Religionskunskapen i grundskolan

Under hela senvintern och våren har Lärartidningen/Svensk Skoltidning upplåtit utrymmen åt en diskussion om religionskunskapsämnet på låg- och mellanstadiet. Denna begränsning har givetvis att göra med att tidningen är fackligt organ för lärare på dessa stadier, men det förefaller också som om undervisningen där uppfattades som särskilt problematisk. Alla förefaller också acceptera utgångspunkten för diskussionen, att många lärare uppfattar ämnet som så svårhanterligt, att det som numera integrerat med övriga orienteringsämnen tenderar att få mindre utrymme än läroplanen förutser.

Debatten visar mycket tydligt hur omöjligt det är att i de grundläggande frågorna om religionskunskapens ställning och inriktning skilja de pedagogiska frågeställningarna från de kulturpolitiska. Den nya skolministern Ulla Tillander har bidragit till den nya debatten genom öppnare attityd till ”kulthandlingar” i skolan. Denna hållning är delvis motiverad av större hänsyn till ”lokalsamhället”, dvs. på orter i Sverige, där det andliga klimatet och föräldraopinionen finner bordsbön och psalmsång ”naturlig”, skulle sådan vara tillåten. (De flesta debattörer hör hemma i Stockholm eller våra andra universitetsstäder, och där har man ofta inte riktigt insett att det trots allt finns delar av landet, som är präglade av kristet engagemang.)

De olika debattörerna i Lärartidningen har mycket illustrativt företrätt skilda kulturpolitiska synsätt. En marxistisk pedagog hävdar att religionen är en mystifikation och att undervisning om denna endast bidrar till oförståelse av världens problem. Någon som uppfattar religionen som skilda försök att komma tillrätta med tillvarons mening, anser att så svåra frågor över huvud inte kan aktualiseras förrän på högstadiet, C G Boethius menar att skolan tidigt genom kritisk bibelundervisning måste vaccinera de unga mot olämpliga tolkningar av den kristna tron. Ett par teologer verksamma vid lärarutbildningen i Karlstad ser sin nya moderiktning inom den radikala teologin, den s k narrativa teologin som räddningen för låg- och mellanstadiets religionskunskap. De bibliska berättelserna skall förstås som ett slags mönster för befrielse, och de små barnen bör läras en ”repertoar” av sådana berättelser, som inte behöver tydas och problematiseras förrän de är intellektuellt mogna därför.

Men samtidigt har de flesta också ställt frågan om vi har den religionskunskap vi har på grund av rent pedagogiska överväganden eller om den är en kompromiss med eller en eftergift för kristna påtryckningsgrupper. Det är uppenbart att förhållandet mellan religionsundervisning och allmän skola ingenstans kan avgöras av endast pedagogiska överväganden. Det var ju en gång när den allmänna skolan i Sverige var kyrkans uppgift och ansvar, och länge kvarstod rester av denna historiska ordning, morgonbön och kristendomsämnets förstaplats i betygen. även sedan dess timantal reducerats. Sekulariseringen av den svenska skolan var en långt utdragen och tämligen konfliktfri process (i ett internationellt perspektiv). Svenska kyrkan accepterade borttagandet av de sista officiella banden, och inriktade sig i stället på att säkra det förändrade ämnets rimliga plats på schemat. Den stora namninsamlingen i början av 60-talet för ämnets behållande var en stor succé, även om det delvis berodde på oklarhet om vad man egentligen kämpade för.

Det är sannolikt att en religionskunskap som är obligatorisk för alla måste ha ungefär den inriktning som nu är fallet. (Integreringen med andra ämnen har ju lett till att den kvarstående rätten till ”befrielse” blir alltmer illusorisk.) Religionskunskapen kunde sägas vara ett exempel på det svenska samhällsfenomen, som alltid är lika svårt att förklara för utlänningar, ”pluralism under monopol”, att en rad verksamheter är monopoliserade av det allmänna, t ex undervisningsväsendet, men att detta monopol inte har ett entydigt ideologiskt innehåll, utan att inom detta en stor latitud för skilda meningar är möjlig.

Alternativet till den svenska modellen kan endast i ateistiska diktaturer vara ingen religionsundervisning alls. I alla pluralistiska demokratier är det vanliga att på skilda sätt utrymme beredes i skolans schema och lokaler för konfessionell religionsundervisning och/eller att det finns ett av det allmänna understött konfessionellt skolväsen vid sidan av det statliga. Givetvis kommer kraven på också en organisatorisk pluralism att bli starkare i Sverige ju större relativ betydelse språkligt, kulturellt och religiöst avvikande minoritetsgrupper får i det svenska samhället. Men den svenska modellen kommer knappast att inom överskådlig tid mera grundläggande modifieras.

Den religionskunskap skolan erbjuder måste uppfattas som en kulturpolitisk kompromiss, inte främst som en speciell svensk pedagogisk landvinning. Just de krisfenomen som nu diskuteras visar ju att så inte är fallet. Men också en kompromiss måste vårdas. Det finns all anledning att ordentligt belysa, i vilken utsträckning religionskunskapen i tysthet har försvunnit ur undervisningen. Den som har barn i skolåldern vet att just i religionskunskapen utrymmet för lärarnas godtycke i verkligheten är särskilt stort. En viktig insats för att avhjälpa detta förhållande är bättre lärarutbildning i religionskunskap. Detta gäller också högstadiet, vilket bekräftas när huvudlärare i ämnet får tillfälle att skaffa sig formell kompetens genom akademiska studier.

Också den som inte är övertygad om att denna modell för religionsundervisning är den bästa, måste bidra till att förhindra varje form av ”ideologisering” av skolans ”objektiva” undervisning. Med skärpa måste givetvis varje ide om skolan som en motvikt eller ett korrektiv till samfunden avvisas, vare sig den uppträder i den klassiska liberalteologins skepnad eller som någon ny modeteologi. Ett helt annat problem är givetvis att undervisningen inte rimligen kan vara alldeles lika i Värnamotrakten och Botkyrka.

Vilken roll kan då religionskunskapens ”livsfrågepedagogik” ha för normbildningen? Under de senaste åren har det ju förefallit som om det funnes ett nytt medvetande om att skolan måste försöka ta tillbaka något av den mark den som normkälla förlorat till ..gänget” och ”massmedierna”, samtidigt som föräldrarna också tappade terräng.

Den som uppfattar hemmets och familjens sammanbrott under de senaste femton åren som det största hotet mot medmänsklighet och samhällssolidaritet, måste vara tämligen pessimistisk. Så länge åtminstone delar av denna utveckling tolkas som uttryck för jämställdheten mellan könen, och därför tillhörande den viktigaste norm skolan har att lära ut, är det svårt att ~entydigt se skolan som en uppbyggande kraft.

Därtill kommer ju det ständiga olösta dilemmat: hur skall man samtidigt lära eleverna tolerans mot andra kulturmönster och livsstilar och påverka dem till att omfatta den speciellt svenska ”jämställdheten”, med ty åtföljande familjemoraliska laisser-faire?