Katolska kyrkan i Kina

Utnämningen av biskop Deng Yiming

Biskop Deng Yiming är en person som har börjat att bli känd i hela världen. Dominikus Deng utnämndes 1951 att såsom apostolisk administrator förestå ärkestiftet Kanton, han vigdes till biskop samma år – detta två år före det kommunistiska maktövertagandet i landet. Denne Deng föddes 1908 och är nu således sjuttiofyra år. Han greps av polisen i februari 1958 och har enligt egen uppgift aldrig ställts inför rätta. Skälen till ätt han greps angavs inte utan han fick gissa sig till vad det var frågan om med ledning av förhören. Ett skäl till att han greps var att han hade vägrat att avskaffa Marialegionen i sitt stift. Han hade dessutom inte velat medverka till att stödja myndigheternas arbete med att värva frivilliga till koreakriget under åren 1950-53. Slutligen hade han underlåtit att nöjaktigt medverka i kampanjen för jordreformen. Denna ingick som ett led i det proklamerade klasskriget och envar som på något sätt kunde anses ha stött de forna jordägarna räknades som brottsling. Kantons biskop fick sitta över tjugotvå år i fängelse.

Vid jultiden 1979 förklarade några experter på kinesisk politik att biskopens död hade bekräftats. Det väckte därför stor förvåning när biskop Deng Yiming i juni 1980 lämnade fängelset som en fri man. En förklaring som lämnades var att förste partisekreteraren i provinsen Kanton vore en övertygad anhängare av Deng Xiaopings liberala linje och nu hade velat ge ett exempel. Även andra som hade suttit fängslade längre än vad domarna angav fick vid samma tid sina villkor förbättrade eller återgavs friheten under mer eller mindre officiella former. Fallet biskop Deng Yiming var emellertid det mest anmärkningsvärda och det skulle också bli rikast på konsekvenser.

Den 7 september 1980 sände påven – inför det på Petersplatsen församlade folket – sina välgångsönskningar till Deng Yiming med anledning av att femtio år hade gått sedan denne blev jesuit. Vid detta anförande i samband med middagens Angelusbön kallade påven honom för ”mio confratello nel1’episcopato” (min medbroder i biskopsämbetet) och apostolisk administrator för stiftet Kanton. Biskop Deng har – som han själv har sagt – ”lidit för sin trohet mot påven”. För Deng och dennes meningsfränder gäller att de representerar ”alla kineser som förenar en katolsk trohet mot Evangeliet med fosterlandskärlek”, vidare anförde påven ”själv vet jag med mig att jag är en son av mitt land och att min fosterlandskärlek har jag fått som en del av det som jag har lärt av Kristus och genom kyrkans uppgift och gärningar i mitt eget land”. Så långt påven. Några få veckor efter påvens anförande återinsattes biskop Deng som administrator för stiftet Kanton av de lokala kyrkliga myndigheterna och en tacksägelsemässa firades den 19 oktober. Det hela var mycket överraskande, men fler oväntade händelser skulle komma.

Enligt en uppgift i China Message, som utkommer i Hong Kong, i november skulle det ha varit ett sammanskott av ett tiotal präster, ordensmedlemmar och lekmän som jämte företrädare för provinsens och stadens myndigheter för religionsfrågor, som gav det slutliga samtycket till att biskop Deng skulle återinsättas. Hela företaget syns ha gynnats av de liberala stämningar som vid tillfället rådde hos de kommunistiska myndigheterna. Än mer betydelsefullt syns dock ha varit den relativa enighet som fanns bland katolikerna i Kanton. I detta stift har de interna motsättningarna varit mindre än på de flesta andra håll i landet. Ämbetet såsom stiftets administrator tillhörde biskop Deng även under den långa fängelsetiden, någon ersättare för honom utsågs aldrig.

Den 6 november hände ytterligare något som väckte uppmärksamhet. Åtföljd av sin syster och två systerdöttrar anlände biskopen till Hong Kong. Anledningen till resan var sjukdom. Han led av cancer och opererades i december. Några månader senare återvände han till Kanton. Världen mötte i biskopen en man med ett levande och fridsamt anlete, en man som ställde frågor och som inte gjorde undanflykter när det frågades. Han skrattade och föreföll att glädjas åt varje möte med en ny människa. Att resan till Hong Kong slapp att misstolkas som en brytning med församlingen i Kanton berodde främst på att han själv utstrålade tillförsikt om att han snart skulle vara tillbaka. Det kan i förbigående nämnas att det numera inte är omöjligt för en kines att få visum för ett tillfälligt besök i Hong Kong.

Biskopens kontakter med kyrkliga och civila ledare inom stiftet utvecklades och intet syntes båda osämja. Detta så fram till sommaren 1981.

Under Johannes Paulus II:s resa i Bortre Orienten avstod biskop Deng från att slå följe med påven. Skälet härtill låg i öppen dag. Om han skulle träffa påven skulle detta inte ha kunnat ske under besöket på Filippinerna där påven var tillsammans med biskoparna från Taiwan, dessa hade åkt över dit då påven ansåg det bäst att ej besöka Taiwan. Statssekreteraren (påvens utrikesminister), kardinal Casaroli begav sig på påvebesökets sista dag, den 29 februari 1981, till Hong Kong. Samma dag höll Casaroli en presskonferens varvid han framhöll att det fanns flera sätt att lösa de problem och misshälligheter som hade uppkommit mellan kyrkan och regeringarna i denna del av världen. Detta gällde såväl de lokala kyrkornas ställning som heliga stolens diplomatiska förbindelser med Taiwan. Den 30 april – två månader efter påvens resa – kom biskop Deng till Rom och mottogs först av kardinal Rossi, prefekt för kongregationen för folkens evangelisering, och därefter av påven själv. Den som känner Johannes Paulus 11:s starka intresse för Kinas katoliker kan lätt gissa sig till hur laddat det ögonblick var då påven och Kantons biskop möttes.

Kort efter detta möte skadades påven allvarligt vid ett attentat den 13 maj. På Pingstafton – två dagar efter hemkomsten från sjukhuset – utnämnde påven Dominicus Deng till ärkebiskop av Kanton. Detta innebar en markering. Deng var sedan länge stiftets administrator och även vigd till biskop. Ända sedan 1951 hade förre ärkebiskopen, en fransman vid namn Antoine Fourquet, bott i Paris. Dennes ställning som ärkebiskop av Kanton hade länge varit en fiktion. Nu ansåg Rom att denna fiktion inte längre kunde gagna något nyttigt syfte. Genom att biskop Deng nu även formellt fick ta biskopsstolen i besittning lät påven form och verklighet sammanfalla. Titeln ärkebiskop används i Kina för biskopar i provinshuvudstäderna, så exempelvis beträffande Kanton. Innan han blev ärkebiskop hade Deng – på eget initiativ – besökt den kinesiska folkrepublikens ambassad hos det italienska statsöverhuvudet. Detta besök har ofta glömts i den polemik som i det följande uppstod runt Deng. Idag står det dock klart att besöket verkligen ägde rum.

Det kinesiska svaret på Roms steg kom genast. Biskopen av Changde i Hunan, Michel Yang Gaojian, är en av ledarna inom den regeringstrogna kyrkan. Han talade på såväl organisationen Katolska Patrioters som på den kinesiska biskopskonferensens vägnar och angrep utnämningen av Deng till ärkebiskop och betecknade den som ”Vatikanens plumpa och olagliga inblandning” i den kinesiska kyrkans inre angelägenheter. Biskop Yang Gaojian anklagade ärkebiskop Deng för att ha ”visat brist på värdighet” genom att nyttja ett visum för besök i Hong Kong till att ge sig iväg till Rom. Den kritik som Yang Gaojian framförde kom senare att upprepas av många andra. Men den 22 juni 1981 återtog organisationen Katolska Patrioter sina anklagelser mot Deng. Samma dag höll Deng, som hade besökt många länder före och efter sin vistelse i Rom, en presskonferens. Han gick vid denna förbi det klander han hade utsatts för och anförde bl a ”Påven ville genom att göra mig till ärkebiskop hedra och uppmuntra mitt land och mina bröder och systrar i vår kyrka. Det var i hopp om att kunna bidraga till att förbättra relationerna mellan Kina och Vatikanen som jag tog emot denna utnämning.” Det märktes på Dengs uppträdande under presskonferensen att han gärna ville undvika att så tvistefrön. Men vad ankom på den kinesiska regeringen skulle gärningar följa på orden. Man skulle inom kort utnämna flera nya biskopar i den av regeringen godkända kyrkan. Den 27 september biskopsvigdes Cai Tiyan och Li Panshi, den förre för stiftet Swatow nära Hong Kong – biskopsstolen finns i en hamnstad – och den andre för det närbelägna stiftet Shiqi intill den portugisiska kolonin Macao. Detta senare stift var nyupprättat. I Hui Zhou inom samma område fanns redan en biskop, Ye Yinyun. Åtgärden att förse denna trakt med inte mindre än tre biskopar kan verka gåtfull. Det rör sig om en gränszon med förhållandevis livliga internationella förbindelser. Genom de tre regerings- och partitrogna biskoparna hade man givit området en viss prägel. Dock hade man låtit bli att direkt angripa Dengs biskopsstol. Någon biskop eller administrator för att ersätta eller konkurrera med Deng i stiftet Kanton hade ej utsetts.

Det som hände har tolkats på mångahanda sätt. Saken är svårbedömd eftersom allt som står i akter och handlingar inte är offentligt känt. Tills vidare får vi nöja oss med att försöka bedöma de risker som de båda lägren har utsatt sig för.

Organisationen Katolska Patrioter stod vid ett vägskäl. Det strålande mottagande som Kanton hade givit sin biskop, när han släpptes ur fängelset, föreföll att ha gjort partifunktionärerna mållösa. Den nationella ledningen för Katolska Patrioter kände sig besvärad över att det nu fanns en biskop, som hade släppts ur fängelse, godkänts av lokala kyrkliga och statliga instanser samt slutligen även fått sin ställning erkänd och bekräftad av påven. De som till slut den 22 juni skulle säga nej till denne återkomling var – enligt vad som påstås – ledare inom Katolska Patrioter och inte de statliga myndigheterna.

Folkets Dagblad – som eljest är snålt med spaltutrymme för kyrkliga händelser – omtalade den 25 juni det påvliga beslutet att utnämna Deng till ärkebiskop samt anförde i anslutning härtill, att Deng ”hade våldfört sig på den autonomi som gäller för Kinas katolska kyrka, sölat ner det kinesiska prästerskapets heder samt förolämpat det kinesiska folket”. I samma artikel påstods att Deng skulle ha avsatts från uppdraget som vice ordförande i Katolska patrioters distriktsorganisation. Upplysningen kvitterades av ärkebiskopen med att han aldrig hade vetat om att han skulle innehaft någon post som vice ordförande i den nämnda organisationen. Angreppen mot ärkebiskop Deng kan ha byggts upp med flera syften. Ett kan vara att centrala myndigheter ogillade den känsla av regional identitet som rent allmänt hade brett ut sig i Kanton med omnejd. I detta fall gick Katolska Patrioter till angrepp. Frågan om stiftets och dess ledares självständighet var något som det ålåg denna organisation att bevaka och stävja. Men den riskerade att komma på kant med de troende om den gick för hårt fram mot ärkebiskop Deng. Man hade redan märkt en minskning i antalet gudstjänstdeltagare i domkyrkan i Kanton. Till detta tysta ogillande kom även hörbart knot. Det föreföll föga rimligt att ärkebiskopen inte skulle få tillfälle att förklara sig. Brådskan märktes väl. Att den av regeringen godkända kyrkan så raskt gick till angrepp kunde måhända förklaras med att man ville hindra ärkebiskopen från att söka stöd hos det katolska folket, ett stöd som enligt Katolska Patrioters egen doktrin skulle vara avgörande.

Heliga stolen hade velat använda sig av det trånga manöverutrymme som stod till buds. Vatikanen har inte något regelrätt diplomatiskt utbyte med Peking. Taiwan håller sig med en ambassadör vid Vatikanen men det finns inte någon nuntie, beskickningen på Taiwan förestås av en charge d’affaires. Peking är inte belåtet med detta och kräver att Vatikanen helt skall bryta med regimen på Taiwan. Vatikanen vill inte gå så långt trots att många stater tidigare har betalat detta pris för att uppnå samförstånd med Peking. Det har kastats fram en del förklaringar till Vatikanens hållning. Det skulle vara en fråga om politisk moral, andra asiatiska kyrkor skulle kunna drabbas – och då främst i Vietnam. Allt detta kan tänkas ingå i underlaget för beslutet att behålla kontakterna med Taiwan. Men likväl har kontakterna mellan Vatikanen och Peking breddats och den påvlige statssekreterarens uttalanden har visat att man önskar att dessa kontakter än mer bör vidgas och fördjupas. Det är möjligt att dessa sonderingar har misslyckats och att Vatikanen i rådande läge vill behålla kontakten med Taiwan eftersom intet skulle stå att vinna om man släppte den.

I det aktuella fallet med biskop Deng och dennes utnämning till ärkebiskop av Kanton hade påven saknat de instrument som hade behövts för att förhandla med kinesiska regeringen om saken. Påven hade aldrig haft något tillfälle att säga att han gärna ville avstå från att utse den till biskop som regeringen inte ville veta av och att han vore beredd att utnämna den som hade föreslagits från kinesiskt håll. Av vissa förslag, som framlades av kardinal Casaroli, framgick att Vatikanen på intet sätt höll fast vid att biskopsutnämningar i Kina måste gå till på samma sätt som i de västerländska kyrkorna, andra sätt för att få fram biskopskandidater skulle kunna vara lämpligare. Vatikanens samarbetsvilliga uttalanden var väntade. Fallet Deng skulle måhända kunna användas för att bana nya vägar. Vad gällde denne så hade dock påven utsett en person vars biskopliga kvalifikationer redan vore erkända av lokal katolsk opinion och statliga myndigheter. Det är svårt att se hur påven med detta fall inför ögonen skulle kunna förfara bättre för att utse biskopar i samförstånd med landets regering och kyrka. Påven räckte ut en hand. Detta gick att missförstå och tyda till att påven ytterligare ville markera sin ställning som kyrkans överhuvud. Men påvens vilja till dialog innebar också möjligheter för att ytterligare utveckla problemen utan att man för den skull borde räkna med att rådande tvist genast skulle undanröjas. När ett läge är låst finns det inte någon annan möjlighet att komma vidare än att parterna håller samtalsvägarna öppna för att kunna komma till klarhet om vad motparten vill. De som förr har förkastat Vatikanens Kinapolitik och anklagat den för att präglas av orörlighet borde rimligen gilla de djärva steg som nyligen har tagits.

Det mest väsentliga har ännu ej sagts. Två män har fattat ett beslut, för Johannes Paulus 11:s del skedde det på ett sjukhus. Dominicus Deng Yiming skulle göra resor och komma till Rom. En del har velat urskulda Deng och hävda att denne hade de bästa avsikter men att tiden ohjälpligt hade runnit ifrån honom. Dengs uppträdande vid besök i andra länder har visat att denna uppfattning, om att Dengs tankevärld skulle tillhöra Hydda dagar, ej håller streck. Att Deng är jesuit har också använts emot honom. Man har på ett förolämpande sätt sagt att han vore en man utan egen personlighet, som tyst stått inför påven och hållit med denne i allt. Allt pekar dock på att Deng har uppfattat sig som biskop och andlig ledare för stiftet Kantons katoliker även när han besökte Rom. Uppfattningen att jesuiter inte skulle få tycka och tänka själva är seglivad och utnyttjades i detta fall än en gång för att nedsätta en enskild man. Dominicus Deng Yiming var ingalunda nollställd inför påven. Han var en man med personlig auktoritet. Han kunde till- eller avstyrka försöket med att i kanonisk ordning förse Kanton med biskop. Bakom sig hade han flera månader av överväganden under den tid han vistades i Hong Kong och dessutom tjugotvå år av begrundan och meditation i fängelset. Han kände sitt ansvar och fann försöket vara något som skulle användas för att närma Kina och Vatikanen till varandra.

Låt oss avsluta denna korta framställning av fallet Deng Yiming med ett påpekande som ej grundar sig på akter eller skiftväxlingar. Det är inte fråga om att återge något framkastat förslag, ej heller rör det sig om att torgföra indiskretioner. Det som här bör understrykas är, att det rör sig om en person och om en närvaro. Påvens beslut att hålla fast vid Deng och stärka hans ställning genom att utnämna honom till ärkebiskop bör tolkas mot bakgrund av det faktum att Deng redan såsom apostolisk administrator var ansvarig för stiftet Kanton. De som avskyr kurial byråkrati och är snara att kritisera denna bör ha klart för sig, att det bakom och kring den formella hanteringen av ärendena finns levande människor. Försoning når man inte utan parternas goda vilja; därutöver gäller, att parterna måste företrädas av trovärdiga personer. I fallet Deng finns en trovärdig person i dramats centrum. Till denna trovärdighet hör att han själv tror sig om att kunna uträtta något värdefullt i egenskap av ärkebiskop av Kanton, att han har en tro på en framtid som biskop i Kina och en förhoppning om att man framdeles kommer att vilja lyssna på honom. Av vad vi har fått höra om Deng Yiming så är han en man, som hyser den tanken, att det ännu inte är för sent för Kyrkan att åter gå framåt i Kina.

Fallet Gong Pinmei

Den kinesiska kyrkan av i dag är ett splittrat samfund. När de, som tillhör de olika lägren, går tillbaka i historien för att finna skäl för sin hållning tvingas de att ta ställning till och ge sin version av det som hände biskop Ignatius Gong Pinmei. Det är därför som detta namn så ofta nämns i Kina. Namnet har nämnts ännu oftare efter bråket kring biskop Deng. Den 1 augusti 1981 tog Amnesty International upp fängslandet av Shanghais biskop, Gong Pinmei, i en bulletin rörande en rad frihetsberövanden. I oktober fanns biskopen med bland åsiktsfångar från femton andra länder i ett aktionsprogram gällande glömda fångar. Genom att erkänna Gong Pinmei som åsiktsfånge kastade Amnesty International en ljuskägla på fallet. Denna belysning kan inte värderas nog högt. Genom de observerade åtgärderna mot biskop Gong Pinmei hamnade också de arresteringar som företogs i november 1981 i fokus.

Ignatius Gong Pinmei – kan kallas Kung med den äldre transkriptionen, på shanghaiiska Kiung – har nu suttit i fängelse i över tjugosex år. Många har, hos de kinesiska myndigheterna, påmint om Gongs existens. Det har rört sig om påminnelser i frågeform. Man förmodade hövligt att han fortfarande levde och ville ha detta bekräftat. Gong Pinmei prästvigdes 1930 och blev 1949 biskop i Su Zhou – en ort nära Shanghai – och året därpå biskop av Shanghai. Som biskop av Shanghai efterträdde han den franske jesuiten Haouisee, avliden i december 1948. Till sitt förfogande hade han ett hundratal infödda församlingspräster och ett tämligen stort antal ordenspräster – dessa senare var såväl infödda som missionärer. Ungefär åttio var jesuiter och tjugo salesianer. Ordensprästerna arbetade såväl inom den vanliga församlingen som vid särskilda av ordnarna drivna inrättningar. Den katolska missionen i Shanghai hade varit framgångsrik och staden räknade omkring etthundrafemtiotusen katoliker.

Knappt ett år fick gå utan att stats- och partimyndigheterna ingrep mot katolikerna. Sedan manades de att underkasta sig partiets ledning.

Krisen tvingade biskopen att öppet profilera sig mitt ibland det kristna folket. Omfånget för denna artikel medger inte att allt, som hände biskopen under de ödesdigra år som gick innan han slutligen arresterades, skulle kunna återges. Biskopens arrestering markerade att organisationen Katolska Patrioter hade övertagit stiftet. Vi skall försöka oss på att ange några drag i shanghaikyrkans ställning i denna prövningens stund. Man visste med sig att landets nya politiska ledare skulle främja avfall från kyrkan och där hade man föreberett sig med ledning av gamla berättelser rörande en sådan situation. Likväl blev katolikerna överraskade av de ideologiska bakhåll som nyttjades. Partifunktionärerna anförde i korthet att allt i denna värld är antingen materiellt eller ideellt. Det viktiga är det materiella, det oviktiga det ideella. I den mån religionen var något ideellt var den ofarlig för den nya socialistiska produktionsordningen och kunde som harmlös tålas. Tids nog skulle den vissna bort. Om däremot kyrkan hade rotat sig fast i det materiella skulle den däremot bekämpas. Enligt de kommunistiska ideologerna användes kyrkans ideologi ofta nog till att dölja ett materiellt och kapitalistiskt syfte. Slutsatsen blev att kyrkan antingen borde utrotas eller refomeras på partiets villkor. Man menade att det inte skulle vara de troendes ensak att bestämma hur de ville att deras kyrka skulle vara organiserad. Stat och parti skulle ha det avgörande ordet. Kyrkan manades att infoga sig som en del av det socialistiska samhället. Man erbjöd formell religionsfrihet i utbyte mot lojalitet mot partiets principer och den av partiet ledda omdaningen av det kinesiska folkhushållet. När denna maning riktades till kyrkan befann denna sig redan under utveckling i riktning mot en anpassning till de nya tingens ordning. Denna konfrontation och dessa maningar till kyrkan att gå in under partiets och statens ledning utgör nycklar till förståelsen av den följande utvecklingen.

Forts. i nästa nr.