av LAPO LAPPIN
Det är en vedertagen princip att en bok aldrig får dömas ut efter dess omslag. Men just i detta fall, angående den svenska översättningen av kognitionsvetaren Douglas Hoffmans bästsäljande bok, kan principen frångås. Det rör sig dock inte om den grafiska formgivningen, som trots allt lyckas fånga bokens kärna: omslaget pryds av DNA-liknande fraktaler som borrar sig ned i omslaget och försvinner.
Problemet ligger snarare i den svenska utgåvans titel Dold verklighet. Det kanske duger som titel på en introduktion till underjordiska svampar. Men den fångar inte kärnan i Hoffmans bok. I kontrast till denna harmlösa rubrik befinner sig den ursprungliga titeln i det braskande laget. The Case Against Reality heter den då. Det är en väsentlig skillnad. Hoffman vill inte leda oss på en hermetisk upptäcktsresa i en förborgad värld. Han vill förklara krig mot verkligheten.
Hoffmans främsta vapen i detta krig är Darwins evolutionsteori. Enligt Darwin är alla levande arter en produkt av en lång process av naturligt urval: artens avkomma föds med olika slumpmässigt varierande egenskaper, varpå omgivningen, genom olika sorters tryck, sållar ut de svagare individerna. De starkaste överlever, lyder det, och får därmed en chans att tradera vidare sin uppsättning gener.
Men evolutionsteorin medför också en smått obekväm konsekvens, som redan Darwin bekymrade sig över. Teorin slår fast att våra egenskaper, inklusive vårt förnuft och våra sinnen, väljs ut av evolutionen. Men om evolutionen endast väljer det som är fördelaktigt för individens överlevnad – hur kan vi då vara säkra på att våra sinnen (och vårt förnuft) ger oss en rättvis avbildning av världen? Deras syfte är ju inte att ge oss en sann bild av hur ting förhåller sig, utan endast att främja vår överlevnad.
Det är en slutsats som skaver, eftersom den verkar undergräva själva teorin den bygger på. Evolutionsteorin bygger på att vi vet hur världen är beskaffad: den består av organismer som rör sig omkring, av näring och resurser som dessa organismer tävlar om, av gener som de bär på … Men om det är sant att vårt förnuft och våra sinnen är selekterade för att de ska gynna vår överlevnad snarare än att ge oss vägledning i hur världen faktiskt ser ut – då står själva evolutionsteorin på skakig grund.
De flesta tänkare gör därför allt i sin makt för att sky denna slutsats som pesten. Dock inte Donald Hoffman. Hoffman köper slutsatsen helt och hållet. Enligt Hoffman måste vi sluta tro att människor är änglar, som Steven Pinker har formulerat saken: vi är inte skapade bortom tiden och rummets gränser; vi är historiska, biologiska varelser som har slipats fram av miljontals år av evolutionär kamp.
Hoffman menar att eftersom evolutionens selektion handlar om fitness – det vill säga individens anpassning till omgivningen – så handlar den inte om sanning. Våra sinnen är formade som redskap för att överleva, inte förnimma världen på ett rättroget sätt. Allt det vi förnimmer är alltså, enligt Hoffman, en stor kod som berättar om huruvida något är evolutionärt gynnsamt eller inte: en orm ser farlig ut, medan en eldstad ser hemtrevlig ut. Dessa reaktioner hjälper oss i överlevnadskampen. Men man får inte vilseledas att tro att de motsvarar något verkligt.
Bilden som Hoffman gång på gång faller tillbaka på är ”gränssnittet”, en display på en dataskärm. (Metaforen blir så bärande att Hoffman har döpt sin position till The interface theory of cognition, ”gränssnittsteorin” enligt den svenska översättningen.) Ikonerna på en dataskärm är symboler för olika funktioner: den lilla papperskorgen i hörnet indikerar att jag kan skrota mina filer där. Men man får inte tro att det skulle finnas, inuti datorn, en liten papperskorg. Mekanismen för att skrota filerna är en algoritm i mjukvaran, som har ytterst lite gemensamt med den stiliserade teckningen som framträder för användaren.
Mer än hälften av boken består av att författaren upprepar tesen om att evolutionen selekterar överlevnad snarare än sinnenas tillförlitlighet. Hoffman är övertygad om att tesen är så radikal att den bör förklaras så många gånger som möjligt. Bokens resterande hälft är en salig röra: den verkar bestå av en ansamling one-liners från 90-talsrullen The Matrix, blandade anekdoter avsedda att visa hur nära vän Hoffman är med DNA-uppfinnaren Francis Crick, samt en rad utdragna och något oklara utläggningar om svarta hål, kvantfysik och optiska illusioner som gör ytterst lite (om något) för att styrka Hoffmans långsökta slutsatser. De optiska illusionerna i synnerhet – som oftast bygger på diverse lekar med färgnyanser – är dessutom återgivna i svart och vitt i den svenska utgåvan, vilket gör syftet med dessa delar ännu mer opak.
Hoffman skulle däremot inte se detta som ett väsentligt problem – med tanke på att han betraktar all färg som illusioner. Tillsammans med lukter och ljud, tid och rum, samt objekt över huvud taget. Inget av det vi betraktar som vår livsvärld är i själva verket verkligt. Det är en storartad illusion, som evolutionen har producerat och projicerat för vår överlevnads skull.
Men hur ser då verkligheten ut enligt Hoffman, kan man fråga sig? Vad finns det bakom kulisserna av illusionen? Och hur kan man vara säker på att det ens finns en evolutionär process när det inte finns organismer av kött och blod? Varken levande varelser, genetiken, matresurserna, eller omgivningen finns på det sättet vi förnimmer dem.
Hoffmans sätt att förbigå denna invändning är förstå ”evolutionen” som enbart en ”algoritm”. Det är en matematisk formel som utspelar sig utan behov av en värld av materia och kroppar. Den ”riktiga världen” kan knappast sägas vara en värld; det enda verkliga, enligt Hoffman, är medvetanden utan kropp, som förökar sig enligt matematikens evolutionära lagar.
Det visar sig alltså att människor ändå är, Pinkers försäkranden till trots, ganska lika änglar. Vi befinner oss egentligen bortom den materiella världens drömlika stoff, bortom tiden och rummets begränsningar. Precis som änglarna.
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2022, s. 54–56.