av KLAS GRINELL
Det utsägs inte helt i bokens titel, men de systematiska studier som den introducerar är teologiska. Däremot framgår det tydligt att systematisk teologi kan vara såväl kristen som muslimsk, vilket är både banbrytande och välkommet. Genom att inom ramen för samma introduktion ställa kristendom och islam sida vid sida och till och med resonera om såväl skillnader som delade teologiska mönster uppnår kapitlen långt mer än att enbart utreda grunderna i kristen och muslimsk teologi.
Författarna är alla verksamma vid den teologiska fakulteten i Uppsala och den närmaste målgruppen är studenter i systematisk teologi som där delas i ”islamisk teologi, kristen teologi och livsåskådningsforskning”. Samtidigt finns en uttryckt ambition att ”introducera det systematiska teologistudiet i bred mening”. Huvuddelen av texten är författad av redaktörerna Fazlhashemi och Martinson, professorer i islamisk teologi och filosofi respektive systematisk teologi med livsåskådningsforskning. Boken är en öppen brottning med de historiskt betingade maktrelationer dessa titlar uttrycker. Det är svårt att tänka sig redaktörer som vore bättre lämpade att ta sig an ämnet än dessa rutinerade herrar. Fazlhashemi är den förste och ende i landet inom sitt ämne och Martinson är väl den som genom åren skrivit mest om teologiämnets förutsättningar i en sekulär och mångreligiös samtid. Till sin hjälp har de rekryterat kollegorna Thomas Ekstrand för att skriva om ”kristen teologi i historien”, Emin Poljarevic om ”islamisk tro mellan vittnesbörd och respons” och Maria Essunger om ”existentiella frågor, litteratur och teologi”.
Martinson var en av redaktörerna för den befintliga kursboken Systematisk teologi: en introduktion från 2007, där även Thomas Ekstrand fanns med bland de tio författarna. Det har hänt mycket sedan dess, samtidigt som vissa frågor framstår som lika aktuella nu som då. Det är nu tio år sedan Fazlhashemi tillträdde den nyinrättade professuren i islamisk teologi, och den nya introduktionsboken kan nog läsas som ett svar på hur det påverkat Sveriges enda kvarvarande teologiska fakultet. Vid sidan av den kristna teologin ingår nu förutom islam även en självständig presentation av livsåskådningsforskning som en del av ämnesintroduktionen. Innan man får den institutionella logik som styrt urvalet förklarad framstår det som både märkligt och olyckligt att judisk teologi helt lyser med sin frånvaro.
Men genom att perspektivera olika teologiska traditioner lyckas boken ändå på ett för läroböcker ovanligt vis engagera läsaren i ”en diskussion om vad det är att vara människa i den här världen”, i konstruktivt kritisk relation till etablerade existentiella och religiösa traditioner. Redan i den citerade ambitionen sätts spänningen mellan teologiska studier och vetenskap i spel. Till skillnad från religionsvetenskapen som studerar religiös tro och praktik utifrån är teologi och livsåskådningsforskning enligt boken alltid engagerad i och bygger på en tro om att (de teologiska) traditionerna är redskap att skapa ordning bland våra föreställningar och kunskaper. Frågan om teologins vetenskaplighet ser utanför specialisternas kretsar väldigt lika ut i dag som 2007, och egentligen sedan tro och vetande-debatten drogs i gång 1949. Teologins plats på universitetet måste fortfarande försvaras, och tonen blir hos Martinson fortfarande defensiv och urskuldande i jämförelserna med det vetenskapliga vetandet. Det är lite sorgligt att se. Snarare än att försöka bevisa sig som jämbördig med empiriska vetenskaper har ju teologin nått ökat erkännande för sitt systematiska undersökande av existentiella frågor. Som bokens resonemang om systematisk teologi låter ana har nämligen den för många human- och samhällsvetenskapliga fält centrala kontinentala filosofin mer gemensamt med teologi än empirisk vetenskap.
Det att boken som helhet inte kan förutsätta några tydligt delade trosföreställningar ger välkommen nerv även till de idéhistoriska framställningarna, också tack vare att författarna lyckas väl med att förklara varför frågor som i dag kan framstå som daterade och udda var existentiellt brännande för sin tids teologer. När introduktioner till kristen och islamisk teologi på detta sätt varvas blir det samtidigt tydligt hur centrerad kring den tidiga historien islamisk teologi fortfarande är.
En introduktion som ska täcka så vida fält tvingas självfallet att välja bort mycket. Det framhållna kriteriet för vad som ska vara med är vad som på lite olika vis är relevant i ”vårt kulturella sammanhang”. Men det är inte alltid lätt att avgöra om en viss tolkning presenteras för att den varit inflytelserik eller för att den fört diskussionen framåt och tillfört nya perspektiv.
Även om den uttalade viljan är att överskrida en sluten traditionsförståelse är det svårt att se hur ett kulturellt ”vi” kan avgränsas utan att bli självcentrerat. Det är också synd att det mer tematiska kapitlet om islam gör så pass många omtag av i stort sett samma grundhistoria som redan täckts. Men även med dessa kritiska randanmärkningar representerar Systematiska studier av muslimsk och kristen tro ett avgörande framsteg i svensk teologihistoria.
Klas Grinell är docent i idéhistoria och författare.
Ur Signum nr 7/2022, s. 52–54.