Änglar -82

För en del år sedan ställde titeln på en svensk komedi frågan Änglar, finns dom? Man kan mycket riktigt inför svenskt språkbruk fråga sig vilka föreställningar som numer förbinds med begreppet. Den som kommer med oväntad hjälp kan spontant beskrivas som en ängel. Särskilt välartade småbarn kan betecknas som änglabarn. I dekorativa sammanhang förekommer änglar mest på bokmärken och är då synnerligen näpna för att inte säga sötaktiga.

Å andra sidan kan vi se änglarnas mörkare sidor antydda bland titlarna på deckare och thrillers (exemplen alla tagna från årets katalog för den stora bokrealisationen). Ärkeängeln (av Roger Borniche) beskrivs som en både fascinerande och motbjudande skurk. ”Dödsängeln” (av James Andersson) har sällskap av ”Mordängeln” (av John Crosby) och, på svensk mark, av ”Dödens ängel” (av Jan Håkansson), som har lånat namnet från Wallins långdikt.

I år har änglarna blivit oväntat aktuella och detta i båda sina framtoningar, den positivt hjälp- samma och ödestungt demoniska.

Det började med att ett företag för tillfällig kontorspersonal i december annonserade om ”Kontorets räddande änglar”. De illustrerades med Rafaels välkända småänglar, som sitter med armbågarna på molnen i nedre delen av Sixtinska madonnan i Dresden, och annonsen specificerade en rad tillfälliga medhjälpare som änglar (Blixtängeln, Kontoristängeln, Änglavakt, Änglasekreteraren, Kassaängeln, Änglalik bokföring, ”Lite-längre”-ängeln). Denna lek med religiösa begrepp kunde verka lätt smaklös, men vi kristna har ju sett värre exemplar på saken och ropar inte ”Hädelse” i första taget.

Däremot väckte annonsen stor vrede hos känsliga kvinnokämpar och ledde till en anmälan hos jämställdhetsombudsmannen, vilket i sin tur ledde till ett intresse i pressen för frågan om änglarnas natur, enkannerligen deras kön, som skulle ha kunnat glädja skolastiker. Ombudsmannen (som är en kvinna) menade att man aldrig skulle kunna annonsera så efter manlig personal. Faktum är att samma Rafael-ängel var reklam häromåret för ett vaktbolag, en verksamhet där huvudsakligen män är anställda. Då hette det ”Tror du på änglavakt – Om inte kontakta Säkerhetscenter”. Formuleringen är naturligtvis inte någon direkt parallell, men den visar hur pass stort reklamvärde dessa småänglar tillmäts. Det gäller ju att väcka snabb och positiv uppmärksamhet.

Det ansågs alltså rimligt att ställa frågan om änglar huvudsakligen uppfattas som kvinnliga. I den bibliska traditionen är detta som bekant inte fallet, och de änglanamn som fortfarande är gängse förnamn – Mikael, Gabriel, Rafael – är mansnamn. Denna diskussion kom att blandas ihop med frågan om de uppståndna döda.

Vid samma tid hade nämligen påven yttrat sig i denna fråga och fastslagit att människorna kommer att uppstå från döden i den gestalt – alltså också det kön – de ägde på jorden. Detta kommenterades ”Det blir således manliga änglar och kvinnliga änglar, enligt TT-Reuters rapport ”SvD 14/1-81).

Det blir det naturligtvis inte alls. Föreställingen att de döda blir till änglar finns visserligen i folkligt språkbruk lite varstans, men teologiskt hållbar är den inte. Endast Swedenborg förbinder änglarna med de döda. Normalt är alla de monoteistiska religionernas änglar en kategori av väsensskild art från människan. (Utanför judendom, islam och kristendom är begreppet ängel föga användbart, även om man kan möta det i framställningar särskilt av hinduismen.)

Den folkliga föreställningen om de saliga döda som änglar kan väl hänga samman med missförstånd av sådana ställen som Markus 12:25 där Jesus fastställer att de döda inte är sexuellt aktiva efter uppståndelsen (de varken gifter sig eller blir bortgifta) utan är liksom änglarna.

För övrigt anses änglarna inte föröka sig på något som helst vis, och därför borde de rimligtvis inte heller förbindas med något kön.

Mer demoniska och farligt sköna uppträder änglar i ett så oväntat sammanhang som en annars tämligen realistisk nykommen svensk film av högsta klass, nämligen Hasse Alfredsons ”Den enfaldige mördaren—. Huvudtemat är förnedring och hämnd. En efterbliven ung man med talsvårigheter blir utsatt för olika typer av trakasserier av en ondsint fabrikör. När slutligen hans högt älskade motorcykel blir stulen och förstörd, ger han sig av med ett väldigt stålblad i handen och mördar fabrikören, varefter han flyr med sin käresta men i slutscenen blir omringad.

Filmens ömsinta inställning till ”byidioten” understryks av en detalj efter mordet. Den unga flickan läser högt i deras gömställe ur Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Inledningsscenen visar mördarens flykt, och tre sprattelgubbsliknande bevingade figurer fladdrar otydligt i skyn. Sedan blir de däremot fysiskt påtagliga, lika detaljerade och färgstarka som det idylliskt sköna landskapet. De är unga män med allvarliga drag, tjockt lockigt hår och stora fjädriga vingar, än utslagna, än riktade uppåt. För övrigt är de inte klädda i den traditionella långskjortan, som kyrksamt folk kan associera till albor och mässkjortor men som annars mest förbinds med den av någon anledning som lätt löjlig uppfattade nattskjortan. Istället kunde de vara stigna ur någon operauppsättning eller kanske en popgala. Endast en tunn mantel baktill är kvar av gamla fladdrande dräkter. De bär jacka, vida byxor, stövlar och – inte minst – styva handskar i olika gula och vita färger, rikt dekorerade.

Deras vingar är – i likhet med de flesta änglavingar i den europeiska bildkonsten – inte särskilt ägnade att bära en flygande kropp; Leonardo var kanske den ende som var intresserad av att måla sådana vingar att de verkade organiskt i stånd att fungera. Liksom i filmen har de stora fjädriga vingarna vanligen som enda uppgift att markera att denna varelse är en ängel.

När den unge mannen kommer till sin första arbetsplats, hos fabrikören, får han bo i ladugården, i en kätte nödtorftigt inredd till bostad. Där hänger han upp en bild av en skyddsängel. I fotogenlampans ljus läser han i sin bibel om färgstarka änglauppenbarelser. Så ser han plötsligt, med häpen glädje, tre sköna unga män med vingar. Det ljuder stark sång och musik kring dem; tagen ur Verdis Requiem. Senare uppträder de i scener där han drömmer om lycka. De finns i kyrkan där han går med sin käresta, en förlamad flicka, de finns i landskapet där de två lustvandrar, de finns bland åhörarna när han i sitt rum uttrycker sin djupa tacksamhet mot den goda familj dit han har kommit.

Men när han till slut i raseri vänder sig mot den onde fabrikören, som har trakasserat honom och den hjälpsamma familjen till bristningsgränsen, uppenbarar sig änglarna på nytt. Med snabba målmedvetna steg går de strax bakom honom, medan han tar sig från gården till fabriken. Genom stadens gator följer de honom, försvinner, visar sig strax igen, genom fabrikshallen marscherar de fram.

Här motsvarar de närmast de ”röster” som vissa sinnesjuka hör och som ibland driver dem till våldsdåd. Filmens änglar talar inte, men de uppträder som synliga uttryck för mannens inre upplevelser, utan någon avvärjande eller hjälpande uppgift.

Änglarna är bilder som tydligen har genomslagskraft också i det sekulariserade folkhemmet, och Hans Alfredsons film visar att de ännu kan uppträda nära sin egentliga roll, som bärare av budskap, en välkommen motvikt till den ofta alltför tama tolkningen av begreppet.

Däremot är det konstnärligt långt till Rilkes suggestiva änglar i Duino-elegierna (Duineser Elegien, 1923). Få metaforer i det lyriska språket är lika laddade som hans bild av dem som ”Pollen der bluhenden Gottheit”, alltså ”den blommande gudomens frömjöl”.