”Ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål”

Den i rubriken nämnda egenskapen, om ingen annan, har den katolska kyrkan i Sverige gemensam med den skara som i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel står inför tronen och inför Lammet. En sådan extrem etnisk mångfald kombinerad med en utpräglad minoritets- och diasporasituation återfinns knappast i något annat katolskt stift i världskyrkan. Det är en fundamental utmaning till kyrkans inneboende katolicitet, där mångfalden blir lättare att uppfatta än enheten.

Nyligen firade Stockholms stift sitt 25-årsjubileum. När man i Sverige och Rom ansåg att den apostoliska administraturen var mogen att omvandlas till ett eget stift var framtidsvisionen uppenbarligen en helt annan än de senaste tjugofem årens verklighet. Den lilla katolska kyrka som långsamt växte fram efter de första stegen på religionsfrihetens väg tagits också i Sverige 1860 och 1873 omfattade 1940 drygt 5 000 personer, varav hälften svenskfödda. Uppbyggnaden hade i mycket skett genom invandring av små, särskilt efterfrågade yrkesgrupper. Andelen svenska medborgare förefaller ha ökat under 30-talet.

Andra världskriget och dess upplösning förde grupper av katolska flyktingar till Sverige; 1950 fanns här kanske 15 000 utländska katoliker. Men de flesta uppfattade denna situation som övergående, snart skulle man få en återgång till mellankrigstidens ringa folkutbyte. 1953 var åter- och vidareutvandring lika stor som invandringen. Bakom beslutet att göra Sverige till ett eget stift låg förhoppningen att en liten, men allt mer ”svensk” katolsk kyrka inom överskådlig tid skulle vara självförsörjande med personella och andra resurser. Den första efterkrigstiden utmärktes också av en rad övergångar till katolska kyrkan i intellektuella och konstnärliga kretsar. Här väcktes hos åtskilliga hoppet om en inte numerärt, men potentiellt kulturellt och andligt betydande svensk katolsk kyrka.

Några år tidigare 1951 hade den nya religionsfrihetslagen trätt i kraft. Betecknande för framtidsföreställningarna vid dess tillkomst var, att regering och riksdag utan större debatt kunde genomföra en reform som väckte relativt liten uppmärksamhet, men som för bl.a. katolska kyrkan inneburit något av en katastrof. Man tog bort den tidigare registreringen i kyrkböckerna av andra trosbekännare än medlemmar av Svenska kyrkan. Större uppmärksamhet tilldrog sig debatten om klosterförbudet. (Det skulle bli kvar en tid ännu.)

Men redan på 50-talet visade det sig att Sverige skulle bli ett betydande immigrationsland. En betydande katolsk grupp kom med de ungerska flyktingarna 1956/57, men också italienare, polacker och tyskar hade kommit i tusental som flyktingar eller arbetsmigranter. Kring 1960 hade mönstret etablerats, 60-65% av utlänningarna i Sverige nordbor, ung. en åttondel sannolikt katoliker. Församlingarna räknade 1960 29 000 medlemmar; antalet katolskt döpta i landet måste ha varit över 40 000.

Invandrarkyrkan

Under 60-talet accentuerades utvecklingen från det föregående årtiondet, och antalet utländska medborgare i Sverige mer än fördubblades. Samma sak skedde med antalet katoliker i Sverige. Vid mitten av decenniet kom den stora arbetsinvandringen från Jugoslavien, och tiotusentals andra katoliker kom från Syd- och Östeuropa. Samtidigt blev det uppenbart att trots en stor rörlighet in och ut ur landet, skulle en klar majoritet av invandrarna stanna i Sverige.

För det katolska stiftet blev den överhängande uppgiften att skaffa elementära resurser för en numerärt snabbt växande kyrka. Under 60-talet ökades också antalet präster från c:a sextio till bortåt hundra, också systrarna fick ett betydande tillskott, och flera nya församlingar grundades. Men den pastorala uppgiften i den rörliga, heterogena och växande gruppen av katoliker var oerhört svår, särskilt som basen i Sverige var så smal.

Den svenska invandrarpolitiken från mitten av 60-talet förefaller oss nu snarare tillhöra ett annat århundrade än ett annat decennium. 1967 års utredning Invandringen behandlade fortfarande huvudsakligen handläggningsproblem, där invandrarnas olika papper stod i centrum, inte själva invandrarna. Hur storsvenskt man fortfarande tänkte i utbildningsfrågor kan studeras i den offentliga utredningen Skolgång borta och hemma. En parlamentarisk utredning som skulle ge synpunkter på skolgången för något hundratal barn till utlandssvenskar, fick i efterhand i uppgift att när de ändå var i gång på en bråkdel av den tid och utrymme som ägnades svenska diplomatsöner och direktörsdöttrar också tycka till något om utbildningen för de tiotusentals invandrarbarnen.

För tio år sedan hade man nått så långt att invandrarnas kulturella problem överhuvud började uppmärksammas, och kyrkorna uppfattas som bärare av arv och identitet. Samtidigt trädde också katolska kyrkan ur sin isolering och blev utan större komplikationer en del av den organiserade ekumeniken i Sverige.

Under innevarande årtionde har antalet invandrade katoliker fortsatt att öka, men inte i samma snabba takt som under 60-talet. Det största tillskottet har nu åter kommit från ett annat håll med speciella problem och krav på språkkunskaper och kulturellt förstående; de latinamerikanska flyktingarna.

Svikna förhoppningar

Men det skall också klart sägas att många av de förhoppningar som man syntes ha skäl hysa i början av decenniet inte har infriats. Ingenting har gjorts för att rätta till den diskriminering av icke-lutherska trosbekännare som infördes 1951 och som särskilt effektivt förhindrat för kyrkor som den katolska att på ett smärtfritt sätt få kontakt med sina potentiella församlingsmedlemmar.

En annan oefterrättlighet som består är diskrimineringen av katolska skolor. I Invandrarutredningen lyckas man med konststycket att göra den judiska Hillelskolan till en nationell skola, men definiera bort de katolska grundskolorna som ”kristna särskolor”, trots att inslaget av invandrarbarn var ung. lika stort i båda, c:a 80%, och trots att Hillelskolan endast har judiska elever, medan de katolska skolorna har c:a 20% icke-katolska elever, övervägande invandrarbarn.

Den märkliga teorin att de katolska grundskolorna egentligen inte skulle existera, återkommer i den promemoria om de enskilda skolorna som nyligen framlades inom Utbildningsdepartementet. Statsekreterare Kerstin Aner har dock trots den officiella icke-existensen upptäckt åtminstone S:t Eriksskolan i Enskede. Och inte nog med detta: ”Där finner man allting, från arbetsbänkar till toaletter, rena, fina och fria från klotter och repor. – – – I den katolska skolan vet barnen att skolan är fattig, och att de själva måste hålla den snygg, medan nunnorna sköter storstädningen som en del av sitt vanliga arbete. Det är en skola med en varm hematmosfär, en stark andlig kraft, och påtaglig personlig gemenskap mellan lärarinnorna och eleverna. Att större delen av barnen är invandrare åstadkommer inga problem och betraktas tvärtom som en fördel.” (Kerstin Anér, Framtidens insida, s. 207.)

Enahanda är förhållandena i de katolska förskolorna, alltså många invandrarbarn, men ingen katolsk exklusivitet, inga mobbningsproblem, lång kö, och inga som helst bidrag från det offentliga. Samtidigt pågår en animerad debatt om nödvändigheten att låta förskole- och grundskolebarn bli trygga och rotfästa i sin kulturella hem- och bakgrundsmiljö! Hur kan de myndigheter som är tillsatta för att tillvarata invandrarnas intressen och likabehandling i det svenska samhället godta diskriminering av icke-lutherska invandrare i förhållande till potentiella medlemmar i Svenska kyrkan, katolska skolor i förhållande till judiska, religionen som kulturell identifikationsfaktor i förhållande till språket?

Den katolska kyrkans problem i Sverige ligger givetvis i första hand hos de aktiva och ansvarstagande i kyrkan. Och de problem som den kristna kyrkan överhuvud möter i dagens värld är i vårt fall lagda till och kanske i någon mån dominerade av de alldeles speciella problem som diasporan och den etniska mångfalden ställer. Det allmänna kan förvisso inte väsentligt bidra till den allmänna apostoliska sändningen, kan inte garantera att och hur ordet förkunnas och sakramenten förvaltas. Om enhet och mångfald i apostolat och evangelisation, om avvägningarna mellan svenskt och invandrat, församlingsgemenskap och nationell själavård; här finns en rad fundamentala problem för det katolska stiftet, där diskussionen är levande bland präster och lekmän i ansvarsställning. Detta område är inte statsmaktens.

Men det är en allmän uppfattning bland katoliker i Sverige, att på kulturpolitiska områden, som indirekt berör förutsättningarna för kyrkans apostolat, det allmänna inte uppfyllt rimliga förpliktelser mot invandrade katoliker som social och kulturell gruppering. Länge kunde man kanske hoppas att i samband med att kyrka-statfrågan skulle få en lösning de värsta orättvisorna skulle elimineras. Fortfarande uppbär Svenska kyrkan skatt från juridiska personer för katolska kyrkor och kapell.

Andra handlingsvägar får nu övervägas. De katoliker som är politiskt aktiva i skilda politiska partier borde på ett aktivare sätt än hittills aktualisera problemen i fråga. Och de katoliker som har rösträtt, kommunalt kanske dubbelt så många som i riksdagsval, borde kanske bättre underrätta sig om hur de politiska partierna förhåller sig till exempelvis deras barns möjligheter att få gå i katolsk förskola. Vilken rättslig instans, i vårt land eller internationell, som kunde pröva om den flagranta konfessionella diskrimineringen av främst invandrare står i överensstämmelse med svenska åtaganden om likabehandling av invånarna utan hänsyn till kön, ras eller religion, vore också värt undersöka.

Vi vill ogärna tro annat än att ansvariga politiker teskar och kanske tror sig uppfylla de krav på religonsfrihet och likabehandling som kan ställas på ett pluralistiskt samhälle. I så fall borde ju återstående diskriminering vara så mycket lättare och angelägnare att gira sig av med.