Bibeln i Hammarskjölds Vägmärken

Dag Hammarskjölds Vägmärken har analyserats ut många synpunkter, inte minst i samband med hundraårsjubileet av hans födelse. I allmänhet har man sökt att bestämma arten av Hammarskjölds religiositet, i vad mån han var mystiker och vilka hans förebilder har varit. Albert Schweitzer, Thomas a Kempis och Mäster Eckehart har nämnts som hans mest betydande inspirationskällor. Man har noterat att citat från och allusioner på bibeln är vanliga i Vägmärken, speciellt i den senare delen, men – som Gustaf Aulén noterar i sin bok om Vägmärken – det finns inte mycket av mystik i Psaltaren och därmed har dessa citat inte bedömts som särskilt intressanta. En stor del av bibelcitaten hos Hammarskjöld är dock hämtade just från Psaltaren.

Här skall göras ett försök att närmare bestämma betydelsen av dessa bibelcitat. Hur använder Hammarskjöld bibeln? Vilken översättning har han? När börjar citaten uppträda och hur är de fördelade i anteckningarna? Vilka bibelböcker förekommer? Vad kan vara avsikten med att göra just dessa citat? Bidrar de till bilden av Hammarskjölds kristna tro?

Till att börja med är det värt att notera att bibeln spelar den stora roll som den gör hos Hammarskjöld. Han var, som framhålls av K G Hammar i Signum 6/2005, ingen kyrklig person med behov av kyrkan som gemenskap. Om han just därför blir ett övertydligt exempel på en ”protestantisk” personlighet är väl mera tveksamt. Både bland ökenfäderna och andra helgon långt fram i tiden finns ett fromhetsliv belagt utan någon större kontakt med en kyrklig gemenskap. Bibeln är vidare en bok som till sin tillkomst och utläggning främst hör hemma i den kristna kyrkans historia. Hammarskjölds användning av bibeln innebär, som vi skall se, inte heller någon ”kidnappning” av dess texter, han står infogad i en större tolkningsgemenskap, den som han i en förbisedd anteckning från 1952 kallar ”de många, i ord och handling ständigt bedjande, i helig vilja levande – de heligas samfund”.

Bibeln figurerar inte i den äldsta delen av Vägmärken. Det är först från 1950-talet som den börjar spela en roll. Från början är det fråga om citat från de tre första evangelierna – jag bortser nu från anspelningar på Fader vår och andra texter som inte kan räknas som bibelcitat i strikt mening. Med åren kommer Psaltaren in som den dominerande bibelboken, intressant nog alltid citerad på engelska. Av de cirka femtio bibelcitaten faller gott och väl hälften på Psaltaren, så sent som från augusti 1961 finns flera ställen i Psaltaren anförda. Från Gamla testamentet i övrigt finns inte mycket – ett viktigt citat från 1 Moseboken undantaget – inte heller från breven i Nya testamentet. Detta är anmärkningsvärt. ”Mystiker” brukar vara mest påverkade av Johannesevangeliet och vissa Paulusbrev.

När det gäller Psaltaren har det noterats, bl.a. av Aulén, att Hammarskjöld anlitar den engelska översättning som används i liturgin i Church of England, en lätt reviderad version av King James Bible från 1611. Det är den som ofta utges tillsammans med Nya testamentet, och vid sin sista resa från Leopoldville till Ndola i Rhodesia hade han med sig en sådan bok i sin portfölj, medan bl.a. Kristi efterföljelse låg kvar i det gästrum hos Sture Linnér som han bott i. Hammarskjöld använde alltså Psaltaren som en andaktsbok, om än inte i tidegärdens ordning. För ett mera kritiskt studium av bibeln hade han säkerligen använt en modernare och mera korrekt översättning, till exempel Revised Standard Version, den vid denna tid vanliga versionen. Varför han inte använde 1917 års svenska översättning när han i övrigt skrev på svenska är svårt att veta, men den engelska Psaltaren är mera poetisk, något som kan ha spelat in. I det följande citeras Psaltaren efter Bibel 2000.

Vilken roll spelar då dessa bibelcitat? Flera skäl kan tänkas till att anföra bibelversar i en text som Vägmärken. En kristen författare kan vilja få stöd för en åsikt genom att hänvisa till bibeln. Detta är den klassiska bibelanvändningen i äldre dogmatisk litteratur, så kallade dicta probantia eller ”bevisande utsagor”. Sådan bibelanvändning finns inte hos Hammarskjöld. Vidare kan bibelställen anföras i vilka författaren känner igen sin egen livssituation, får sin identitet stärkt och bekräftad. Två ställen är här särskilt tydliga. I juni 1956 citeras några versar från 1 Mos 18, berättelsen om hur Abraham vädjar inför Gud att skona Sodom och Gomorra. Gud svarar att han skall skona Gomorra om han där finner femtio rättfärdiga – under samtalets gång prutas antalet ner till tio. Av tradition har detta uppfattats som en förbön från Abrahams sida, även om det snarast har formen av ett principiellt resonemang.

Ganska precis ett år senare citeras Ps 107:29–31, där det talas om hur prästen Pinechas under israeliternas ökenvandring en gång gjorde en avgörande insats och fick en hemsökelse att upphöra. ”Därför har han räknats som rättfärdig i alla tider, från släkte till släkte.” Dessa citat – båda tagna från i andaktslitteraturen närmast okända texter – omramar i tiden Suezkrisen 1956–1957, där FN under Hammarskjölds ledning spelade en avgörande roll. Tydligt är att generalsekreteraren uppfattade sin insats som en form av förbön och kunde se sin roll beskriven i bibliska förebilder.

Men den klart vanligaste funktionen för bibelcitaten är att uttrycka författarens sökande efter gudomlig ledning, tröst och välsignelse. Just genom att psalmerna är så allmängiltiga och typiska, har de kunnat spela den enorma roll i den kristna kyrkans historia som de har gjort. Det har varit möjligt för bedjande från alla tider och alla miljöer att lägga in just sina behov, sina önskningar i dessa formuleringar. Så har Dag Hammarskjöld också gjort och hans användning av Psaltaren är ett ovanligt tydligt exempel på hur dessa mer än 2 500 år gamla böner från Främre Orienten på ett förunderligt sätt kan ha aktualitet i alla tider.

Här återfinns i Vägmärken ett brett urval av psalmer. Den oftast citerade psalmen är Ps 4, en aftonpsalm med bön om Guds beskydd. En annan återkommande psalm är 73, en av de tankemässigt mest djuplodande av alla psalmer. Här citeras det avgörande stället, där psalmisten beskriver övergången från tvivel på Guds rättvisa ledning till en övertygelse om densamma: ”Jag grubblade och sökte förstå, men det blev mig för svårt. Men så kom jag till Guds helgedom och insåg hur det går med dem” – nämligen psalmistens fiender. Ps 73 är det klassiska exemplet på en teodicétext i bibeln.

Hymnerna i Psaltaren besjunger Guds storhet i skapelsen. Ps 104 är en typisk hymn. Med tanke på hur Hammarskjöld var en hängiven naturvän och i de poetiska partierna i Vägmärken ofta kommer in på naturen, är det påfallande hur citat från hymnerna lyser med sin frånvaro. Hammarskjöld verkar att ha läst Psaltaren främst för att få vägledning i sitt liv och sin yrkesroll, inte för att få det bekräftat som han av egen erfarenhet redan visste: hur Gud uppenbarar sig i sin skapelse.

På nyårsafton 1956 anföres ett stycke ur Ps 40: ”I bokrullen står vad jag skall göra. Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta. Jag bär bud om din trofasta hjälp i den stora tempelskaran. Jag håller inte tillbaka mina ord, det vet du, Herre.” I den översättning som används motsvaras ”den stora tempelskaran” av ”the great congregation”. Orden är skrivna den sista dagen av det år som präglades av Suezkrisen. Det är svårt att komma från tanken att orden om ”the great congregation” har lett författarens tankar till FN:s generalförsamling och hur Hammarskjöld som generalsekreterare där inte höll tillbaka sina ord. Däremot anför han inte de närmast föregående verserna där tanken på att Gud skulle vilja ha offer avvisas. Offret och dess nödvändighet är en viktig tanke i Vägmärken.

Ofta citeras bibelställen som ger uttryck åt förtröstan och visshet om Guds hjälp, till exempel Ps 27:13 f. Någon gång lånar citatet röst från en psalm där den bedjande är i en svår och utsatt situation, till exempel Ps 63:1 på julafton 1955: ”Gud, min Gud … ett kargt och uttorkat land. Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och härlighet.”

Intressant är att se hur vissa av de genom historien mest citerade psalmerna inte finns hos Hammarskjöld. Dit hör främst herdepsalmen, Ps 23, men där har möjligen traditionens idylliska bild av den orientaliska herden gjort att den inte upplevts som relevant. Men inte heller en förtröstanspsalm som 91 – av ålder hemmahörande i söndagens completorium – finns anförd. Att de mera särpräglade kungapsalmerna – till exempel Ps 2 och 110 – inte finns med är knappast ägnat att förvåna. Hammarskjölds läsning av Psaltaren är personlig och inte avhängig den traditionella andaktslitteraturens repertoar. Den ger också intryck av att vara resultat av en omsorgsfull läsning, naturlig för den som har ämbetsmannens vana vid att ofta analysera svårförståeliga texter.

Att just Psaltaren så dominerar, kan också ha en annan bakgrund. Hammarskjölds anslutning till kristen tro var visserligen tydlig och offentligt redovisad i ett radioprogram redan 1953, men han uppvisar en viss skygghet inför dogmatiken i mera strikt mening. Kravet på intellektuell hederlighet och hans bakgrund i uppsalafilosofin har vägt tungt. Han undviker citat från Nya testamentet, där kristologiska höghetstitlar förekommer. Gamla testamentet kan erbjuda andra svårigheter, till exempel den ibland snävt nationalistiska inställningen. Men Psaltaren bjuder inte på många sådana problem och har dessutom genom sina 150 kapitel en innehållsrikedom som gör att läsaren nästan alltid kan finna en psalm som passar.

Dag Hammarskjölds bibelläsning verkar alltså inte ha varit så helt okomplicerad. Bibelcitaten är inte avsedda att vara fromma dekorationer eller utfyllnader då den egna inspirationen tröt. De är en viktig del av hans ”förhandlingar” med sig själv och Gud – typiskt nog väljer han denna politiska metafor i det brev till Leif Belfrage som medföljde manuskriptet till Vägmärken. De tycks ha en för argumentationen stödjande funktion av ibland ganska central betydelse. Han väljer ofta oväntade citat, inte sällan sådana i vilka hans politiska gärning kunde speglas. Han läste med stor behållning Kristi efterföljelse, Mäster Eckehart och Martin Buber. Men han läste med lika stor behållning de bibeltexter som var själva förutsättningen för deras verk. Dag Hammarskjöld är också som bibelläsare en förebild hundra år efter sin födelse.

Litteratur

Gustaf Aulén: Dag Hammarskjöld’s White Book. An Analysis of Markings. Philadelphia 1969.

Mats Svegfors: Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken. Stockholm 2005.

Trosbegreppet hos Hammarskjöld och särskilt hans relation till Johannes av Korset utreds i Jos Huls, ”Tro är, skapar och bär”, Signum 9–10/1991.