Sigrid Undset, tron och döden

Nu visste Sigrid Undset, inte minst genom sin omfattande läsning av den tidens teologer, mystiker och predikanter, ett och annat om dess insikt i sitt eget sinnelag. Det hon saknade hos kritiker av norsk medeltid som Edvard Bull och Hans E. Kinck var speciellt sinnet för kyrkans och evangeliets påvisbara nyansering och berikande av själslivets yttringar också i vårt kultursammanhang – liksom i den övriga germanska stamhedendomen när den blev ”påförd” kristen tro och sed. Människouppfattningen hos den kristna läran och dess handfast förkunnade ideal – detta fint avvägda system av dygder som skapade och gynnade nya andliga värden sådana som mildhet, medlidande, ödmjukhet, respekt för den fattiga och svaga, upptäckten i en kraftdyrkande kultur att makten också kan vara andlig makt, det ovana uppskattningen av nederlaget, som med Kristus och hans martyrer som föredömen faktiskt kunde vara en seger – allt detta nya tankegods blev också hos oss humaniserande och värdeskapande i oräkneliga sammanhang.

Tänkare som Herder och Grundtvig – båda mycket främmande för Sigrid Undset – hade utifrån ett romantikens mytskapande och en stammystik understrukit spänningen mellan ”det germanska” och ”det latinska”. Denna självbelåtna provinsialism underskattade i hennes ögon medeltidens kristna universalism som en humaniserande och integrerande makt i Europas utveckling. Och den överskattade en nordisk ”motkultur” som den gav en orimlig inre fasthet. Den genuina folkliga hedendomen som kristendomen mötte och besegrade, när den tusen år efter sin uppkomst slutligen också nådde de nordiska länderna och drog in dem i den europiska gemenskapen, förtjänade inte en sådan status.

Dogmen, trosformuleringen som den egentliga värdeskapande faktorn i medeltidens livs- och samhällsmönster var något Sigrid Undset tidigt tog tag i och använde, både i sin forskning och i sin diktning. Den västerländska kristenheten var en utstrålning av tron på inkarnationen, den allmänvordna kristna övertygelsen att Gud hade blivit människa och därmed var djupt inblandad och närvarande i allt individuellt och kollektivt mänskligt liv på jorden, ja ”sakramentaliserade” hela tillvaron för dem.

Den kristna tron kom i hennes ögon till våra stränder inte som en utmaning till en stolt självkänsla i en helstöpt kultur som var sig själv nog, och inte heller mötte den en sammanhängande och strukturerad hednisk tro. Hos oss, som överallt annars i sin tusenåriga kamp mot hedendomen, lyfte den nya tron en fruktansvärd tyngd från sinnena och samhället: sociala och metafysiska lagar som tryckte och krossade människorna utan barmhärtighet.

Vägen till tron

Hennes föräldrahem var artigt likgiltigt inför religionen, men hennes farfar var en djupt övertygad kristen. Farfaderns fromma ortodoxi öppnade hennes barnaögon för vad förhållandet till Gud kan vara för ett andligt äventyr och en personlighetssamlande kraft hos en människa och gav henne ett första kriterium för vad äkta och upplevd religion egentligen gör ett människosinne till. Tron, mysteriet, är det primära. Vad den som tradition, historisk och litterär, har gett för kulturvärden, ett överdådigt rikt komplex när det gäller kristendomen, är bara biprodukter. Utan rötter i de troendes sinnelag blir den med tiden obegriplig.

Ett gudsbegrepp som har blivit nerskruvat till det humanistiskt rimliga och inpassat i våra historiskt tillfälliga, aktuella och högst skiftande föreställningar om i vilken riktning ”framsteget” egentligen skulle ligga – det hade föga med religion att skaffa. Gud var ”den helt andre” – eller så fanns han inte alls. Outrannsaklig redan i sina vägar, samtidigt djupt skrämmande och starkt tilldragande (hos Otto numinosum och fascinosum) för människan – både en utmaning och ofrånkomlig.

Hon inser tidigt och närmast instinktivt att det egentligen och djupare sett bara existerar en enda kärlek i tillvaron – den är bara utmyntad på de mest skilda plan i livet: erotisk attraktion, sexualitet, föräldraskap, vänskap, kärlek till nästan, trons brödraskap, kärleken till Gud i mysteriet, sakramentets unio mystica. Dess enda källa är Gud själv – kristendomen är en förklarande helhetssyn på vår viktigaste och ödesformande livsförmåga: kärleken.

För Sigrid Undsets utveckling från avståndstagande till tro spelade de stora mystikerna en viktig roll, inte minst engelskan Julian of Norwich, vars opuritanska tilltro till livet frigjorde mycket hos hennes sentida läsare.

”Nåden” var inte bara benådning utan en aktivt skapande livskraft hos människan, ett strömmande överflöd som alla människor blir erbjudna och som blir tydligt synligt hos några enstaka bland dem: helgonen.

Den essay som har gett boken dess namn, Sten på sten, behandlar Sigrid Undsets konversion och den häftiga polemik den väckte men också några av de katolska tänkare i hennes samtid som gjort djupt intryck på henne, inte minst brittiska apologeter, särskilt Chesterton med sin muntra och paradoxglada polemik. För tysk kultur hade hon aldrig mycket till övers, och reformationen var för henne en stor olycka, inte minst i sin ensidiga syn på kvinnans rätta bestämmelse.

Människorna har bara tiden och dess historiska faser för ögonen. Utan fäste i Guds evighet är de hjälplöst utlämnade till medgångens yra övermod eller motgångens stora ångest och förvirring.

Medeltiden och döden

Människornas förhållande till och tolkning av döden återspeglar alltid inte bara en given kultur utan också deras allmänna livskänsla, gemensamma värdesystem och den dominerande världsbild de lever med. Sigrid Undsets inlevelsefulla och kunskapsrika förstående av medeltida sinnelag bärs alltid medvetet upp av denna ”större ram”, som för övrigt utifrån nutida premisser också blev hennes egen: den kristna tron och verklighetsuppfattningen – oförändrade i sina kärnvärden under ett par årtusenden.

Döden tvingar alltid och överallt på människorna en tolkning av livet. I naturen är vi de enda varelserna med ett klart dödsmedvetande och motsvarande möjlighet till ett genomtänkt förhållande till vår egen kroppsliga utplåning. Dödens gåta, vår fullständiga brist på erfarenhet och verifierbart vetande utanför livets och medvetandets gränser, öppnar vägen för ett otal tolkningar av dödens ”mening” eller ”absurditet” – religiösa eller filosofiska. För både individen och det allmänna andliga klimatet är de i stor utsträckning meningsavgörande och präglar hela livskänslan. I en ”sprängd” och pluralistisk kultur som det nutida Västerlandets dikterar dödens ofrånkomlighet hela värderingsmönster och livshållningar utan inbördes sammanhang. De kan vara av troende religiöst ursprung eller principiellt agnostiskt eller också medvetet naturalistiskt – i det sista fallet hänförs dödens faktum uteslutande till naturens allmänna biologiska lagbundenhet. Naturligtvis har det i dödsuppfattningen alltid – också inom den europeiska kristna enhetskulturen på 1200- och 1300-talen – funnits individuella hållningar av alla tre slag: inte bara den religiöst tolkande utan också den agnostiska och den naturalistiska. Det nya i den senare europeiska och västliga civilisationen, med allt snabbare verkan i vårt eget århundrade, är mass-avvecklingen av en traditionell religiös dödstolkning.

Föreställningen om den kristna gemenskapen som ”de heligas samfund” i det förflutna, i nuet och i framtiden förflyktigar skillnaden mellan levande och döda och ger en märklig konkret verklighet åt människors liv och öde ut över döden. Det är samma odelade kyrka – ännu kämpande (ecclesia) i detta synliga liv och segrande (ecclesia triumphans) i det kommande livet, tills Guds rike blir fullt och slutgiltigt verkligt i världens slut på den yttersta dagen.

”Dyrbar i Herrens ögon är den rättfärdiges död” är ett citat från David som var medeltiden kärt. Döden var inte ett slut. Det var ingången till det egentliga: det botfärdiga och i mångt och mycket misslyckade människolivets öppnande i det osynliga på andra sidan i ”renandet genom eld”, de sista stegen med Honom som kallade sig ”Vägen, Sanningen och Livet”.

I ”Kristin Lavransdatter” har Sigrid Undset med typologisk kraft, och samtidigt starkt personligt och individualiserat, skildrat den rättfärdiges död i Lavrans Bjorgulfssons dödsläger.

Här har Sigrid Undset skildrat ”den rättfärdiges död”, men över Kristin Lavransdatters egen död, flera årtionden senare, vilar ett helt annat, dramatiskt och ödestungt ljus.

Pilgrimsfärden till Sankt Olavs skrin i ärkebiskopsstadens Kristuskyrka är inte bara begrundandet av människans lott som viator – på väg genom jordelivet mot sitt egentliga och gudagivna resmål. Den inleder också den uppgörelse med Gud, ödet och henne själv som hon så länge har skjutit upp och väntat med, upptagen av mer näraliggande ting. Hon är redan ”gammal” enligt tidens uppfattning – närmar sig femtioårsåldern. Det blir en kortare levnadsafton än hon trodde. För Sigrid Undset låter henne gå rakt in i den största katastrof vårt folk har upplevt: digerdöden – böld- och lungpesten som utrotade ungefär hälften, kanske flera, av alla levande i detta land från 1349 och framåt.

Det lilla vi har av siffror och statistik pekar på att kyrkans folk, präster, munkar och nunnor, drabbades särskilt hårt. Under en epidemisk massdöd kunde de varken fly eller dra sig undan utan var särskilt utsatta som dåtidens vårdare. Det är i en sådan insats Kristin Lavransdatter smittas och dör. Omständigheterna kring detta gör diktaren klart och medvetet till ett personligt försoningstecken: Kristin upplever det som en Guds barmhärtighet att med en enda stor och modig gest inför en medmänniska få bekänna det hon alltid har vetat och trott och ”återlöser” på så vis ett liv fullt av misstag.

Sigrid Undsets biograf, idéhistorikern A H Winsnes. kallar på ett ställe berättelserna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunsson för ”symboliska romaner om vår egen tid”. Det är bara till en början som påståendet förvånar. Från historisk detaljkunskap och grundligt textstudium rör sig diktaren in i dessa människors sinnelag, i det sätt på vilket de möter både dödens och livets prövningar. Tematiken i dåtidens liturgiska texter, homiliesamlingar, helgonlegender, biskopssagor och religiösa kväden kände hon bättre än de flesta i vår medeltidsforskning – också den värdsliga och materiella kulturen, folkvidskepelsen och de hedniska resterna i föreställningarna var hon fullt förtrogen med. Men det är bruket av detta ämne på de tidlösa faktorerna i människornas villkor och känsloliv som gör hennes gestalter så levande och trovärdiga och orsakar det som annars nyktert bokfolk har kallat ”ett litterärt mirakel”.

Däri ligger det i medeltidsromanerna en latent polemik mot hennes egen samtid, och genom både hennes personliga troshållning och hennes kulturhistoriska samtidsessayer vet vi att det var mycket medvetet. Människornas hållning inför och tolkning av dödens verklighet i skilda kulturer och religioner, primitiva liksom högst sammansatta, var för henne inte bara ett studium utan också en bekräftelse. Och det är i ”vanliga” människors begreppsvärld hon söker sitt ämne och finner bekräftelsen, det reaktionsmönster som bortom både det tids- och det ortsbundna och det individuellt personliga röjer det oföränderliga.

I vårt medvetandets sista sekunder läser vi både i en enhetlig och en sprängd världsbild grundläggande sanningar om oss själva.

”Olav Audunsson” är Sigrid Undsets mest allvarliga och perspektivrika verk; när det gäller religionen kanske också det mest personliga. Medan romanerna om Kristin Lavransdatter har en lyckligare episk konstruktion – Kransen, Husfrue och Korset utgör stadierna i en fint tecknad livs- och mognadskurva och bär upp ett mönster rikt på händelser – är böckerna om Olav, hans unga kärlek, hans barn och hans tunga hemlighet, först och främst en själs historia och långsammare i sin berättarrytm. Där rör vi oss på ensamma djup i tron, i livet och i döden som Sigrid Undset knappast berörde annars, i eller utanför sin diktning – inte heller i konvertitromanerna från samtiden, Gymnadenia och Den brennende busk.

”Olav Audunsson” har kallats för bokstavligen enastående i vår litteratur genom ”sin beskrivning av ångern som förnyande kraft i människosjälen” (Winsnes). Men ånger förutsätter i kristet tänkande svndamedvetande och erkännande av skuld. Etiken var under den hedniska tiden i första hand social. Med kristendomen blir den religiös.

I den gamla nordiska rätten var rättsbrottet belagt med böter. Vad detta innebar av klassrätt och herravälde är uppenbart. Självtäkt som den enskilde kunde gottgöra med egna och släktingars medel kostade den fattige och frändelöse lätt huvudet. Kyrkan övertar boten och för den vidare men ändrar gradvis begreppets själva innehåll och mening. ”Bot” är nämligen för kyrkan inte endast eller en huvudsakligen en ekonomisk prestation. Det är en sinnesegenskap, som inte i första hand rör rättvisan och det ordnade samhället utan själslivet. Evangeliet möter visserligen människorna i en första omgång som ett kungligt maktbud, en påtvungen lag, en ny rättsordning. Men kristendomens triumf i det nordiska samhället övergår från att vara politisk och juridisk till att bli ett äkta andligt fenomen i den stund dess förkunnelse har fått människorna att inse botens berättigande och nödvändighet och detta inom en större värdeskala är bara tingets lagar: Guds världssystem och totala krav på varje enskild själ som han har skapat. Brott och skuld förblir inte mer något uteslutande yttre och socialt för människorna. Det ingår för alla i själva livserfarenhetens mest personliga och dolda hemligheter, i ett tanke- och känsloliv som endast Gud kan känna helt men som de förutsätter ideellt hos varandra i ett gemensamt kristet öde. I Olav Audunssons livsöde och möte med döden är detta ett huvudmotiv, just på grund av det livslånga tvånget att tiga i hans ensamma liv.

För Sigrid Undset blir det som kristendomen kallar ”ett förkrossat hjärta” – contritio cordis – en definitiv förädling av det nordiska lynnet, en frigörelse från en väldig press på individen till en större och mer fantasirik människoförståelse i vissheten om Guds allmakt, vishet och barmhärtighet.

”Olav Audunsson” är Sigrid Undsets mest medvetet ”religiösa” roman, kristendomen är infogad som mer än en självklar medeltidsbild. I Olavs gestalt blir den individuell och personlig, får en egen tyngd och ett sinnesinnehåll som i mångt och mycket måste peka på hennes eget.

Människans förpliktande adelskap, hennes bokstavligen enastående ställning i skapelsen är ”gudsbilden” i vår natur: förmågan att erkänna och älska Gud i ett personligt förhållande, den fria viljans val och ansvar. Alla andra livsformer, och bredden i Sigrid Undsets livsnära skildringar underskattar inte deras vimlande mångfald, är underordnade denna yttersta gudagivna bestämmelse

Kyrkan har verkligen förmått, med tålamod och lämpor, att forma folklynnet till en ny, utvidgad och dramatisk tolkning: döden är inget slutgiltigt streck under individens öde. Dess fatalitet och tragedi är bara ett sken.

Bakom dess skrämmande mörker och på andra sidan dess gåtor ligger livet – det verkliga.

Övers. och red. Florence Vilén