbetsmetoder ska ingå att dess ledare ständigt måste ”diskutera och framlägga skäl med en öppen attityd till Kristi ord och den helige Ande”. Det enda sanna hoppet för Latinamerika är ”tron på Gud som är kärlek och som visat sitt sanna ansikte i Jesus Kristus … inte en politisk ideologi, inte en social riktning, inte ett ekonomiskt system”, yttrade påven i sitt inledningstal.
Biskopskonferensen pågick till den 31 maj. Slutdokumentet överlämnades till påven den 11 juni och kommer att publiceras i september. Rapporterna från den senaste biskopskonferen i Aparecida, som på många håll togs väl emot av brasiliansk press, visar att mötet kan betraktas som en uppföljare till motsvarande möten i Rio de Janeiro (1955), Medellín (1968), Puebla (1979) och Santo Domingo (1992). Socialläran fick också här en central plats. Vikten av ett trovärdigt vittnesbörd om den kristna tron som en plikt för varje döpt kristen, från biskopen till den enskilde bland lekfolket, hörde också till de latinamerikanska biskoparnas gemensamma budskap.
Ärkebiskopen av Aparecida, Raymundo Damasceno Assis, var nöjd med mötet och beskrev slutdokumentet som en sammanfattning på ett klart, pastoralt språk, med en uppfordran till varje enskild att engagera sig för att utbreda tron i sin vardag. Den kritik som framfördes, om att kyrkan på så sätt företrädde en individualism, bemötte han med att inga strukturer kan förändras utan personlig omvändelse.
En annan av de brasilianska biskoparna, Edwin Kräutler, menade att den regionala biskopskonferensen kunde ge impulser till hela den världsvida kyrkan. Som exempel på detta gav han frågor om miljö och om respekt för den indianska ursprungsbefolkningen, som behandlats i Aparecida. Därtill nämnde han att man hade skickat en kraftfull appell till G8-mötet i Heiligendamm att ta sitt ansvar för en rättvisare ekonomisk världsordning. I denna skrivelse uppmanas de församlade stats- och regeringscheferna ”att följa den väg som leder till en rättvisare världsvid ekonomi och en hållbarare ekologisk utveckling som utgår från rättfärdighet, solidaritet och världens gemensamma bästa”.
Konferensen bekräftade också att de kyrkliga basförsamlingarna är den avgörande platsen för kyrkans liv. Det var första gången på länge som dessa basförsamlingar fick ett omnämnande ett dokument av denna art.
Kardinal Oscar Rodriguez från Honduras betonade vid presentationen av biskopskonferensens slutdokument också fattigdomsfrågans vikt och betydelse. Under de socioekonomiska villkor som nu råder kan många människor inte leva ett värdigt liv. Han beklagade att FN:s millenniemål, som bland annat syftar till att halvera världens fattigdom fram till år 2015, rönt så ringa engagemang. Kyrkan måste prioritera de fattiga, hävdade han.
Till skillnad från de tidigare latinamerikanska biskopskonferenserna fanns här i Aparecida också en betoning av den enskilde kristnes ansvar för trons utbredande. Tro och liv måste överensstämma hos alla kyrkans medlemmar.
I slutdokumentet finns tre huvudkapitel. Metodiskt ansluter sig dessa till trestegsprincipen: att se, att bedöma, att handla. Det första kapitlet rör den sociala och kyrkliga verkligheten under rubriken ”Vårt folks liv”. Här beskrivs de svåra frågorna om globalise-ringen, den strukturella orättvisan och den kris som råder för förmedlandet av tron. Därefter följer ett teologiskt kapitel med rubriken ”Jesu Kristi liv i hans missionerande lärjungar” – ett upprop till alla kyrkans medlemmar att efterfölja Jesus.
Det tredje avsnittet utgör dokumentets mest omfattande del, ”Jesu Kristi liv för vårt folk”. Här tar man upp pastorala rekommendationer och konkreta handlingsplaner, bland annat fattigdomsbekämpning och arbetet för att främja familjen. Att ”evangelisera kulturen” är varje kristens uppdrag. Med detta menas att alla områden i samhället ska genomträngas av evangeliets värden. Därför är lekfolkets närvaro i det offentliga livet på ekonomiska och politiska nyckelpositioner av största vikt.