Demokratin – en successiv uppenbarelse

Det finns i de flesta sammanhang en ram av obligatoriska självklarheter som alla förhåller sig till mer eller mindre reflekterat. Om någon inte gör det uppstår ofta oro och irritation och man undrar vad dessa personer egentligen är ute efter. De blir dissidenter. Dessa självklarheter kan kallas för den allmänna meningen, common sense, överideologi, eller med modern fransk filosofisk terminologi för doxa. Exempel på sådana överideologier är nationalism och demokrati. I den svenska kristenheten, som till största delen handlat och handlar om Svenska kyrkan, är begreppet och fenomenet ’folkkyrkan’ i bestämd form sedan ett knappt sekel en sådan självklar tankefigur. Att Sveriges folk var ett Guds folk började med förnyad kraft – understundom på gränsen till desperation – proklameras som ett axiom i ungkyrklighetens förkunnelse i början på det förra seklet.

När banden mellan den lutherska statskyrkan och staten (läs: Socialdemokraterna) rejält ansträngdes i mellankrigstiden vässades terminologin av dåtidens kraftfulla episkopat med Einar Billing i spetsen och man började tala om ”den religiöst motiverade folkkyrkan” i motsats till ecklesiastikminister Arthur Engberg och många med honom som ville se Svenska kyrkan såsom ”staten organiserad för religion”, i jämförelse med militär- och skolväsendet. Socialdemokraten Engberg var under 1920-talet starkt religions- och kyrkokritisk, men kom under 1930-talet att ändra ståndpunkt och företräda en pragmatisk övertygelse om nödvändigheten av att kontrollera Svenska kyrkan, att ta makten över henne inifrån.

Ett av de stora hoten mot den svenska enhetsstaten var, enligt Engberg, den katolska kyrkan, vilken mer än andra kyrkor var just religiös. Därför borde en religiöst försvagad statskyrka permanentas och understödjas så att det religiösa hotet från Rom på så sätt kunde hållas stången. Ecklesiastikminister Engberg bad därför bland annat ärkebiskop Erling Eidem kartlägga den katolska verksamheten inom ärkestiftet i förebyggande syfte. Eidem svarade underdånigt på denna propå i brev den 22 september 1933: ”Jag skall göra mitt allra bästa att denna utredning sker så diskret som möjligt.”

Kampen mellan biskoparna i Svenska kyrkan och kyrkodepartementet har noggrant utretts av kyrkohistorikern Sven Thidevall i hans avhandling Folkkyrkan, vision och verklighet: Ett folkkyrkligt reformprograms öden 1928–1932. Där leder han i bevis att försöket att göra folkkyrkan till en aktiv och självständig del i det svenska samhällsbygget – något som biskoparna iscensätter genom ett konkret handlingsprogram under den period som han undersöker – misslyckades. Thidevall konstaterar i slutorden till sin bok: ”Det fanns bara utrymme för en föreställd gemenskap i välfärdssamhället, och den föreställda gemenskapen blev det etniskt-nationellt baserade folkhemmet under socialdemokratisk ledning.”

Konflikten mellan staten och kyrkan kom efter det andra världskriget att mildras och därmed försvann så småningom bestämningen ’religiöst motiverad’ ur den svenskkyrkliga vokabulären och termen folkkyrka kom åter att förknippas med en oreflekterad syn på Svenska folket som ett (lutherskt) Guds folk.

Forskning om Svenska kyrkan

När Svenska kyrkans relationer med staten i grunden förändrades år 2000, var det inte frågan om en skilsmässa. Svenska kyrkans identitet fastställs fortfarande i detalj i den svenska grundlagen till skillnad från övriga religiösa samfund som endast – på goda grunder – bestås med en ramlag. I denna lag deklareras att Svenska kyrkan skall vara en, öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka. Detta uppradande av kännetecken på kyrkan (notae ecclesiae) ger återklang av de från den nicenska trosbekännelsen klassiskt klingande ”en helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Om vi betraktar dessa kännetecken litet närmare kan vi se att de fokuserar många av de grundläggande ekumeniska problem som den svenska lutherska folkkyrkan har i relation till den katolska kyrkan och vice versa, men också de problem som katolska kyrkan har visavi vissa folkliga proteströrelser av folkkyrkokaraktär i den västeuropeiska kyrkan, särskilt på tyskspråkigt område. Dessa grupper, som kallar sig själva ”Kyrka underifrån”, ”Vi är kyrkan”, driver särskilt den demokratiska frågan, ofta av pragmatiska skäl för att uppnå vissa förändringar i tro och moral.

Forskningen och reflektionen kring Svenska kyrkans interna utveckling och dess position i det svenska samhället har fortsatt efter den så kallade skilsmässan mellan staten och kyrkan. I det följande skall jag ge en översikt över ett antal på senare tid publicerade böcker som berör detta ämne samt peka på två större projekt som möjligen fokuserar nya trender i synen på Svenska kyrkan. Den forskning som här redovisas har utan undantag genomförts av personer aktiva i Svenska kyrkan. Fyra av dem är ämbetsbärare. Det vilar ett drag av aktionsforskning över det mesta som skrivs och inget ont i det – tvärtom. Det skrivna blir en del i ansatser och ansträngningar att påverka Svenska kyrkan genom självreflektion – det vill säga praktisk teologi. Intressant att notera är också att viktiga delar av forskningen om Svenska kyrkans organisation nu-mera äger rum vid Diakonivetenskapliga institutet i Uppsala (DVI). Det är ett fristående institut med grundfinansiering av Diakonistiftelsen Samariterhemmet och samtidigt inrangerat i Uppsala universitet. Institutet är väl förankrat i europeiska forskningssammanhang.

I en avhandling betitlad Socialdemokratisk kyrkosyn har den för tidigt bortgångne uppsaliensiske kyrkovetaren Lennart Ahlbäck försökt sig på att studera den kyrkouppfattning som skymtar i det socialdemokratiska partiets kyrkopolitiska riktlinjer, studiematerial, motioner och valmaterial mellan åren 1979 och 1996. Ämnet är spännande, men utförandet lämnar tyvärr mycket i övrigt att önska. Författaren har inte klart strukturerat sitt material och redovisar inte vad han egentligen menar med kyrkosyn, vilket blir mycket besvärande då han laborerar med tanken på en implicit kyrkosyn i sitt material. De ovan framlyfta kännetecknen på kyrkan lyfts fram i avhandlingen och hade möjligen kunnat bli en strukturerande modell för arbetet. Det mest anmärkningsvärda är den skillnad som författaren gör mellan de socialdemokratiska kyrkopolitikerna och Svenska kyrkan. De behandlas som om vore de någonting utanför kyrkan och inte som en del av denna. Särskilt intressant är det att notera att dessa politikers ideal – som för övrigt också är ideal som är minst lika vanligt förekommande inom Moderata samlingspartiet och Centerpartiet – blir knäsatta i grundlagen om Svenska kyrkan. Denna behandling av kyrkopolitikerna säger en hel del om spänningarna i Svenska kyrkan – spänningar mellan vissa av de aktiva församlingsmedlemmarna och de förtroendevalda. De senare diskvalificeras som legitima företrädare för kyrkan på grund av sitt vaga och svaga mandat.

En och öppen

Vad betyder det att kyrkan är en? Såvitt jag förstår kan detta tolkas som en hänvisning till det som i Svenska kyrkan vanligen menas med tron på ”Kristi kyrka”. Med denna menas den osynliga universella kyrkan. I och med att man räknar med en sådan storhet, blir följden att man genom dopet blir en del av Kristi kyrka, men tillhör Svenska kyrkan som yttre organisation. Den som döps i Svenska kyrkans ordning tillhör automatiskt denna kyrka om man är svensk medborgare eller bor i Sverige. En icke-svensk medborgare i utlandet som döps i Svenska kyrkans ordning måste begära inträde i den yttre organisationen Svenska kyrkan. Det går alltså att vara döpt in i det man kallar Kristi kyrka, i Svenska kyrkans ordning utan att vara medlem i Svenska kyrkan som organisation. Dessutom kan man vara medlem i Svenska kyrkan utan att vara döpt, som en sorts katekumen. Dessa medlemmar kan rösta och delta i de kyrkliga valen men inte väljas till förtroendeuppdrag eller vigas till ämbeten. Vi ser här hur nationalitetsbegreppet fortfarande spelar en underliggande om än undanskymd roll i Svenska kyrkans uppfattning om sig själv. Den universella kyrkan blir på så sätt en mer fritt svävande storhet som inte har en konkret synlig gestalt.

En intressant parallell till detta fenomen är de katoliker som här i Sverige på sistone har hävdat att de kan och vill vara medlemmar i katolska kyrkan i största allmänhet, eller i ett annat land, och inte i den lokalkyrka som man bor i.

Vad menas med öppen? Att alla oavsett tro skall ha hemortsrätt i Svenska kyrkan är en allmänt omfattad uppfattning i Svenska kyrkan. Det skall inte ställas några som helst krav på ett medlemskap. Somliga menar också att man inte kan ställa upp kravet på dop för medlemskap i organisationen Svenska kyrkan. Betydelsen av detta kyrkliga kännetecken blev som tydligast i diskussionen om medlemsbegreppet inför skilsmässan mellan kyrkan och staten. Att tala om att det skulle finnas medlemmar i Svenska kyrkan var för många (särskilt i kyrkopolitiska sammanhang, inte minst Centerpartiet med biskop Arne Palmqvist som teologisk inspiratör) politiskt eller teologiskt omöjligt, eftersom denna term exkluderar. Kompromissformuleringen blev att man talade om ”kyrkotillhöriga”, vilket inkluderar katekumenerna som är ”på väg till medlemskap”. Modetermen ”inklusivitet” används ofta i argumenteringen för öppenheten som kännetecken. Ingen kan utestängas som inte själv aktivt stänger ut sig själv.

Bakgrunden till denna syn på öppenheten i medlemskapet har sina mycket tekniska juridiska förklaringar. Förutvarande justitierådet Per Dahlman har i en nyligen framlagd licentiatuppsats börjat utreda dessa frågor. Den torra och utförliga titeln på uppsatsen talar sitt tydliga språk: Medlemskap i kyrkoförsamling enligt 1862 års kommunalförordningar. Särskilt frågan om de främmande trosbekännarnas ställning. I och med de stora reformerna på 1860-talet lades grunden för en tvetydighet i medlemsbegreppet. Å ena sidan fanns det tydliga regler för vilka som hörde till kyrkoförsamlingen och vilka dess uppgifter var, i huvudsak gudstjänst och själavård. Å andra sidan fanns på grund av Svenska kyrkans beskattningsrätt ett kommunalt perspektiv på medlemskapet. Alla boende i kyrkoförsamlingen oavsett kyrkotillhörighet var tvångsvis inkluderade (som i den borgerliga kommunen). De hade på grund av sin avgiftsskyldighet möjligheter till besvärsrätt, men exkluderades dock i valsammanhang. Dessa diskrepanser blev så småningom med vidgad rösträtt, reducerad avgiftsskyldighet för icke-medlemmar i den religiösa gemenskapen Svenska kyrkan och fler medborgare utanför Svenska kyrkans religiösa gemenskap allt mer tydlig.

Det är intressant att se hur dessa politiska organisationsfrågor får sitt teologiska genomslag i de olika varianterna av så kallad religiöst motiverad folkkyrkosyn. På 1951 års kyrkomöte kommenterade biskop Arvid Runestam i Karlstad den fria utträdesrätten ur Svenska kyrkan som just skulle sjösättas i och med religionsfrihetslagen med bland annat följande ord: ”Alla i vårt land tillhöra folkkyrkan, hur mycket de än utträda; så ter det sig utifrån folkkyrkosynen, som liksom följer Guds egen förekommande kärleks uppsökande av alla människor.” Med dagens terminologier skulle denna teologi kunna beskrivas som en imperialistisk inklusivitet.

Det skall bli intressant att se hur Dahlman vidareför sitt arbete i dok-

torsavhandlingen då han kommer att föra sitt arbete in i 1900-talet. Han konstaterar i licentiatuppsatsens slutmening att avskaffandet av kyrkokommunerna år 2000 var ett stort steg på väg mot ett mer enhetligt medlemskapsbegrepp. Han antyder dock att problematiken inte är helt övervunnen. Det vore spännande att se fortsättningen på det resonemanget. Ett passande namn på denna avhandling skulle kunna vara ”Den ofrivillige medlemmen”.

Rikstäckande och demokratisk

Vad ligger i begreppet rikstäckande? Svenska kyrkans församlingar var till år 2000 kommuner, kyrkliga kommuner. Fram till 1860-talet fanns det endast en organisatorisk enhet på lokalnivå för både kyrkliga och världsliga ändamål – socknen. De kyrkliga kommunerna hade rätt och skyldighet att ta ut skatt, ombesörja den civila folkbokföringen och vara huvudman för begravningsväsendet. Som så ofta spelar regionalpolitiken en stor roll i svensk rikspolitik. Det må handla om försvarsbeslut eller organisering av universitets- och högskoleväsendet. Så är också fallet här. Ingen del av den svenska nationalstaten kan stå utanför Svenska kyrkans organisation. ”Vida hon famnar från strand till strand” som biskop J. A. Eklund skrev i sin kyrkovisa.

Vad som menas med demokratisk är som vi skall se fortfarande oklart och kommer med största sannolikhet att bli mycket omdiskuterat i Svenska kyrkan, när den nya kyrkoordningen kommit att prövas under en längre tid. De demokratiska strukturerna skall, som det heter, arbeta ”i samverkan med kyrkans ämbete”. Företrädare för staten och liberala folkkyrkoteologer i Svenska kyrkan menar nog att man borde anpassa sig helt och hållet efter världslig rätt och genomföra de demokratiska principerna fullt ut i Svenska kyrkan och så inskränka den prästerliga ämbetsförvaltningen till gudstjänstens genomförande och till själavården. För närvarande märks diskrepansen mellan politisk och kyrklig demokrati särskilt i biskopsvalen. Att ämbetsbärarna i Svenska kyrkan fungerar som egna valkorporationer är inte i överensstämmelse med den gängse uppfattningen av demokrati i världsliga sammanhang. En motsvarande ordning tillämpas dock i vissa kollegiala sammanhang såsom universitet.

En forskare som ägnat demokratifrågorna engagerad och kvalificerad reflektion är uppsalateologen Thomas Ekstrand. Hans bok Folkkyrkans gränser. En teologisk analys av övergången från statskyrka till fri folkkyrka är utan tvekan den bästa sammanfattning av de svenska folkkyrkofrågorna och kyrka-statfrågan som nu finns att tillgå. Var Ekstrand själv står – eller åtminstone har stått fram till hans bok skrevs – är helt klart. Från hans tid som redaktör för Svensk Kyrkotidning finns en rad artiklar av hans penna som placerar in honom bland de tydliga traditionella folkkyrkoanhängarna och i bokens lilla avsnitt ”Teologisk förförståelse” karakteriserar han själv sin hållning till folkkyrkan som ”reserverat positiv”. Orsakerna till hans tvekan ligger i oron för att ”en kyrka som uppfattar sig som tjänsteproducent och kulturbärare riskerar att få det svårt att vara en kritisk röst i samhällsdebatten”.

I sin bok gör han en föredömlig historisk och teologihistorisk genomgång, därefter reserverar han ett kapitel för de kritiska rösterna under rubriken ”Utmaningar och alternativ”. De kritiska röster han lyfter fram opponerar alla mot bilden av kyrkan som en opersonlig institution. En drastisk formulering av den katolske teologen Werner Jeanrond citeras: ”Kyrkan är som en allmän försäkringskassa, som alla hoppas slippa anlita.” Den vision av kyrkan som växer fram hos teologer som Jeanrond, den feministiska Ninna Edgardh Beckman, den frikyrklige Sune Fahlgren, den högkyrklige Dag Sandahl vill gestalta kyrkan som plats för motstånd i en konkret alternativ gemenskap. Den skarpaste kritikern är utan tvekan Dag Sandahl som med sin kombination av gedigen gräsrotserfarenhet från förortsförsamlingsarbete, historiska kunskaper och intellektuell rörlighet och oräddhet i ett tidigare läge har gett många tunga bidrag till debatten. Hans pastoralteologiska analys i boken Vida hon famlar från 1973 är fortfarande aktuell.

I sitt avsnitt om demokratifrågorna återvänder Ekstrand till kärnfrågan beträffande det med världsliga mått mätt demokratiska underskottet i Svenska kyrkan. Detta underskott härrör sig ur en principiell nödvändighet. För att bevara Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund menar man det vara nödvändigt att ämbetet har en mer självständig ställning och väljs med hjälp av valkorporationer, eftersom inga särskilda krav på tro får ställas på Svenska kyrkans medlemmar. Några måste axla ansvaret för bekännelsen. I sin avslutande diskussion om ”kriterier för en rimlig folkkyrkosyn” gör Ekstrand ett viktigt påpekande: Han konstaterar att ’folkkyrka’ inte är ett ecklesiologiskt begrepp i strikt mening. Det är ett ord med stark ideologisk och emotionell laddning som uttrycker en mängd sinsemellan oförenliga uppfattningar. Alla vill värna folkkyrkan. Det handlar med andra ord om en överideologi som det gäller att taktiskt anpassa sig till och använda, även om man inte tror på den.

Ekstrand efterlyser mer reflektion över dessa frågor. Det kommer vi förhoppningsvis att få när den uppsaliensiske kyrko- och statsvetaren Göran Lundstedt inom kort kommer att presentera en avhandling om biskopsämbetet i Svenska kyrkan med fokus på 1900-talet. Göteborgshistorikern Ulrika Lagerlöf Nilsson skriver också just nu på en avhandling om svenskkyrkliga eliter. I båda dessa arbeten kommer demokratifrågorna att inta en central plats i analyserna.

På hösten 2003 fastställde Kyrkostyrelsen direktiv för en utredning om demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan. I våras kom ett första delbetänkande med den poetiska titeln hämtad från en dikt av Göran Sonnevi Demokratin är en successiv uppenbarelse. Här utreder tre kvalificerade forskare: den ovan nämnde Lundstedt, docenten i tros- och livsåskådningsvetenskap, tillika chef för Svenska kyrkans forskningsenhet, Anne-Louise Eriksson och statsvetarprofessorn Jörgen Hermansson. Den slutsats man gemensamt kommer fram till är att uppenbarelsens tolkning och läroutvecklingen varit en process av förhandlingar och kompromisser. Eftersom man anser att kyrkan i första hand är en besvarare av uppenbarelsen och inte en bevarare, förutsätter denna slags kyrkosyn en demokratimodell av samtals- och samförståndskaraktär. Ämbetets roll blir inte i första hand att ansvara för och bevara läran utan att skapa de goda ordningar som frigör enskilda och församlingar till att tolka och gestalta sina svar på Guds tilltal. Demokratin blir alltså en nödvändig metod för att förvalta uppenbarelsen.

Denna föredömligt genomförda utredning blir på samma gång ett gott stycke praktisk teologi i ordets klassiska betydelse. Som katolik har man här mycket att lära, samtidigt som man vid vägs ände står frågande inför grundtesen ”besvara i stället för att bevara uppenbarelsen”. Helt klart är att biskoparna här inte framstår som några med Andens svärd utrustade väktare på Sions murar som vakar över den sanna katolska och apostoliska tron. De framstår snarare som sympatiska teologiska samtalsterapeuter. Gott nog det, men kallet torde vara större och depositum fidei inte endast ett svar på tilltal. Med spänning emotses ytterligare utredningar.

Ur maktens perspektiv

Hur går det egentligen till därinne i maktens korridorer i folkkyrkan och i de statliga rum där saker och ting verkligen avgörs? Vi har tyvärr få (själv)biografier som kan svara på den frågan. I boken Makten över kyrkan ger Sören Ekström delvis en sådan bild. Ekström var otvivelaktigt den mäktigaste mannen i Svenska kyrkan under de två sista decennierna på 1900-talet – en doldis. Han beklädde under denna tid en rad viktiga poster som sakkunnig och statssekreterare (s) i Civildepartementet, generalsekreterare i Svenska kyrkan, chefredaktör för Svenska Kyrkans Tidning, ledamot i många viktiga kyrka-statutredningar. I sin omfångsrika bok berättar han med utgångspunkt i litteraturen och från sin högst personliga erfarenhet av att ha varit med i de sammanhang där det bestämdes. Det är ingen kritisk analys utan just en berättelse, men som sådan har den sitt stora värde som en kommenterande och reflekterande ögonvittnesskildring med en gedigen historisk inledning. Titeln på boken är välfunnen men paradoxalt nog finns ingen diskussion om maktbegreppet. Det hade ju exempelvis kunnat göras kopplingar till den då pågående maktutredningen.

Ett litet tryckfel på sidan 291 ställer bokens övergripande perspektiv i blixtbelysning. I stället för att skriva att kyrkofullmäktige i församlingar med mer än 5 000 innevånare blev obligatoriskt genom 1930 års församlingsstyrelselag, står det kommunfullmäktige. Den gamle statssekreteraren för hela tiden resonemanget med den sekulära statens och kommunens styrelsesätt för ögonen – inte bara som en jämförelse utan som en mall.

Ur vetenskaplig synpunkt lider boken av att inte vara riktigt klar i sin genre. Det hade varit mer intressant om Ekström gjort boken ännu mer personlig. Att Ekström betraktar den stora Utredningen om ekonomi och rätt i Svenska kyrkan (ERK) som en ”av de allra roligaste utredningar” som han deltagit i, säger något om entusiasmen för frågorna. Boken har ett stort värde inte minst genom sina väl utförda minipor-trätt av aktörerna och bilagor med förteckningar över vilka personer som fanns med i olika utredningssammanhang och kommittéer.

Nya trender

I och med uppmarschen mot millennieskiftet tillskapade religionssociologen i Uppsala Anders Bäckström projektet ”Från statskyrka till fri folkkyrka” finansierat av det statliga Vetenskapsrådet. Det var i viss utsträckning ett paraplyprojekt, där många sinsemellan olika projekt kunde finnas med. Thomas Ekstrand skrev sin bok under detta paraply. I och med detta projekt kom, såvitt jag förstår, en ny trend att slå igenom, nämligen studiet av kyrkan i relation till välfärdsfrågor. Projektledaren själv utkom med boken Svenska kyrkan som välfärdsaktör i en global kultur. Här studeras Svenska kyrkans roll för social välfärd i ”övergången från industrisamhälle till senmodernt tjänstesamhälle” genom en rad intervjuer om välfärdens situation och frivilligorganisationers plats i upprätthållandet av denna välfärd. Intervjuerna har gjorts med företrädare för kyrkor respektive socialtjänst på lokalplanet. De resultat som Bäckström kommer fram till är inte precis överraskande men ger ett solitt underlag för och nyanserar den bild som vi redan har – bilden av en majoritetskyrka som söker sig en ny roll mellan stat/kommun och individ/familj. Den nordiska modellen är en komplementaritetsmodell, där det inte förväntas att kyrkorna skall direkt bidra till välfärd i form av social- och sjukvård. Vi kan påminna oss de sociala myndigheternas protester mot Frälsningsarméns soppkök i Eskilstuna på 1990-talet. Bäckström ser en genomgående konsensus om denna modell och sammanfattar de allmänna förväntningarna på majoritetskyrkan (och i princip alla kyrkor) med följande formulering: ”Kyrkans röst skall fungera socialt legitimerande, moraliskt stödjande men utifrån ett profetiskt granskande perspektiv.”

Inom projektet har religionssociologen Per Pettersson skrivit sin avhandling Kvalitet i livslånga tjänsterelationer. I denna har han studerat Svenska kyrkan med den tjänsteproducerande organisationen som modell. Medlemmarna i kyrkan identifieras som kunder som efterfrågar tjänster. Om man använder sig av detta sociologiska perspektiv i en teologisk modell – som Pettersson inte normativt förespråkar men som är vanligt förekommande i den svenskkyrkliga praktik som han studerar – innebär detta att kyrkan då bör vara kundorienterad och generöst erbjuda de tjänster som finns på kundens villkor, gå kunderna till mötes utifrån deras egna behov. Om dopet endast betraktas som en namngivningsceremoni, skall det erbjudas som en sådan utifrån en sorts tjänstvillighetens utblottelse. Man skulle utan överdrift kunna karakterisera resultatet av detta synsätt som en extrem folkkyrkoteologi.

Den trend som blev tydlig i Bäckströms statskyrkoprojekt har nu fått sin fortsättning i projektet ”Välfärd och religion i ett europeiskt perspektiv – en jämförande studie av kyrkornas roll som välfärdsaktörer i den sociala ekonomin” finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Här blir också en annan trend tydlig nämligen genderfrågorna. Tidigare har det i princip endast varit kyrkovetaren Ninna Edgardh Beckman som stått för detta perspektiv i den svenska folkkyrkoforskningen. Hennes rapport från slutet av 90-talet Folkkyrka – i solidaritet med kvinnor? har länge varit den enda mer djupgående analysen av dessa frågor. Nu är genderfrågorna på väg att bli en integrerad del av det övergripande forskningsproblemet.

Utifrånperspektiv

Vi har i det ovanstående sett hur Svenska kyrkan reflekterar över sig själv. Få analyser av den samtida Svenska kyrkan görs utanför kretsen av de inom denna kyrka engagerade. Man kan notera att historikerna mer och mer intresserar sig för de religiösa dimensionerna och lundahistorikern Inger Hammar har myntat begreppet och diskuterat fenomenet ’religionsblindhet’. Men samtidsforskarna har hittills lämnat kyrkan åt religionsvetarna och teologerna.

Journalisten och författaren Maciej Zaremba berör i sin Bertil Ohlinföreläsning år 2003 frågorna om folkkyrkan under rubriken ”När blir Sverige europeiskt?”. Han tar sina utgångspunkter i den ovan citerade Thidevall och i analyser från katolska horisonter hämtade från Kjell Blückert, Magnus Nyman, Birgitta Trotzig samt Yvonne Maria Werner. Han hävdar med bestämdhet att den svenska europaskepsisen har ett samband med det som han kallar för folkkyrkomystiken. Det är lättare att förstå den svenska välfärdsstaten ”om den analyseras i termer av sekulär protestantism, än som ett socialdemokratiskt projekt”. Och när han säger det så anser han det vara på gott och ont. Den svenska rädslan för det katolska Europa skymmer, menar han, ”det uttalat protestantiska elementet i Europaprojekt […] längtan efter pliktmoral, regeltrohet och lojalitet mot gemensamt fattade beslut”.

Anders Bäckströms och hans kollegers just nu pågående projekt om kyrkorna och välfärden är en studie som inbegriper åtta europeiska länder med forskare från respektive land. Det kommer med säkerhet att kasta mycket nytt ljus över kyrkornas gemensamma roll i och för det nya Europa. Förhoppningsvis kan resultaten också bidra till att minska den svenska europaskepsisen något samt att visa på modeller för hur Svenska kyrkan skall kunna bli en än mer självständig aktör i det svenska samhället – salt och ljus.

Refererad litteratur

Ahlbäck, Lennart, Socialdemokratisk kyrkosyn. En studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979–1996 (Bibliotheca Theologiæ Practicæ 68), Arcus förlag, Lund 2003, 245 s.

Bäckström, Anders, Svenska kyrkan som välfärdsaktör i en global kultur. En studie av religion och omsorg, Verbum, Stockholm 2001, 213 s.

Dahlman, Per, Medlemskap i kyrkoförsamling enligt 1862 års kommunalförordningar. Särskilt frågan om de främmande trosbekännarnas ställning [otryckt licentiatuppsats i kyrkovetenskap], Uppsala 2004, 109 s.

Ekstrand, Thomas, Folkkyrkans gränser. En teologisk analys av övergången från statskyrka till fri folkkyrka, Verbum, Stockholm 2002, 166 s.

Ekström, Sören, Makten över kyrkan. Om Svenska kyrkan, folket och staten, Verbum, Stockholm 2004, 372 s.

Eriksson, Anne-Louise, Lundstedt, Göran & Hermansson, Jörgen, Demokratin är en successiv uppenbarelse: För utredningen Demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan (Svenska kyrkans utredningar 2005:2), Uppsala 2005, 142 s.

Pettersson, Per, Kvalitet i livslånga tjänsterelationer. Svenska kyrkan ur tjänsteteoretiskt och religionssociologiskt perspektiv, Verbum, Stockholm 2000, 453 s.

Thidevall, Sven, Folkkyrkan, vision och verklighet: Ett folkkyrkligt reformprograms öden 1928–1932, Uppsala universitet, 2000, 292 s.

Zaremba, Maciej, När blir Sverige europeiskt? (Bertil Ohlinföreläsningen år 2003), Bertil Ohlininstitutet, Stockholm 2003, 27 s.