Andlighet i varumärkesbranschen

Förskjutningen – från kollektivt institutionaliserad reflekterad religion till privatiserad upplevelseorienterad religiositet – är relativt välkänd för religionssociologin och religionspsykologin. Forskningen kring New Age har effektivt visat hur många människor blandar trosföreställningar från helt skilda religioner, sätter in dem i nya psykologiserande ramar och betonar deras avslappnande eller kreativa funktioner. Allt fler hävdar att Gud är en kraft inne i människan, ett slags immanent transcendens, en kosmisk energi – varför ordet uppenbarelse ter sig onödigt. Bibliska ord som bot, omvändelse, frälsning och förlåtelse för att inte tala om inkarnation och uppståndelse blir med en sådan hållning helt meningslösa eller överflödiga.

Det pågår ett tyst övertagande av religionernas och filosofiernas beskrivningar av människans inre värld. Nygamla begrepp från populär andlighet koloniserar och kommersialiserar människans dolda rymder. En viktig faktor i denna process är utvecklingen och marknadsföringen av ordet ”andlighet”. Detta menar ett författarpar som denna vår tar ett steg ytterligare i förståelsen av religionens långsamma förvandling. Redan titeln avslöjar deras ärende: Selling Spirituality. The Silent takeover of Religion av Jeremy Carette och Richard King (Routledge NY 2005, 194 s.). Båda författarna är professorer och har tidigare publicerat böcker och artiklar om Foucaults filosofi och om indisk religion. Den tes de driver med viss energi och en stundom irriterande ensidighet utesluter inte en viss elegans.

Västvärldens ökade intresse för och acceptans av en ogenerad blandning av Dalai Lama, Feng Shui, holistisk medicin, aromaterapi, Hildegard av Bingen, yogaweekender, retreater och meditationstekniker – allt som går att sammanföra i ordet ”andlighet” – har övergått till en ”vara” i upplevelseindustrin. Andligheten beskrivs ofta som något friskt och starkt och hemlighetsfullt i motsatt till de gamla, trötta religionerna. Religionens företrädare beskrivs som livsförnekande, dogmatiskt rigida och därmed snart överspelade.

I västvärlden sker ett långsamt kulturellt skifte. Den populära och postmodernt anpassade termen andlighet börjar ta över de gamla religionerna. Elastiska termer som mystik, kosmos, mening är på väg att dränera religionen på dess egenartade kulturella gods och framför allt på dess moraliska krav. Ord som ”andlig” har frikopplats från sitt historiska underlag och glidit över till en livskänsla, en produkt i livsstilssektorn.

Många av andlighetens begrepp och metoder rör sig på ett fält som ligger mitt emellan mänsklig otillfredsställelse, existentiell tomhet, andlig nöd och sökande efter mening och mål. På samma sätt som ord som ”utbrändhet” eller ”narcissism” är sociala konstruktioner som lyckades fånga en hel generations mentala status tycks andlighet alltmer bli en term för avslappning, remystifiering och tradition. Carette och King menar att begreppet andlighet tenderar att exploatera de psykologiska sidorna av religionerna samtidigt som det tonar ned deras etiska krav.

De ger en mängd exempel på sin tes, inte minst på hur ordet mystik och meditation blivit modeord, moraliskt eller politiskt till intet förpliktande. Begrepp som i sitt religiösa ursprungssammanhang är tämligen komplexa görs homogena. Mystiken hos en katolsk spanjor på 1500-talet jämställs utan problematisering med en yogatradition från Indien, ett shamanskt uttryck från en stam i Nordamerika och en sufisk legend. Ja, de går så långt att de hävdar att andlighet har blivit en samlingsbeteckning för att ge legitimitet åt postmodern oförbindlig självupptagenheten. Sociala band och politisk ansvarighet tonas ned när individualismens navelskådande får religiös sanktion. Andligheten snarare än religionen är nu på väg att bli ett opium för folket.

Genom att hävda att sufism, buddhism och katolsk mystik egentligen säger samma sak liksom att religiöst liv huvudsakligen skulle röra känslor av empati, frid eller avslappning passar andligheten som hand i handske i upplevelsefabrikernas pacificerande konsumtionskultur.

Ordet andlighet gör tre saker samtidigt. Det legitimerar förkastandet av gamla dogmatiskt rigida kyrkor och deras stelbenta fyrkantighet. Det reducerar religion till ett terapeuticum och det osynliggör religionens moraliska fordran.

Att andligheten ökar beror dock inte på ett utökat utbud eller på att människor misstror kyrkor och samfund utan visar snarare att religionerna är nedsänkta i ett postmodernt kulturklimat och därmed färgas av tidsandans krumbukter. Det stegrade intresset för den individuella andligheten beror på önskan att återförtrolla en alltför mekanisk värld. Men samtidigt reduceras religionerna till instrument för existentiell stresshantering. Det innebär att hela den rika floran av tankegods, kulturella olikheter och spänningar i synen på människan, på ondskan, på lidandet eller på livets yttersta mening försvinner. Denna nykonstruerade och harmonierade psykologiserande psykoandlighet står i den politiska och sociala pacificeringens tjänst och bidrar till ett minskat samhällsengagemang.

Den första fasen av individualiseringen av religionerna har vi redan sett. Andlighet har blivit rumsren och synkretismen, den ohämmade blandningen av skilda trosföreställningar, ökar, liksom nedtoningen av religionernas etiska implikationer. Men en andra fas inträder när entreprenörer nu skapar helt nya former av andlighet och säljer dessa som varor/upplevelsekvaliteter. Tillstånd som leda, existentiell ångest eller livskriser beskrivs i termer av andlig brist. Sedan säljer man sina kvaliteter (andliga dofter, massager, rum, trädgårdar, meditationer, retreater etc.) som motmedel mot den tomhet de själva beskriver.

Författarna menar att denna varumärkesorienterade andlighet (The Tao of Winnie the Puh, Management buddhism, Zen in two weeks, andliga pilgrimsfärder etc.) plundrar religionerna på deras kulturella resurser. De återförpackar, namnändrar och populariserar dem och säljer dem vidare i ett slags lightversion. Internet är fyllt av sidor om andlighet och dess förment psykologiska effekter. Musikindustrin var nog först med kosmisk musik, nu är andligheten på väg in mot kroppens välbefinnande. Nu finns Samsaraparfym, zendeodorant, andlig kroppslotion och cd:n Hildegard av Bingen som hissmusik. Andligheten som varumärke ikläder en vara en mystisk autenticitet, ger den en kulturell förankring i en historiesuktande tid – en återförtrollning i en alltför saklig tillvaro.

Religiösa företrädares reaktioner är diffusa eller ambivalenta. I stället för att – likt exempelvis påven – protestera, har många glatt sig åt ett nymornat intresse men tonat ned sanningsanspråk eller moraliska krav. Det gäller såväl företrädare för den judiska kabbalan, den islamska sufismen som den kristna mystiken.

Men denna explicita inordning av andligheten i kapitalistiska termer plundrar religionen på det som den själv uppfattar som sidoeffekter och gör dessa till huvudpoänger. I stället för att se på självuppoffring, disciplinering av jaget och ansvar gentemot sin nästa blir den nya andligheten instrumentell – den vidmakthåller en konsumtionsfromhet med föga kritisk hållning.

I varumärkesekonomin blir bilder, logotyper och slagord viktigare än själva produkterna, inte minst i mode- och livsstilsmagasinen. Nu kan andlighet bli ett sätt att locka konsumenter. Många affärsmän nyttjar nu ett kulturellt kapital från främst de asiatiska religionerna. Idealiseringen och marknadsföringen av dessa exotiska drag innebär att man distanserar sig från vardagens trivialiteter. Denna exotisering utgör samtidigt en avkontextualisering.

Författarna menar att andligheten erbjuder skenbar bot för den ensamma massan. Känslan av kosmisk tomhet avtar om man erfar sig vara delaktig i en större enhet. Den hetsande, konkurrerande människan erbjuds i dessa rörelser en inre refug – men den är omoralisk, menar författarna. I själva verket legitimerar andligheten ointresse för den andre.

Detta är en originell bok som driver sin tes med stark emfas. Författarna har en klar politisk agenda: populär andlighet är ett hot mot demokratin, ett uttryck för neoliberalismens sämsta sidor. Empirin under deras resonemang är ibland väl tunn. De säger att de skall tala om andlighet men visar inte att många av de stora religionernas spiritualitetssystem kopplades samman med starka moraliska krav, självdisciplin och osjälviskhet. Sannolikt kommer de att få tuffa mothugg – endast så går det akademiska samtalet vidare.

Artikelförfattaren är präst i Svenska kyrkan och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.