Birgitta och det medeltida Danmark

Den 7 och 8 oktober 1973 hade kyrkooperan Den heliga Birgittas död och mottagande i himmelen sin urpremiär i Lunds domkyrka. Texten var skriven av Bengt V. Wall och musiken komponerad av Daniel Börtz. Genom detta musikdramatiska evenemang i Lunda-dömen anknöt man till en medeltida tradition. Tvärt emot vad som framhållits i äldre kyrkohistorisk litteratur har nämligen det av den heliga Birgitta utformade fromhetsidealet och den åt henne ägnade helgonkulten haft stor betydelse för det medeltida Skåneland och för det medeltida Danmark över huvud taget. Genom de senaste forskningarna, framför allt de av Curt Wallin bedrivna, har den gängse uppfattningen om Birgittas ringa betydelse för Danmark kunnat i grund revideras, såsom Curt Wallin själv uttrycker det i en av de skrifter som här skall behandlas. Inflytandet från den heliga Birgitta har särskilt gjort sig gällande i sydöstra Skåne.

I sina Uppenbarelser, framför allt i kapitel 3 i Fjärde boken och i kapitel 56 i Åttonde boken, har den heliga Birgitta gjort gällande att Öresund utgör Sveriges rättmätiga gräns åt väster, en gräns som varken får överskridas genom landförvärv på danskt område (sådana som Magnus Erikssons attacker mot Köpenhamn) eller genom landavträdelse på svenskt håll (en sådan som blev följden av Valdemar Atterdags erövring av Skåne, Halland och Blekinge). Det är egendomligt att konstatera att den heliga Birgitta, som var så fast övertygad om att Öresund utgjorde Sveriges rättmätiga gräns åt väster, efter sin död blev en gränsöverskridande kraft, såtillvida som det birgittinska fromhetsidealet kom att genomsyra inte bara Skåneland utan också hela det danska landet väster om Öresund. Curt Wallin har givit en klar föreställning om detta. Han har inte bara behandlat den roll, som Skåneland spelar i den heliga Birgittas Uppenbarelser, utan också den helgonkult, som har kommit Birgitta till del i Skåneland. I sin bok Sankta Birgittas kapell i Ystad, utgiven år 1961, har Curt Wallin visat, att jämte Birgittinklostren i Maribo och Mariager samt domkyrkan i Lund intager sydöstra Skåne en rangplats i medeltidens danska birgittinkultur.

I Ystad tillkom under 1400-talets näst sista decennium ett kapell som dedicerades till den heliga Birgitta. Det är åt detta kapell som Wallin har ägnat sin bok. En urkund från år 1510 nämner den vid kapellet tjänstgörande prästen; hans namn var Keld Pedersen. Kapellet omtalas i topografisk litteratur från 1700-talet men tycks senare ha blivit bortglömt, såväl i den topografiska litteraturen som i den levande traditionen. Betydande rester av den medeltida byggnadskroppen torde emellertid ingå i ett tvåvåningshus, som ligger i skärningen mellan Stora Östergatan 10 och Bästebrorsgränd. Till det yttre har tvåvåningshuset det utseende, som brukar känneteckna husen från tiden omkring 1900, och det var följaktligen, som Wallin skriver, föga ägnat att återuppliva några traditioner om medeltida byggnadsverk. År 1909 upptäckte emellertid Carl Werner i detta till synes så alldagliga hus den medeltida byggnadskropp, vilken av allt att döma kan identifieras som Sankta Birgittas kapell. Han började rekonstruera den. Av Carl Werners undersökningar framgår att Birgitta-kapellets åt Bästebrorsgränd vända gavel haft ungefär samma utseende som praktgavlarna i tre andra byggnadsverk i Ystad, nämligen Brahehuset vid Stora Norregatan 14, Latinskolan vid Stora Västergatan 2 samt västpartiet av den till Sankt Petri franciskankloster anslutna kyrkan. Alla fyra byggnadsverken – Sankta Birgittas kapell, Brahehuset, Latinskolan och västpartiet av Sankt Petri klosterkyrka – kan dateras till slutet av 1400-talet.

Bevarade urkunder, sammanställda av Curt Wallin ger vid handen att Axel Pedersen Brahe, herre till Krageholm och Tosterup, låtit bygga Brahehuset, givit finansiell hjälp till byggnadsarbetet vid Sankt Petri klosterkyrka samt tagit initiativet till byggandet av Sankta Birgittas kapell. Carl Werners rekonstruktion av sistnämnda kapell visar vilken praktfull byggnad det har varit i sitt ursprungliga skick.

Axel Pedersen Brahe dog år 1487, och efter hans död sörjde hans båda söner för att Sankta Birgittas kapell byggdes färdigt. Det framgår av Curt Wallins forskningar, att både de manliga och de kvinnliga medlemmarna av den sydostskånska grenen av ätten Brahe var personligen fromma och med starka band knutna till birgittinorden. Två döttrar och en dotterdotter till Axel Pedersen Brahe blev nunnor i Maribo birgittinkloster på Lolland. År 1475 stiftade Barbara Torkilsdatter Brahe, en annan medlem av släkten, den heliga Birgittas altare i Lunds domkyrka.

I Axel Pedersens sockenkyrka, Tosterup, tillkom omkring 1460 kalkmålningar, utförda av en medlem av den birgittinskt påverkade Vittskövleskolan. I dessa målningar ingår en bild av den heliga Birgitta. Hon sitter på en bänk och har ett bokställ framför sig. Curt Wallin anser det vara troligt att Axel Pedersen, som beundrade den heliga Birgitta, har tagit initiativet till Birgitta-bilden i Tosterups kyrka.

Birgittagillen i Danmark

Åt Birgittagillen i det medeltida Danmark har Curt Wallin ägnat en längre uppsats i Kyrkohistorisk årsskrift 1973. 1 samma uppsats har Wallin kunnat bestämma tidpunkten för Birgittakultens uppkomst i Danmark och likaså behandla dess utbredning i samma land.

Han gör en översikt av den danska Birgitta-forskningen. År 1863 kunde historikern Frederik Hammerich fastställa, att birgittinorden åstadkommit en religiös väckelse inom adeln i de tre nordiska länderna och att den stimulerat själavården, predikan och läsningen av uppbyggliga böcker. Birgittinorden utövade inflytande på andra ordnar, liksom på hela det andliga livet, skriver Hammerich.

I allmänhet har den danska historieskrivningen varit återhållsam, när det gällt att värdera den heliga Birgittas och birgittinordens betydelse för det medeltida Danmark, anmärker Wallin. Ellen Jergensen, författarinnan till den 1909 ventilerade och mycket uppmärksammade avhandlingen Helgendyrkelse i Danmark, var av den åsikten att den heliga Birgittas inflytande på den yngre medeltidens kultur- och fromhetsliv i Danmark var begränsat till den tämligen trånga krets som befolkade Maribo och Mariagers birgittinkloster. När andra danska forskare – bibliografer, historiker, filologer – haft anledning att nämna Birgitta eller birgittinorden, så har de intagit en mera positiv hållning. De har kunnat fastslå, att det birgittinska klosterfolket befrämjat en andlig växelverkan mellan Sveriges, Norges och Danmarks folk. Vidare har de fastslagit att det huvudsakligen är det birgittinska fromhetsidealet som präglat den yngre medeltidens danska uppbyggelse-litteratur. Johanne Skovgaard, en arkivarie, har fäst uppmärksamheten på den betydelse som den av birgittinmunkarna författade eller översatta religiösa litteraturen måste ha haft inte bara för klostrens kvinnliga invånare utan också för de religiöst livaktiga lekmännen utanför klostermurarna.

På det stora hela taget spelar emellertid, som en dansk recensent av den finländska forskarinnan Birgit Klockars’ bok Birgitta och böckerna uttryckt det, den heliga Birgitta en tämligen blygsam roll i dansk medeltidsforskning. Detta är synnerligen beklagligt, säger samme recensent, eftersom man hos Birgitta och i kretsen kring henne finner ett så rikhaltigt material till belysning av en kulturell miljö i Skandinaviens högmedeltid. Curt Wallin instämmer i recensentens omdöme. Det är mycket som återstår att göra, när det gäller att samla och allsidigt belysa birgittinska minnen och aktiviteter från det medeltida Danmark. Urkundsmaterialet måste, fastslår Curt Wallin, samlas och förtecknas, kritiskt granskas och sammanställas. Han förklarar att hans uppsats om Birgittagillen i det medeltida Danmark bör betraktas som ett av de många förarbeten som är oundgängliga innan monografien Birgitta i Danmark kan skrivas.

Wallin har förtecknat sex prästgillen och tre lekmannagillen i det medeltida Danmark som stått under den heliga Birgittas beskydd. Den samvaro i Sankta Birgittas tecken, om vilken de sex prästgillena och de tre lekmannagillena vittnar, tycks ha varit en specifikt dansk företeelse, fastställer Wallin. Prästgillena ger intryck av att vara sammanslutningar för det lägre prästerskapet, medan Repvindarlaget i Malmö var yrkesbetonat, ett släktgille på Jylland omfattade släktingarna till den fromme adelsman som stiftat Guds moder Marias och den heliga Birgittas kapell i Ribe domkyrka och ett lekmannagille på Själland är att beteckna som ett sockengille. Även i prästgillena fanns det emellertid ett lekmanna-inslag, något som kan ses såsom ett tidstypiskt utslag av Kyrkans önskan att knyta lekmännen fastare till kyrkan. De nio av Wallin behandlade danska Birgittagillena visar, för att anföra hans egna ord, att ”Birgitta haft förmåga att i det medeltida Danmark attrahera i vitt skilda sammanhang. Varje sådan sammanslutning har på sitt speciella sätt kunnat utgöra en kraft-central i sin bygd och hålla skyddspatronens minne levande. En total omvärdering av den gängse uppfattningen om Birgittas betydelse för Danmark gör sig gällande.”

I sin uppsats om de medeltida danska Birgittagillena lämnar Curt Wallin stort utrymme åt Stora prästgillet i Lund. Han förklarar varför. Stiftat på 1330-talet och ännu bestående har det varit i oavbruten verksamhet i mer än sexhundra år. Det har, skriver Wallin, ”haft anknytning till Nordens kyrkliga centrum under medeltiden, upplevt den nordiska medeltidskyrkans storhetstid och successiva tillbakagång, reformationens nydaning och den specifikt lundensiska kyrkofromhetens vardagsvärld”.

Stora prästgillet i Lund

Såsom redan omtalats, torde Stora prästgillet i Lund ha tillkommit under 1330-talet. Under åren 1378-1379 omarbetade ärkebiskop Niels Jensen gillets stadgar i birgittinsk anda. Curt Wallin har funnit att de under ledning av ärkebiskop Niels omarbetade gillesstadgarna utgör nyckeldokumentet i utredningen av den birgittinska fromhetsriktningens introduktion i Danmark. När Niels Jensen under åren 1361-1362 uppehöll sig vid den påvliga kurian i Rom för att erhålla den påvliga bekräftelsen av sitt val till ärkebiskop, torde han ha sammanträffat med den heliga Birgitta, som vid den tiden bodde i Rom och gärna tog kontakt med skandinaviska Rom-pilgrimer. I befrämjandet av den åt Birgitta ägnade helgonkulten kom han att ta aktiv del. I november 1375 uppdrog påve Gregorius XI åt ärkebiskop Niels och åt biskopen i Odense att genom vittnesförhör undersöka pålitligheten av alla uppgifter om Birgittas levnad samt de tack vare henne timade underverken. En sådan undersökning måste föregå helgonförklaringen. Ärkebiskop Niels beundrade den heliga Birgitta. För att vinna menigheten för det birgittinska fromhetsidealet ville han först och främst aktivera det lundensiska prästerskapet i birgittinsk anda. De under hans ledning omarbetade gillesstadgarna utgör ett led i denna hans strävan. Som Stora prästgillets skyddspatroner fastställdes Guds moder Maria, Sankt Laurentius (domkyrkans skyddspatron) samt den heliga Birgitta. I spetsen för gillet sattes en prost, utvald bland det lägre prästerskapet. Denne skulle tillträda sitt ämbete på Birgittadagen den sjunde oktober. På denna dag skulle han sjunga högmässan till den heliga Birgittas ära. Under gillesbrödernas gemensamma måltider förekom alltid högläsning. På Birgittadagen skulle bordsläsningen utgöras av gillesstadgarna.

Stora prästgillet i Lund är ett av de Birgittagillen som tillkommit i det medeltida Danmark. Att skapa en livskraftig, missionerande organisation i birgittinsk anda i stiftsstaden Lund tycks ha varit huvudändamålet med nyordningen av Stora prästgillet. Wallin har dragit den slutsatsen att drottning Margareta har stått inspirerande vid ärkebiskopens sida. På grundval av dokumenten har Wallin redogjort för det politiska samarbetet mellan drottningen och ärkebiskopen. Såsom den förnämste i danska riksrådet genomdrev ärkebiskop Niels att Olov, drottning Margaretas femårige son med Håkan Magnusson, Norges Konung, skulle väljas till konung av Danmark. Drottningen visade ärkebiskopen sin tacksamhet genom donationer till Lunds domkyrka. (Det bör inskjutas att den nyssnämnde Olov aldrig kom att bestiga kungatronen, eftersom han rycktes bort i unga år.) Intresset för den heliga Birgitta och för birgittinorden förenade drottningen och ärkebiskopen. Som den klarsynta politiker hon var insåg Margareta vad den birgittinska ordensorganisationen kunde betyda för hennes planer att sammansvetsa hela Norden till ett enat rike. Detta insåg även hennes efterträdare, systerdottersonen Erik av Pommern, konung över de tre nordiska länderna 1396-1439. Efter förberedelser av drottning Margareta stiftade kung Erik det birgittinkloster som senare fick namnet Maribo. En sådan åtgärd innebar icke att byggnadsarbetet genast sattes i gång. Det skulle dröja länge tills klostret stod färdigt för att invigas. Det hela innebar att stiftaren, det vill säga kung Erik, utfäste sig att skänka tillräcklig mark för det blivande klostret, att bekosta byggnadsarbete, att förse klostret med så stort jordagods, att dess framtid kunde anses tryggad ekonomiskt sett, och att för evärdliga tider taga klostret i sitt skydd. (Ännu på 1440-talet var klosterkyrkan under byggnad, vilket framgår av ett par brev från åren 1446 och 1449.)

Det kan tilläggas att även kung Eriks gemål Filippa, en engelsk kungadotter, omhuldade birgittinerna. År 1415 förmådde hon sin broder, konung Henrik V av England, att stifta birgittinklostret Syon Abbey i närheten av London.

Genom sina forskningar i Stora prästgillets historia har Curt Wallin kunnat draga den slutsatsen att Birgitta-kulten på 1370talet vunnit insteg i Danmark och fått fast förankring i en prästerlig organisation. ”Sedan främst Stora prästgillet avlockats nya hemligheter och fått sin ställning som primär birgittinsk institution i det medeltida Danmark klarlagt, faller nytt ljus över den danska medeltidskyrkan … Det framgår till fullo, att ‘Birgitta i Danmark’ var betydligt mer än Maribo och Mariager. Dessa voro de mest lysande men förvisso icke de enda klenoderna i Birgittas gåva till drottning Margaretas hemland.”

Efter reformationens genombrott fick Stora prästgillet i Lund en synnerligen begränsad verksamhet och ett begränsat medlemsantal men levde ändå vidare. Det fungerar numera som en from stiftelse.

Andra gillen

Lilla prästgillet i Lund tillkom under förra hälften av 1400-talet. Det kallades även Sankta Birgittas gille. Av allt att döma upplöstes det under reformationstiden.

Vad beträffar prästgillet i Gärds härad är dess intresse för den birgittinska fromheten dokumenterat. Detta prästgille har nämligen skaffat sig en handskriven dansk översättning av en svensk postilla, vars birgittinska prägel är omisskännlig. Curt Wallin menar att förvärvet av postillan torde vara en åtgärd från gillets sida att bereda samtliga gillesbröder möjlighet att genom självstudium lära känna den birgittinska fromhetsriktning som i mitten av 1400-talet blomstrade i Danmark.

Den birgittinska fromhetsriktningen torde ha gjort sig gällande också i det prästgille som existerade i den medeltida staden Tommarp. De i Tommarp tjänstgörande prästerna har tillhört detta gille. Prästerna i fråga var antingen premonstratensbröder eller sekulära präster som fått sin utbildning i Tommarps premonstratenskloster. När man nu vet att det upprättats broderskapsförbindelser mellan klostren i Vadstena och Tommarp, kan man taga för givet att gillesbröderna i Tommarps prästgille kommit i nära kontakt med Birgitta-kulten. Detta är den slutsats som Wallin har dragit.

Till Tommarps klosters och stads historia finns ett utomordentligt rikt urkundsmaterial. Åren 1955-1962 har Curt Wallin utgivit urkunderna från 1000-, 1100- och 1200-talen: Tommarps urkundsbok 1085-1600, klostret, hospitalet, staden, socknen, del 1: 1085-1300.

I Ingelstads härad ligger Skånes enda Birgitta-kyrka, Spjutstorp. Birgitta-bilden i en annan kyrka i Ingelstads härad, Tosterup, är redan omtalad. Sockenprästerna i Ingelstads härad har levt bland idel Birgittaminnen. Man kan alltså tänka sig att gillesbröderna i prästgillet i Ingelstads härad blivit konfronterade med birgittinskt fromhetsliv.

Att det även i den köpstad, vilken vuxit upp kring birgittinklostret på Lolland och vilken liksom klostret bar namnet Maribo, torde ha funnits ett prästgille som var helgat åt den heliga Birgitta, framgår av det följande.

Birgittinsk lekmannafromhet

Den danska handskrivna postillan Kirkeårets SendagsEvangelier torde vara den äldsta bevarade predikosamlingen på danska. De predikningar, som ingår i postillan, är emellertid översatta från svenska. Förutom citat från Bibelns och kyrkofädernas skrifter förekommer där utförliga citat från den heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser. Det är troligt att postillan tillkommit i Maribo birgittinkloster på Lolland. Emellertid bör det observeras, att i predikan för långfredagen tilltalas”hedervärda gillesbröder”, och predikan innehåller ett avsnitt som berör gillesbröder och gillessamkväm.

Wallin rekonstruerar följande händelseförlopp. Långfredagspredikan har ursprungligen hållits i Sverige för en menighet med inslag av gillesfolk. På ett senare stadium har Maribo kloster av något gille fått beställning på en postilla. Klosterfolket har då översatt och nedskrivit de svenska predikningarna. Eftersom beställaren var ett andligt gille var det mycket lämpligt att taga med långfredagspredikan som ju innehöll förmaningar till gillesbröder. Man kan inte tänka sig att postillan varit avsedd för klosterfolket – för birgittinmunkar och birgittinnunnor kunde ju förmaningarna till gillesbröder inte vara aktuella. Wallin drager den slutsatsen att postillan varit avsedd för något på Lolland existerande prästgille. Postillans av birgittinsk fromhet präglade framställningssätt ger vid handen att de gillesbröder, för vilka postillan varit avsedd, redan haft någon förtrogenhet med Birgitta-kulten och med birgittinskt fromhetsliv. I annat fall skulle nog uttryckssätten ha förefallit dem alltför främmande. Det är nog inte för djärvt att räkna med ett Birgittagille i köpstaden Maribo på Lolland.

De hittills behandlade Birgittagillena har varit prästgillen. Wallin har även förtecknat tre lekmannagillen som haft anknytning till den heliga Birgitta.

I Malmö har det funnits ett Repvindarlag. Det upprättades år 1412 av drottning Margareta, och mot bakgrunden av drottningens intresse för den heliga Birgitta och för birgittinorden ter det sig helt naturligt att hantverksgillet fick den heliga Birgitta till skyddshelgon. Gillet i Malmö överlevde reformationen men miste sin kyrkliga prägel och förvandlades till en helt facklig organisation. I detta sammanhang kan det nämnas att det i Sankt Petri kyrka i Malmö har funnits ett till den heliga Birgitta invigt altare. Det befann sig i kyrktornet.

I Varde syssel på Jylland har släkten Lange under förra hälften av 1400-talet inrättat ett frändegille, det vill säga ett gille som uteslutande skulle bestå av medlemmar av släkten Lange. Gillesbröderna har hållit sina sammankomster i ett kapell i Ribe domkyrka, som var helgat till Jungfru Maria, den heliga Birgitta och alla helgon. De sörjde för att den heliga mässan dagligen blev celebrerad i detta kapell. Eftersom släkten Lange hade nära anknytning till Mariagers birgittinkloster och till birgittinska kapell- och altarstiftelser på Jylland har frändegillet haft goda förutsättningar för att utgöra en birgittinsk kraftcentral i sydvästra Jylland konstaterar Wallin. – Ett frändegille som detta i Varde syssel motsvarar senare tiders släktföreningar.

Slutligen är att nämna ett allmogegille i Kvanlese socken på Sjaelland. Det var invigt till den heliga Birgitta och hade nära anknytning till Maribo birgittinkloster.

”Att till Birgitta konsekrerade kyrkor skulle visa sig fåtaliga var väntat”, skriver Curt Wallin i sin bok Sankta Birgittas kapell i Ystad. ”När Birgitta-kulten började vinna utbredning var sockenindelningen sedan århundraden slutförd i såväl Sverige som Danmark. Kyrkorna hade redan vid invigningen fått sina skyddspatroner.” Wallin har trots allt förtecknat ett betydande antal Birgitta-kyrkor och Birgitta-kapell i det medeltida Sverige. Klosterkyrkan i Vadstena var givetvis invigd till Jungfru Maria och till den heliga Birgitta. För övrigt har det, såsom Wallin visat, funnits två Birgitta-kyrkor i Uppland, nämligen Vada och Osterlövsta, och en i Gästrikland, nämligen Ovansjö. Av fristående Birgitta-kapell i det medeltida Sverige har Wallin funnit inte mindre än åtta, belägna i Stockholm, Skövde, Kalmar och Motala, i Sikavarp på Öland, i Ålem vid Kalmarsund, i Skön i Medelpad och i Nykyrka i södra Karelen. Om Ålem och Sikavarp har man berättat, att det sällskap, som år 1374 förde kistan med Birgittas kvarlevor från Rom till Sverige, har landstigit vid dessa platser och att Birgitta-kapellen blivit uppförda till minne av denna händelse. – Själv kan jag tillägga en Birgitta-kyrka i Fliseryd i Småland.

Åt Birgittinska kapell- och altarstiftelser i det medeltida Danmark har Curt Wallin ägnat en längre uppsats i Kyrkohistorisk årsskrift 1976.

(Fortsättning i nästa nummer)