Anpassning eller självförbränning?

Efter ett försök att bränna sig själv på offentlig plats i den sachsiska industristaden Zeitz i DDR dog den evangeliske pastorn Oskar Brusewitz den 22 augusti. Några dagar innan hade han hällt bensin över sig och tänt på. Enligt upplysningar både från anhöriga och kyrkliga myndigheter ville han därmed ge ett provokativt vittnesbörd mot SED:s (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) kyrkopolitik i DDR, särskilt mot trycket från den permanenta marxistiska indoktrineringen och mot de kristna ungdomarnas eftersättande i fråga om utbildnings- och yrkesmöjligheter m.m. Den tjeckiske studenten Jan Pallachs och de vietnamesiska munkarnas omisskännliga förebild kompletteras i det här fallet av den kristna motivering som Brusewitz själv gav för sin gärning.

Vi ämnar inte att yttra oss om huruvida en sådan självvald död är försvarbar utifrån en kristen etik. Också bortsett från den frågan förtjänar händelsen i hög grad att uppmärksammas utifrån andra infallsvinklar.

Såsom en löpeld spriddes meddelandet om denna händelse i hela DDR. Några tidningar, exempelvis Neues Deutschland försökte att förklara pastor Briisewitz’s gärning som ett utflöde av ”sinnessjukdom” och att på så sätt ”privatisera” den. Men inte bara hans med pastorer och ”kärnförsamlingarna” i DDR – för att inte tala om kyrkoledningarna – var bestörta. Chockverkan var påtaglig. T.o.m. vidare kretsar av den icke kyrkligt engagerade befolkningen tycks åtminstone delvis ha identifierat sig med Brusewitz’s motiv. Hans jordfästning blev en uppskakande solidaritetsförklaring.

Bakgrunden

Anmärkningsvärt är, att förhållandet mellan stat och kyrka i DDR åtminstone ytligt sett under senare tid tycktes ha blivit någorlunda drägligt. Man har träffat vissa arrangemang. Ledande kretsar inom såväl den evangeliska som den katolska kyrkan har antytt, att den europeiska konferensen för säkerhet och samarbete i Helsingfors förra året hjälpt dem i underhandlingarna med stats- och partifunktionärer. I konferensens avslutande dokument fanns väsentliga utsagor beträffande människornas yttrande-, migrations- och religionsfrihet och helt allmänt om de mänskliga rättigheterna. Här hade kyrkoledningarna för första gången ett av både Honecker och Bresjnev undertecknat dokument i handen som de kunde åberopa sig på utan att därför bli beskyllda för att vara ”republik- och regimfientliga”.

Dessutom hade kyrkan lyckats att få in något i SED-programmet som ännu i det förberedande utkastet saknades, nämligen en passus beträffande medborgarnas jämställdhet oberoende av ”livsåskådning” och ”religiös bekännelse”. Slutligen förebådades i juli helt oväntat ett nytt program för kyrkbyggande. Samfunden skulle få möjligheten att under kommande år framlägga en ”lista av projekt” och bygga ett större antal kyrkor just i de områden där man sedan många år inte hade fått byggnadstillstånd.

Med hänsyn till ”Volkskammer-Einheitswahl” den 17 oktober i år hade massmedia med eftertryck framhävt allt detta, så att t.o.m. de lägre funktionärerna kunde se, att det för ögonblicket gällde att vinna de kristna befolkningsskikten. Samtidigt som man positivt framhävde kyrkans aktivitet försökte man klargöra för de kristna, att partiet inte ville blanda sig i kyrkoliv och trosfrågor, att de kristnas samarbete med det socialistiska samhället var önskvärt och att en kristen frontställning mot marxism-leninismen var onödig, ty ”den kommunistiska uppfostrans syfte är i många drag besläktat med den personlighetssyn som den kristna etiken framställer”.

I motsats till sådana förklaringar gjordes dock inga praktiska koncessioner i uppfostringsfrågor. Tvärtom proklamerade det senaste SED-partimötet i maj på nytt, att det gällde att genomsyra hela livet med marxistisk-leninistisk livsåskådning med alla praktiska konsekvenser därav särskilt för ungdomarnas uppfostran. I detta sammanhang är det inte oviktigt att peka på de svårigheter just för begåvade barn ur aktiva kristna familjer att få tillträde till ”Oberschulen” (motsvarande vårt gymnasiestadium) och universitet. Den officiella motiveringen för avslag lyder: ”Brist på samhällsengagemang”. Den bakomliggande statliga taktiken kan betecknas som en strävan efter ”religionens bortdöende”. Resultatet idag är, att enbart 14% av ungdomarna fortfarande deltar i trosundervisningen. 30% av befolkningen gäller som ”religiösa”.

Visst hade flera evangeliska Landeskirchen (Berlin-Brandenburg, Magdeburg, Sachsen) redan för ett år sedan offentligt klagat över det tryck och de svårigheter som kristna föräldrar, barn och ungdomar utsatts för på många sätt. Ur åtskilliga ställningstaganden kan man sluta sig till, att man inte längre är villig att finna sig i ett marxistiskt uppfostringsmonopol med alla dess dolda och öppna trakasserier. Ändå vågade man inte att slå in på kollisionskurs. Därför avstod den östberlinska evangeliska synoden förra året (maj 1975) från en demonstrativ protest som skulle kungöras från predikstolen i landets kyrkor. Däremot hade de katolska biskoparna i november 1974 i ett herdabrev – visserligen utan polemik, men ändå klart och tydligt – vänt sig mot statens monopolställning i uppfostran och mot mångfaldiga diskriminerande åtgärder mot barn till engagerade kristna och ungdomar som aktivt praktiserar sin tro, under åberopande av föräldrarnas och kyrkans rättigheter beträffande barnens kristna uppfostran. Även om en sådan diskriminering av föräldrar och barn inte har någon täckning i DDR:s grundlag, så finns inte heller några lagliga garantier för kyrkans rättigheter och roll och därmed för hennes funktion som garant för de troendes rättigheter.

Kyrkans och de kristnas ställning och roll i samhället

Bland prästerskapet och i ”kärnförsamlingarna”, alltså på kyrkans bas, kan en djup efterverkan fastställas efter denna händelse. Trots differerande attityder beträffande Brusewitz’s motiv och trots att man avvisar handlingen som modell har denna gärning i hela DDR givit anledning till en eftertrycklig självbesinning.

Diskussionen om kyrkans och de kristnas ställning och roll i det socialistiska samhället har återigen flammat upp. De undanträngda besvikelser, bitterheten över det faktiska eller misstänkta tvånget till anpassning, misstroendet gentemot kyrkoledningen, vars kyrkopolitik knappast är känd, vreden över trakasserier från parti och myndigheter – alla frustreringar som sedan åratal har dämts upp hos många pastorer och lekmän bröt nu fram och urladdade sig i brev till kyrkliga myndigheter och i lidelsefulla diskussioner. Den evangeliska kyrkans devis i DDR: ”Vi vill vara kyrka inte mot, inte bredvid, utan i socialismen” med dess principiella beredskap till kooperation med kommunismen torde ha ökat frustreringen i den praktiska verklighetens bleka dager. Redan innan den inomkyrkliga stormen hade nått sin kulmen reagerade Magdeburgs kyrkoledning med en självkritik som sannolikt kommer sanningen närmast: ”Vi vet, att broder Brusewitz i sin tjänst uppfattade sig -låt vara med många okonventionella aktioner – som Guds vittne. T.o.m. med denna gärning ville han hänvisa till Gud som Herre över denna värld. Han har drivits av omsorg, att vår kyrka är alltför obeslutsam i sitt vittnesbörd.” Denna tolkning bekräftades sedan av de evangeliska kyrkoledningarnas konferens i DDR i ett enhälligt formulerat brev till alla kyrkoförsamlingarna (11 september) med den utmanande frågan ”om vittnesbördet om Jesus Kristus inom kyrkorna inte får en alltför ängslig och obeslutsam utformning”, om inte kyrkan sluter sin ”fred med världen” på bekostnad av sitt uppdrag? (biskop Krusche).

Konferensen insåg nödvändigheten av ett offentligt och direkt tilltal i klartext till församlingarna, utan onödig provokation gentemot staten men samtidigt också utan opportunitetshänsyn. ”Broder Brusewitz’s gärning och den verkan den har utlöst visar på nytt de spänningar som finns i vårt samhälle och de hållfasthetsprov som många av oss ställs inför. Det blir uppenbart, att vi inte tjänar vårt samhällsliv och vår kyrka om vi undantränger dessa problem och motsägelser i stället för att öppet samarbeta för deras lösning. Så har vi att ansvara för att aktning och respekt för andra övertygelser verkligen präglar människornas samliv och samarbete i vårt samhälle … Att vårt vittnesbörds verkan så ofta är fördold vållar oss bekymmer. Vi vill betänka dessa frågor gemensamt och dryfta dem ärligt inför varandra.”

En trefaldig utmaning

Lutherska Världsförbundets presstjänst har den 13 oktober i en kommentar av Gerhard Thomas sammanfattat den utmaning som den evangeliska kyrkan i DDR själv ser i pastor Brusewitz’s död. Det är inte staten och samhället som anklagas, utan kyrkan frågar sig i självkritisk besinning hur något sådant kunde hända.

Man frågar sig för det första efter den egna gemenskapens bärande kraft: om den verkligen ger en andlig identitet som skänker styrka, inre samling och trygghet. Man konstaterar den påfallande mångfalden under senare tid av evangelikala ungdomsgrupper på jakt efter den hemkänsla som de som engagerade kristna förgäves har sökt efter i sina kyrkor. På samma gång blir man medveten om isoleringens problem för präster och lekmän, inte minst när man känner sig övergiven av kyrkan och blir allt mera besviken och bitter. Biskop Krusche från Magdeburg (det stift som Brusewitz tillhörde) fastställde på Kirchentag i Halle den 19 september: ”En tyst fråga till alla medlemmar i församlingarna: Varför lämnar ni egentligen era pastorer så ensamma? Att förbereda en gudstjänst där två människor deltar och att uppleva det år efter år, detta knäcker människan”.

Den andra frågan som man ställer sig är förhållandet mellan kyrkoledningen och kyrkfolket. En klyfta har blivit synlig. Många kristnas naggande missbelåtenhet med kyrkoledningens kyrkopolitiska attityd har plötsligt flammat upp. Man känner sig stundom övergiven av kyrkans ledning och intrycket att taktiska överväganden bestämmer handlandet är omisskännligt.

Den tredje frågan som man ställer sig berör kyrkans principiella troshållning, hennes lydnad gentemot evangeliet, hennes integritet i bekännelsen, hennes vilja att se tidens tecken och att som oprivilegierad kyrka bejaka en ny och hård situation som hon har ställts i. Med andra ord, om hon verkligen är villig att anta och gå – ytligt sedd värnlös och fattig – en korsets väg, som är Herrens väg också för hans kyrka och på så sätt samtidigt ställa sig på de anfäktade och lidande människornas sida.

Har denna utmaning en relevans utöver DDR:s gränser?

Så vitt jag kan se har händelsen från Zeitz och dess verkan utanför Öst- och Västtysklands gränser knappast observerats utöver några notiser och feta rubriker. Trots helt olika förhållanden tycks den ändå innehålla en utmaning till självbesinning även för kristna kyrkor i andra länder, inte minst i Sverige.

För några månader sedan publicerades en rapport av ett internationellt ekumeniskt team som på uppdrag av Kyrkornas Världsråd besökte Sverige den 16 mars – 19 april i år, i vilken deltagarna redovisar för och utvärderar sina intryck om svenska kristenhetens liv och arbete. På ett mjukt och nobelt sätt pekar denna rapport mellan raderna på problemen som givetvis är helt annorlunda än i DDR, men som på vissa punkter ändå uppvisar några frappanta motsvarigheter i vårt land. Skulle det inte löna sig att än en gång ta upp denna rapport – som snabbt tycks ha lagts till handlingarna! Kanske skulle det kunna fördjupa medvetandet av rapportens implicita och explosiva frågor för svensk folkkyrklig kristenhet – åtminstone ännu mera än vad som hittills varit fallet.

Några konkreta frågor

Vi lever i ett land där man högljutt ropar efter kyrkan som ”serviceinstitution” för hela folket. ”Ett samhälle där ingen (inte ens de troende och kyrkan!) behöver säga tack så mycket” (rapporten). Varför är då gudstjänstbesöken (bortsett från musikandakter) på sina håll inte så avsevärt större än i DDR?

Här finns inte någon marxistisk-leninistisk indoktrinering som skulle främja ”kyrkans bortdöende”, ingen kampanj förs på liv och död mot kyrkan. Varför känner sig ändå inte så få (kanske t.o.m. många) präster och lekmän, teologie studerande och ungdomar frustrerade, vanmäktiga och hjälplösa i sitt kristna vittnesbörd för tron och kyrkan mitt i detta samhälle? Kommer det kanske därifrån, att kyrkan ”är en del av systemet” (rapporten)?

Skulle svensk offentlighet överhuvudtaget vara istånd att uppfatta ett provokativt vittnesbörd för tron? Eller skulle det främst få en politisk tolkning eller en psykologisk och psykiatrisk förklaring?

I vad mån är man överhuvudtaget inom den folkkyrkliga kristenheten medveten om att ett trons vittnesbörd är mera och annat än enbart förkunnelse, upplevelse, service, marknadsföring, en andligt ombonad miljö?

Och slutligen: Är den kristna tron och kyrkans situation i vårt land inte hotad – om än på helt annorlunda sätt än i DDR – av en klyfta mellan evangeliets budskap (och dem som tar det på allvar) och den breda offentlighetens uppfattning som har tämjt och nivellerat det till en mer eller mindre politisk och social-kulturell företeelse. För att säga som sanningen är: bakom järnridån tycks fronterna åtminstone vara klart och otvetydigt dragna.

Jag framlägger dessa frågor inte för att såra mina kristna bröder – för så många av dem hyser jag största respekt, ja beundran – utan driven av oro och djupt bekymmer och i förhoppning att dessa tankar leder oss alla till ett fördjupat och entydigt vittnesbörd för Kristi budskap.