av KIM SOLIN
Henrik Lagerlund, professor i filosofins historia vid Stockholms universitet, har skrivit en unik historisk översikt över den filosofiska skepticismen som nu utkommit i svensk översättning. Som författaren framhåller är detta den första översikt som ordentligt inkluderar även medeltidens filosofiska skepticism. Med start hos pyrrhonikerna, som vi känner huvudsakligen genom Sextus Empiricus verk Pyrrhonska utkast, möter vi skepticismen i olika former hos bland andra Augustinus, Buridan, Montaigne, Hume, Hegel och Wittgenstein, för att bara nämna några av de tänkare som Lagerlund redogör för. Också den arabiska, judiska och bysantinska medeltida filosofin diskuteras, medan det längre österut lämnas därhän.
Det är alltså hos pyrrhonikerna och Sextus Empiricus som boken börjar; det är oklart exakt när han levde, men någon gång mellan 100 och 300 e.Kr. Den skola Sextus kallar pyrrhonismen får sitt namn från grundaren Pyrrhon från Elia, som levde cirka 360–270 f.Kr. Målet med Pyrrhons skepticism är sinnesfrid. Det ska man nå genom att man suspenderar omdömet (epoché) i de frågor man inte kan nå någon klarhet i, alltså frågor där man hittar jämbördigt starka argument för en sak som för motsatsen. Sinnesro i sin tur ger lycka. Det finns ett antal övningar, kallade troper, som man kan ta till för att hitta jämbördiga argument. I den förvirring (apori) som troperna åstadkommer så inträder då omdömessuspensionen. Sinnesfriden är alltså målet, och skepticismen i den pyrrhiska tappningen handlar inte om tvivel. Som Hegel utrycker det över tusen år senare: ”Den äldre skepticismen tvivlar inte, för den är säker på osanningen och lika likgiltig för det ena som för det andra; den flackar inte hit och dit med tankar som lämnar utrymme för att något ändå kan vara sant, utan bevisar med säkerhet alltings osanning. […] Detta är ståndpunkten för skepticismens orubbliga lugn.” I denna sinnesfrid fortsätter man ändå att leva enligt rådande lagar och seder, även om man inte tar dem till sig. Märk väl att hållningen inte är densamma som den Sextus kallade negativ dogmatism: ståndpunkten att ingen kunskap är möjlig. De akademiska skeptikerna, som följde på pyrrhonikerna, var negativa dogmatiker.
Det var Augustinus (354–430) som införde begreppet tvivel (dubito), ett begrepp som inte ens Cicero använde för att beskriva de akademiska skeptikerna. Det är också under den tidiga medeltiden som skepticismen, om man får tro Lagerlund, slutar att handla om sinnesro och lycka. Det är alltså inte längre fråga om en praktisk filosofi. När vi når 1300-talet handlar skepticismen främst om huruvida Gud kan bedra oss eller inte. Delen om 1300-talet är mästerligt skriven och som Lagerlund framhåller finns det ett stort behov av att översätta texter från den tiden som än så länge endast finns tillgängliga på latin. En central gestalt är Jean Buridan (ca 1300–1361), som reviderar kunskapsbegreppet och relativiserar föreställningen om evidens, och hans syn kommer att vara rådande ända till 1500-talets mitt då han blir ”mer eller mindre bortglömd”.
På femtonhundratalet hittar vi i stället Michel de Montaigne (1533–1592). Med Montaigne återkommer den pyrrhiska skepticismen och filosofin som levnadskonst. Särskilt viktig är essän ”Försvarstal för Raymond Sebond”, i vilken Montaigne utförligt prövar skepticismen. Det är Lagerlund till heders att han lyfter fram essäisten Montaigne som filosofisk tänkare, med en hänvisning till Richard Popkins pionjärinsats på den fronten. Lagerlund menar ändå att även om Montaignes essä innebär ett återuppväckande av pyrrhonismen, så går Montaigne vidare med inriktningen på tvivel, inte minst genom att han helt enkelt använder den latinska översättningen där grekiskans aporein har översatts med dubitare. Lagerlund menar vidare att Montaigne har en ”extremt negativ syn på kunskap” i ’Försvarstal’, eftersom det till slut enbart är Gud som kan ge oss kunskap, och att essäisten därför snarare borde ses som pessimist än skeptiker. Det ligger förstås något i det, men ändå vore jag benägen att hävda att Montaignes essäer betraktade som helhet och den anda de skrevs i ligger nära Sextus pyrrhonism.
Revy passerar sedan många stora tänkare, inbegripet Descartes, Hume, Kant och Moore, och den viktigaste frågan i sammanhanget tycks bli yttervärldsskepticism: kan jag veta att en yttre värld finns eller är jag fånge hos mina förnimmelser och föreställningar? Wittgenstein är siste man ut före några samtida filosofer. Diskussionen om Wittgensteins Om visshet tar fasta på att språket kan gå på tomgång i skeptiska diskussioner. Det här rättas till om vi i stället är uppmärksamma på hur vi använder ord som ’tvivel’ i vardagliga sammanhang, som till exempel när vi tvivlar på att tåget ska komma. Det är när vi är ouppmärksamma på ordens ursprungliga användning som tvivel på yttervärlden kan verka rimligt, men den skepticismen är ett tomt skenspråkspel. Två avslutande kapitel handlar om samtida skepticism inom och utanför filosofin, bägge är kortfattade.
Boken är främst en kontextuell argumenthistorik. Som författaren skriver har han ”presenterat […] åskådningar som [han] uppfattat dem”. Och då är främst argument i fokus, inte de skäl som motiverat dem. Skälen och de livsfilosofiska frågorna framkommer förvisso, men då mera vid sidan om. I avsnittet om Gud som bedragare presenteras till exempel Buridans arbete som det ”filosofiskt mest intressanta” skälet till att 1300-talet inte hamnade i skepticism, medan de två andra huvudskälen – Guds godhet och tilliten till Gud – bara nämns kort. Men kunde man inte tänka sig att det mest filosofiskt intressanta här vore att försöka förstå vad tillit till Gud innebär, kanske genom en språklig utredning av Wittgensteins slag? Man kunde ha valt en annan utgångspunkt genom att lägga fokus på skälen till skepticismen. Vad är det som driver argumenten? Ångest och sinnesfrid, religiös oro över att Gud bedrar en eller att man själv missförstår Gud (tänk på Abraham och Isak, tänk på Kierkegaard), eller det som fick Lagerlund att tänka på det här: ”den kittlande tanken” på yttervärldsskepticism? Och är det inte synnerligen märkligt att den filosof som kanske är mest känd i dag för användningen av ordet epoché, Edmund Husserl, inte ens omnämns. En diskussion om hur den fenomenologiska reduktionen hänger ihop med den epoché och den yttervärldsskepticism som i den här boken intar centrala roller hade tvivelsutan förtjänat ett kapitel.
Man får kanske hålla inne med omdömet när det gäller bokens argumentperspektiv. Som Lagerlund själv skriver om Popkins verk så är en lysande berättelse ändå bara en berättelse ”där en del är falskt och en del är sant”. Hur det än är med det, så är Lagerlunds berättelse verkligen precis det, alldeles lysande, och förhoppningsvis väcker den intresse för filosofisk skepticism, inte minst den medeltida, hos många läsare och översättare.
Kim Solin är docent i filosofi och utbildningsledare vid Kansliet för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2022, s. 50–52.