Hans Urs von Balthasar. Reflektioner vid hundraårsminnet av hans födelse

Mot slutet av sitt liv fällde den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar den kommentaren om sitt arbete, att det kunde liknas vid ett meddelande i en flaskpost från ett sjunkande skepp. Det skepp han åsyftade var Europas kristna civilisation. Han om någon hade kapacitet att sända iväg ett budskap från det skeppet. Den man, som Henri de Lubac kallade sin tids mest bildade person, föddes i Luzern den 12 augusti 1905 i en familj som innehaft ledande positioner alltsedan staden grundades. Hans skolgång började hos benediktinerna i Engelberg och fortsatte sedan hos jesuiterna i Feldkirch. Doktorandstudierna i germanistik fullföljde han vid universitetet i Zürich med vissa terminer förlagda till Wien och Berlin. Hans håg som ung stod till musiken. Under en period var han inriktad på Mahler tillsammans med Rudolph Allers i Wien. Vid mognare ålder gällde det kärleken till Mozart som han delade med Karl Barth, något som ledde till en ömsesidig vänskap dem emellan.

Denne unge man med sin väl utvecklade estetiska känsla var nära att försmäkta i ”den nyskolastiska öken” som han upplevde under sina studier i jesuitseminariet. Sin kallelse hade han mottagit i en skog utanför Basel – inte helt olikt Luther – och det var en genomgripande erfarenhet som inte tillät några egna planer utan tvingade honom att lämna allt i Guds händer. När han trädde in hos jesuiterna var han redan färdigutbildad forskare och hade disputerat på en avhandling om Den eskatologiska frågans historia i modern tysk litteratur. Det var ett ambitiöst verk i flera volymer. På samma sätt som hans jämlike i orden, Karl Rahner, drogs till modern tysk filosofi så var det litteraturen som lockade von Balthasar, kanske särskilt Goethes verk.

Filosofistudierna var förlagda till Pullach utanför Mün-chen, där den briljante jesuiten Eric Przywara kom att inprägla den grundläggande betydelsen av analogia entis i den unge von Balthasar. Han inspirerades där också till en djupare kännedom om Augustinus.

De teologiska studierna i förkrigstidens Frankrike medförde att han kom i kontakt med vad som senare fick heta ”ressourcement”. Där mötte han Henri de Lubacs arbeten och genom denne kyrkofäderna. Kyrkofäderna förblev hans verkliga lidelse livet ur. Då andra, till exempel Rahner, inriktade sig på att i Thomas av Aquinos efterföljd sträva efter att integrera förståelsen av tron med den samtida sekulära filosofin, vände sig von Balthasar – fast han också grundligt skolats av S:t Thomas – längre bakåt i historien, till fäderna som för honom fick stå modell, när han skapade sin ”bedjande teologi”. De tidiga teologerna var alla helgon och den insikten gjorde att han kunde skriva: ”Bara helgonet, den som gör vad han tänker och intuitivt känner, är en kristen teolog i ordets egentliga bemärkelse.” För honom var teologi ”till sin natur en initiation, att låta sig ledas in i mysteriet; myesthai”.

Adrienne von Speyr och mystiken

Sedan von Balthasar prästvigts år 1936 valde han att arbeta som universitetskaplan (som själasörjare) i Basel och avstod därmed från en mer ”akademisk” position i Rom. Här kom han i kontakt med den schweiziska läkaren Adrienne von Speyr. Denna kvinna var till konfessionen protestant och hon genomgick en stor andlig kris i samband med sin makes död. Alltifrån barndomen hade hon en mystisk begåvning och hennes sökande efter ett andligt hem ledde henne till den katolska kyrkan med von Balthasars hjälp. Hennes nådegåvor åstadkom en öppning in i en ”katarakt”, som von Balthasar själv uttryckte det, och under återstoden av hennes liv arbetade de två tillsammans i ett gemensamt projekt för kyrkans förnyelse. De många och ständigt återkommande extraordinära erfarenheter som Adrienne von Speyr fick del av bekräftade von Balthasars intuitiva uppfattning att teologin hade ett trängande behov av att åter knyta an till den kontemplativa bönens källa, som styrkt den under kristenhetens första årtusende. Genom hennes mystik leddes von Balthasar allt längre in i sin återupptäckt av trons centrala mysterier, speciellt relationerna inom treenigheten, verkligheten i de heligas gemenskap, betydelsen av Kristi lidande och inom denna sfär påskaftonens mysterium.

Uppbrott från jesuiterna

Fastän S:t Ignatius och hans spiritualitet är central inom denna mystik kände sig von Balthasar tvungen att lämna Jesu sällskap, när han inte fick tillåtelse att hjälpa Adrienne att grunda det sekulärinstitut som de trodde att Gud gett dem i uppdrag att göra. Att lämna sin orden var det svåraste i livet som han känt sig kallad att göra. Men han förblev likafullt alltigenom ignatiansk till sin spiritualitet livet ut.

Åren efter krigsslutet då han lämnade jesuitorden var särskilt plågsamma för von Balthasar, eftersom han inte kunde finna något stift som ville ta emot honom som präst. Han gav i åratal de ”andliga övningarna” mestadels i efterkrigstidens Tyskland. Arbetet med de ”andliga övningarna” och med att fostra och forma unga människor såg han som det allra viktigaste i sitt uppdrag. Än idag är de som fick erfara honom som andlig ledare fyllda av djup tacksamhet. von Speyrs och von Balthasars gemensamma verksamhet har också burit frukt i bokförlaget Johannesverlag och i sekulärinstitutet Johannesgemeinschaft.

Efter några år upptogs han som präst i stiftet Chur och bosatte sig i doktor von Speyrs och hennes mans hem i Basel. Han fortsatte där att skriva sitt magnum opus som till slut kom att omfatta ungefär 85 enskilda volymer. Bland de kyrkofäder som han där i första hand ägnar sin uppmärksamhet finns Irenaeus, Origenes, Gregorius av Nyssa och Maximos bekännaren. Alla dessa behandlas utförligt. Även om han var speciellt influerad av Goethe – mest på grund av kriget – ledde hans arbete i Schweiz också till ett djupt engagemang i fransk kultur. Han översatte vid återkommande tillfällen stora delar av Claudels verk, men även Péguy och Bernanos upptog hans intresse.

Inställning till Andra vatikankonciliet

Före Andra vatikankonciliet förhöll han sig kritisk till den mentalitet som utmärktes av att man såg kyrkan som en fästning och han skrev en bok med titeln Schleifung der Bastionen (Att riva bastionerna). I den pläderar han kraftfullt för en öppenhet mot den moderna världen. Det var antagligen därför som han ansågs för progressiv och inte blev inbjuden som peritus (expert) till Andra vatikankonciliet. Ironiskt nog blev han efter konciliet i allt högre grad misstänksam mot vad han bedömde som en anda av alltför långt gående anpassning till den värld som han befarade skulle vattna ur evangeliets kraft på ett betänkligt sätt. På grund av hans kritiska skrifter mot progressiva missbruk av konciliets riktlinjer och hans stöd för den hierarkiska kyrkan fick han rykte om sig i vissa kretsar att vara konservativ. Men hans egna skrifter som berör rötterna till den kristna mystiken är och förblir till sin natur mycket radikala och utgör en utmaning för kristna i alla läger. Sist och slutligen är det enda vattentäta argumentet för kristendomen att det finns helgon i kyrkan. Som den glödande filosof han var (han hade viss dragning till Nietzsche) insisterade han i alla fall på att ”blott kärleken” (titeln till en av hans böcker) är trovärdig.

Även om han menade att dikotomin mellan ”bönens” och ”tänkandets” teologi var den största katastrofen i kristendomens historia så såg han i förlusten av den transcendentala skönheten just den yttersta orsaken till denna katastrof. Den som inte ser skönheten är inte i stånd att be och förmår inte heller i det långa loppet älska. Därför gav han sig under de sista tio åren av sitt liv i kast med att skriva en teologisk estetik som bygger på återupptäckten av Herrens härlighet (grek. doxa). Genom att rikta uppmärksamheten på just ordet ”härlighet”, som så ofta omnämns i bibeln och som är så försummat i vår moderna tid, ville han koncentrera sig på det sätt som Gud valt att uppenbara sig själv för världen, nämligen på Jesus Kristus. Karl Barth menade att von Balthasars verk var det allra bästa som någonsin skrivits i ämnet. Ja, medveten om Barth och bakom honom reformerta teologer och själv formad av Ignatius andliga övningar, hävdar von Balthasar bestämt att Guds härlighet avslöjas av korset.

Hela detta arbete om Guds transcendens tar sin form i en trilogi, bestående av ett stort antal volymer, med den tyska titeln Herrlichkeit, Theodramatik och Theologik.

Hans solida vetenskapliga verksamhet kryddas då och då av polemiska skrifter om aktuella problem i kyrkan i samma anda som aposteln Paulus. Han hyste ett levande intresse för det vetenskapliga bibelstudiet och var väl förtrogen med skriften, men kritiserade ändå mycket av den samtida exegetiken som han menade allt för mycket utmärkte sig av ett fikonspråk som kunde hindra ”vanliga människor” från att möta Kristus. Mycket omtalat är hur han gick emot Karl Rahner och hans efterföljare när de myntade begreppet ”anonyma kristna”. Här framhöll von Balthasar att evangeliet är ett unikt vittnesbörd som till och med inger beredskap att lida martyrdöden. Men utifrån detta ideologiska spektrum intog han en rakt motsatt position, när han djärvt angrep dem som var snara att befolka helvetet med sina favoritantagonister. Trots att det finns något sådant som en evig fördömelse hävdade han nämligen att det bara tillkommer Gud att döma – följaktligen har kyrkan aldrig förklarat att någon människa befinner sig där. Därför är det vars och ens kristna plikt att ”våga hoppas” att alla människor kommer att räddas.

En som vid ett tillfälle besökte honom i Schweiz beskrev mötet med von Balthasar som att träffa ”någon av kyrkofäderna som bodde i samma land som Wilhelm Tell”.

Porträttet avrundas

Här har konturerna tecknats av en man med enorm talang, en av de mest bildade bland människor. Han var en gudabenådad brevskrivare, en älskad lärare som trivdes gott med att ta ett glas i sällskap med sina yngre kolleger. Trots att han var en intellektuell bjässe var han inte främmande för att umgås med vanligt folk. Det sägs att han ofta hade en hög med Agatha Christie-deckare på nattygsbordet. Vid ett USA-besök charmerades hans värd vid ett tillfälle av att få tillmötesgå von Balthasars önskan att låta fotografera sig tillsammans med Musse Pigg i Disneyland. Han hade en stor förmåga att knyta starka vänskapsband och han kunde inspirera andra till en djup fromhet. Typiskt för honom var att han fick till stånd ett möte med Barth via Mozarts musik och med Allers genom Mahlers. Livet igenom ogillades han både av progressiva och konservativa men under sina sista år fick han ta emot många hedersbetygelser, han blev till exempel invald i Franska Akademin. Han avböjde i sann ignatiansk anda att utnämnas till kardinal av flera påvar tills Johannes Paulus II, som han beundrade mycket, slutligen fick honom dit han ville, men von Balthasar dog (den 26 juni 1988) några få dagar innan han skulle ha tagit emot kardinalshatten. Vid hans begravning predikade en yngre tysk teolog som satte högt värde på hans verk och vittnesbörd, kardinal Joseph Ratzinger. På gravstenen i Luzern anges hans identitet: ”Hans Urs Kardinal von Balthasar”.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikelförfattaren är jesuit och professor i teologi vid Marquette University i Milwaukee, USA.