Anglikansk katolsk överläggning om prästvigning av kvinnor

Inledning

Under november månad år 1975 försiggick i Rom en informell sammankomst mellan anglikaner och katoliker från Vatikanens Sekretariat för främjandet av kristen enhet. Man riktade en skrivelse till ärkebiskopen av Canterbury och till kardinal Willebrands, Enhetssekretariatets styresman, med hemställan om anordnandet av en mindre överläggning med uppgift att bedöma:

I vad mån och på vilka sätt kyrkor med kvinnliga präster och kyrkor utan kvinnliga präster kan förena sig i sakramentsgemenskap.

I november 1976 bifölls förslaget av Enhetssekretariatets plenum, och i maj 1977 samtyckte ständiga utskottet inom Anglican Consultative Council likaså till den föreslagna överläggningen enligt angivna riktlinjer.

Man förutsatte å ömse sidor att överläggningens avgöranden endast skulle tillmätas den auktoritet de deltagande själva besutte.

Man enades om att vardera samfundet skulle utse fem ombud. Den katolska delegationen utsågs av Vatikanens Enhetssekretariat och kom att få följande utseende:

RP Yves Congar OP, Couvent des Dominicains, Paris,

RP Eric Doyle OFM, Franciscan Study Centre, Canterbury,

RP Pierre Duprey PA, undersekreterare vid Vatikanens Sekretariat för främjande av kristen enhet,

Revd. John Hotchkin, sekreterare vid Nordamerikanska biskopskonferensens ekumenikutskott – medordförande, Msgr. William Purdy, Vatikanens Sekretariat för främjande av kristen enhet – medsekreterare.

Den anglikanska delegationen utsågs av ärkebiskopen av Canterbury samt av generalsekreteraren för Anglican Consultative Council och kom att få följande utseende:

Rt Revd. Donald Cameron, hjälpbiskop av Sydney,

Revd. Professor Edward Fashole-Luke, Fourah Bay College (Sierra Leone),

Revd. Professor James Griffiss, Nashotah House (Förenta staterna),

Fröken Christian Howard, York,

Rt Revd. Barry Valentine, biskop av Rupert’s Land (Kanada) – medordförande.

(Pastor Christopher Hill, utrikesadjunkt hos ärkebiskopen av Canterbury, fungerade som medsekreterare.)

Med oväntad lätthet kunde ett gemensamt utlåtande avges redan vid den inledande överläggningen i Versailles den 27 februari till den 3 mars 1978.

Utlåtandet

1. Mot bakgrund av att vissa kyrkor inom den anglikanska gemenskapen har vigt kvinnor till prästämbetet (presbyterate), har det till överläggning förelagda ärendet icke varit att diskutera huruvida det är rätt eller ej att ordinera kvinnor, utan fastmer att bedöma ”I vad mån och på vilka sätt kyrkor med kvinnliga präster och kyrkor utan kvinnliga präster kan förena sig i sakramentsgemenskap”.

2. En betydande majoritet i varje anglikanskt kyrkosamfund godtar möjligheten att viga kvinnor till prästämbetet. Några kyrkor har redan företagit sådana ordinationer. För närvarande har ingen anglikansk kyrka officiellt fastslagit att sådana ordinationer är omöjliga, även om några kyrkor ännu inte har tagit officiell ställning till frågan och andra av flera skäl funnit för gott att icke ordinera kvinnor åtminstone för närvarande. Den katolska kyrkan anser sig icke ha rätt att förändra den tradition, som är ”konstant genom århundradena och är allmänt erkänd i både öst och väst” och som anses överensstämma med Guds plan för sin kyrka.

3. Mot bakgrund av dessa båda ståndpunkter måste frågeställningen bli: är det

fortfarande möjligt för våra båda kyrkor att upprätta fullkomlig kyrkogemenskap mellan sig och i så fall hur, med tanke på att fullkomlig kyrkogemenskap förutsätter ömsesidigt erkännande av ämbetet? Skulle å ena sidan den katolska kyrkan, vilken bedömer det som av teologiska skäl omöjligt att prästviga kvinnor, kunna erkänna sådana ordinationer i den anglikanska kyrkogemenskapen? Hur skulle den kunna anse sådana vigningar omöjliga för egen del och ändå möjliga för anglikansk del?

4. Många anglikanrer finner det å andra sidan svårt att gå med på den officiella katolska ståndpunkten (såsom den framställes t.ex. i deklarationer Inter insigniores) att kyrkans ämbete inte är underkastat denna utveckling. Många anglikaner anser att prästvigning av kvinnor både sker i trohet mot traditionen och är en yttring av ett vällovligt fortskridande. I all den spänning och skiljaktighet som de får uppleva kring denna fråga, tror de självstyrande kyrkoprovinserna i den anglikanska kyrkogemenskapen att den egentliga innebörden av deras enhet kommer till uttryck i mångfalden.

5. I anslutning till anglikansk/katolska internationella kommissionens uttalanden och till den gemensamhet och det samarbete som växer fram överallt mellan anglikaner och katoliker, inställer sig alltjämt nya förhoppningar om enhet; därför har det förefallit oss nödvändigt att ställa frågan på sin spets. På grund av ömsesidig uppskattning kan ingendera kyrkogemenskapen ta lätt på det faktum att motparten förefaller antingen att göra något som inte berättigas av Kristi vilja med sin kyrka eller att sakna sensorium för den Heliga Andes maningar.

6. Två ting kan uppfattas som hoppingivande. För det första kan nämnas det sakförhållandet att de anglikanska kyrkor som har företagit ordination av kvinnor till det andliga ståndet har gjort detta i övertygelse om att de icke har avvikit från den traditionella konceptionen av det apostoliska ämbetet (uttryckt t.ex. i den anglikansk/katolska internationella kommissionens Canterbury-uttalande). För det andra kan nämnas det sakförhållandet att den nyligen utfärdade katolska deklarationen icke uttryckligen påstår att detta ärende är de jure divino. Sakförhållandena synes ge vid handen att man inte kan utesluta möjligheten av framtida utvecklingar.

7. Dessa utvecklingar kan tänkas bli påskyndade genom fördjupad dialog om de märkbara skillnader som har blivit framhävda genom detta nya hinder – ämnen som människans sexualitet, kultur och tradition, frihet och auktoritet m.m. Samtidigt, och trots frågans svårighet, känner sig både anglikaner och katoliker pliktiga att fortsätta utforskningen av de nya ämbetsformer vartill den Helige Ande kan kalla dem, liksom de också fått en ny känsla av enhet sinsemellan. Vår tids hastiga förändringar, de stora olikheter i kultur och omständigheter vari kyrkan måste förrätta sin tjänst och Tredje världens alltmer utpräglade bidrag till teologin – allt detta fordrar öppenhet, anpassbarhet och villighet att godta och bejaka skillnader i form och stil. Hur detta skall åstadkommas i trohet mot den tradition vi gemensamt delar är en av de utmaningar som möter kyrkan i vår tid.

8. Utan att underskatta hindrets påtaglighet är vi övertygade om att våra kyrkogemenskaper borde vidmakthålla det djupa förtroende för varandra som har byggts upp under senare år. Vi har en ansvarsfull förpliktelse att fortsätta och stärka samarbetet och dialogen i allt som befrämjar vårt sammanväxande till fullkomlig enhet i Kristus. Härvid kommer kyrkorna att vara burna av sin förtröstan på den Helige Ande, som ensam kan föra denna strävan till dess mål.