Påven möter biskoparna

”Jag är ledsen men klockan fyra har jag tid hos tandläkaren”, viskade påven Benedictus XVI till dagens ordförande för biskopssynodens diskussioner i Vatikanen när sammanträdet avbröts för lunch den 3 oktober, på synodens första dag. Av misstag hade man inte hunnit stänga av mikrofonen, och världspressen kunde roat konstatera att påven bad om ursäkt för sin frånvaro som vilken konferensdeltagare som helst. Han bar också själv sin gamla portfölj som vilken synoddeltagare som helst, till sin unge sekre-terares förtvivlan.

Ett halvår efter det att Joseph Ratzinger blev påve är det tydligt att katolska kyrkan har fått en professor som påve, och att han är som fisken i vattnet just på konferenser. Det sägs för övrigt att hans effektiva organisation av kardinalernas sammanträden i april efter Johannes Paulus II:s död bidrog till att han valdes till påve. Också de över 250 biskopar från 118 länder som samlades till synod i Vatikanen den 2 till 23 oktober för att samtala om eukaristin sattes i arbete på ett effektivare sätt än någonsin förr under de 40 år som gått sedan detta rådgivande organ inrättades som en fortsättning av Andra vatikankonciliet (1962–1965).

I och omkring Vatikanen är det fortfarande många som är fullt upptagna med att uppfatta alla nyanserna i den nye påvens stil. Ingen väntar sig några stora strategiska förändringar från en man som i 24 år var den förre påvens närmaste medarbetare. Men i samma andetag säger alla att Ratzingers personliga stil är så annorlunda att förändringar säkert kommer, och kanske kommer de att vara omfattande. Ingen vet vilka nyheter och förändringar Benedictus XVI kommer att införa, för det enda som alla källor i Vatikanen är ense om är att påven arbetar ensam i sitt arbetsrum och inte ber någon om råd – han har ju redan inhämtat kurians synpunkter under nästan ett kvartssekel (han var som bekant prefekt för troskongregationen 1981–2005). ”Han kanske skickar hem oss”, säger en del kuriala präster förskräckt, för det sägs att påven vill göra drastiska nedskärningar i personalen och förenkla kurians struktur. Sanningen är att ingen vet, för den nuvarande påven arbetar på ett helt annat sätt än den förre, vars arbete var ett slags kollektiv process där tiotals personer var inblandade i varje steg. Benedictus XVI är en ensamvarg. Han är vänlig och väluppfostrad men kramar så få som möjligt och har sällan gäster till bords, till skillnad från sin föregångare. Hans sekreterare Georg Gänswein är inte alls hans personliga alltiallo så som Stanislaw Dziwisz var för Johannes Paulus II, utan fungerar snarare som en amanuens till en professor. Offentligt nöjer sig sekreteraren med att överlämna talen till påven, varefter han faktiskt bugar sig innan han går därifrån. Denne ensamme professor tycks inte ha något emot att delegera både uppgifter och ansvar, men de uppgifter han behåller tar han på blodigt allvar och arbetar med dem helt på egen hand tills han har nått botten i varje fråga. Sina tal och budskap skriver han själv, annars undertecknar han dem inte. Däremot har han valt att delegera alla saligförklaringar till kardinaler, helst i de stift världen runt där de saliga själva levde. Han har alltså en låg profil, man kan tala om en minimalistisk påve, men det han gör, det gör han själv och med stor grundlighet.

Alla väntar nu på omfattande reformer av kurian. Efter synoden tros han göra några tunga utnämningar av efterträdarna till flera viktiga kardinaler som överskridit pensionsåldern 75 år, främst statssekreteraren Angelo Sodano. Andra tror att förändringar kommer att ske i utformningen av påvens gudstjänster: Ratzinger, som älskar klassisk musik och gregoriansk sång, förväntas byta ut sin ceremonimästare och kanske också dirigenten för Peterskyrkans kör …

Benedictus XVI tros ha tillbringat sin första sommar som påve med att skriva och förbereda dessa reformer, förutom vissa egenartade avbrott som när han åt middag med Johannes Paulus II:s ärkefiende, den schweiziske teologen Hans Küng, som den förre påven fråntog rätten att undervisa på katolska universitet och sedan vägrade att ta emot. Som en italiensk journalist påpekade: det konstigaste var inte att Ratzinger tog emot Hans Küng, det verkligt egendomliga var att Küng var så lyrisk efter mötet. ”Detta är inte en påve som ser tillbaka på det förflutna eller som är sluten i sig själv”, sade Küng. ”Tvärtom ser han kyrkans situation som den är. Han är uppmärksam och kan lyssna. Hans inställning är sökande, och han kan föra ett samtal med andra.”

Detta är alltså på sätt och vis en paradoxal påve, som på en gång är reserverad och lyssnande, ensamvarg och öppen för samtal, samtidigt doktrinärt sträng och föremål för ömma känslor från oräkneliga tjugoåriga tjejer världen över (i stället för papaboys talas det om ratzigirls). Hans första stora egentliga engagemang som påve blev biskopssyno-den om eukaristin den 2–23 oktober, som sammankallats redan av Johannes Paulus II, när denne utropade ett år vigt åt eukaristin hösten 2004. Med synoden trädde den nye påven in på kyrkans scen på allvar efter de första månadernas uppvärmning, och man kan registrera flera intressanta signaler.

På synodens sista dag den 22 oktober valde påven att för första gången på 21 år offentliggöra de förslag från biskopssynoden till påven som normalt brukar hållas hemliga. Samma dag publicerade därför Vatikanen de 50 förslag eller ”propositiones” som de 256 synodfäderna röstat igenom och där de förklarar hur de tror att eukaristin kan firas och begripas bättre och hur den kan förbättra både katolikerna och hela världen. En god del av pressen hade hoppats att synoden om eukaristin skulle säga att omgifta frånskilda katoliker skall få ta emot kommunionen och att kyrkan bör ha fler gifta präster för att råda bot på prästbristen. Synodens nej till bägge gjorde att en god del av pressen skrev att syno-den inte kom med något nytt och att den framför allt sade nej. Biskopar som var med på synoden gav dock en annan bild.

Majoriteten av biskoparna var ense om att det ur katolsk synvinkel är omöjligt att ge kommunionen åt omgifta frånskilda. På samma sätt var de ense om att det är möjligt men inte önskvärt att avstå från den latinska katolska traditionens val att låta präster leva i celibat: gifta präster är ingen lösning på prästbristen och medför nya problem, sade de orientaliska biskopar och patriarker som har gifta präster.

Synoden kom med nyheter, men på helt andra plan. Biskoparna efterlyste konsekvens: ”Det är inte förenligt med eukaristin att som politiker främja lagar som går mot vad som är bra för människan, mot rättvisan och mot den naturliga lagen. Man kan inte skilja på privata och offentliga beslut … och det gäller också inför eukaristin.” Men syno-den överlät åt de lokala biskoparna att tillämpa denna regel utifrån sina egna situationer.

Frågan om vem som får ta emot kommunionen togs upp ur många vinklingar: det gällde månggifta i Afrika som blir kristna; omgifta katoliker i Europa och USA; katols-ka politiker i USA; icke-katoliker som deltar i katolska gudstjänster. Biskoparna betonade att det är viktigt att ta emot eukaristin på ett ”värdigt” sätt, vilket förutsätter ett reningsbad i bikten för den som inte lever enligt katolsk livsstil.

När det gäller liturgin höll biskoparna fast vid Andra vatikankonciliets liturgireform men betonade att man måste följa de liturgiska normerna. Biskoparna menade också att det kan vara bra att använda latin oftare i mässan, särskilt i internationella sammanhang, och att både präster och vanliga katoliker behöver tränas i den latinska mässan.

Synoden föreslår också en rad ändringar av detaljer i den katolska mässan. De menar att fridshälsningen ofta stör koncentrationen omedelbart före kommunionen och bör placeras tidigare. De föreslår att församlingen skall få delta genom acklamationer i den eukaristiska bönen, som traditionellt är prästens solonummer.

Synoden firades 40 år efter slutet på Andra vatikankonciliet (1962–1965), vilket ledde till ett slags utvärdering av synoden som arbetssätt. Meningen med synoden var att föra vidare konciliets gemenskap och kollegiala arbetssätt. Den synod som infördes av Paulus VI 1965 var en kompromiss, för den blev ett rent rådgivande organ utan beslutsrätt. Men till skillnad från tidigare tillfällen hördes denna gång inga önskemål om att synoden skulle få beslutsrätt. Biskoparna var i stället glada över förändringar som införts i arbetssättet: synoden är kortare (tre i stället för fyra veckor) men med längre arbetspass och kortare inlägg från biskoparna (sex i stället för åtta minuter var). Särskilt glada var biskoparna över att plenarmötena för första gången avslutades med en timmes fri debatt där de alla fick räcka upp handen. Det gjorde påven också den 13 oktober, och avslutade dagens debatt med ett tio minuter långt inlägg där han betonade att man måste hålla ihop eukaristins två aspekter, måltid och offer.

En del biskopar sade att halva synoden nu fungerar bra. En biskopssynod består av en första halva i plenarmöte, och den fungerar nu äntligen som den skall. I synodens andra del sammanträder biskoparna i mindre språkgrupper för att utarbeta de konkreta förslagen, och här har man ännu inte hittat rätta former. Som förlängning av konciliet behöver synoden ännu finslipas. Men intrycket är att Ratzinger, som var ung teolog på Andra vatikankonciliet, nu som påve på allvar vill föra vidare många sidor av konciliet, också sådana som hamnade i skuggan under hans företrädare. Dit hör en öppnare och mer jämbördig relation till biskoparna.