Avspänningen Vatikanen Moskva

Den 1 augusti 1975 avslutades den europeiska konferensen om säkerhet och samarbete i Helsingfors. Där erkände västmakterna de nya gränserna som andra världskriget skapat i Östeuropa, inklusive den östtyska statsbildningen. Motprestationen från Moskva skulle delvis bestå i att tillåta ett friare utbyte av människor och ideer mellan öst och väst. I dag är det en vida spridd åsikt att öststaterna i ringa utsträckning levt upp till dessa förväntningar och utfästelser.

Svenska tidningar rapporterade som en kuriositet, att den Heliga stolen var representerad och aktiv vid underhandlingarna. Det var i själva verket Moskva som övat starka påtryckningar för att också få Vatikanen att delta. Den allmänna missräkningen över den détente som skulle fastläggas i Helsingfors, återkommer också i kritiken mot Vatikanens östpolitik, alltså bemödandena att genom diplomatiska förhandlingar åstadkomma en normalisering av kyrkans förhållanden i Östeuropa. Men det är viktigt att notera att också motsidan visat samma intresse för avspänning med Rom. Däremot har de konkreta tillmötesgåendena hittills varit fåtaliga, och Helsingfors har knappast väsentligt förändrat detta förhållande.

Bakgrunden

Den historiska bakgrunden till dagens relationer Rom-Moskva behandlade vi tämligen ingående i Signum 1975:1 i anslutning till Hansjakob Stehle, Die Ostpolitik des Vatikans. En skildring av den katolska kyrkans situation i Sovjetunionen av Robert Hotz finns i detta nr av Signum.

Under det kalla kriget var katolska kyrkan otvivelaktigt en huvudaktör, främst beroende på att den var ett huvudoffer för den stalinistiska likriktningen och terrorn, som under åren efter andra världskrigets slut utsträcktes också till länderna i Östeuropa. Drygt 50 milj. katoliker, varav mer än hälften i Polen kom då under kommunistisk dominans. Höga kyrkoledare fängslades och dömdes, och den kyrkliga organisationen krossades mer eller mindre. Hårdast var trycket i Tjeckoslovakien, medan i Polen kyrkan i stort kunde hålla sina strukturer intakta. I Jugoslavien lättade trycket efter Titos brytning med Moskva, och långsamt har där förhållandena utvecklats till diplomatiska förbindelser mellan Belgrad och Vatikanen.

Efter några antydningar till öppning under det första tövädret 1955, dröjde det till början av 60-talet innan direkta kontakter mellan Moskva och Vatikanen kom till stånd. Under Chrustjev fick den ryska ortodoxa kyrkan möjlighet att delta i det ekumeniska arbetet, samtidigt som förföljelserna skärptes inom Sovjet. Moskvapatriarkatet hade 1961 blivit medlem av Kyrkornas Världsråd, och året därpå accepterade man överraskande att sända observatörer till Andra Vatikankonciliet. Biskopar från kommuniststaterna fick i begränsad utsträckning möjlighet att delta i konciliet. Samtidigt upptogs förhandlingar mellan den Heliga stolen och olika östregimer om kyrkans villkor.

Parternas motiv

Det är lätt att för Roms del urskilja tre motiv för avspänningsbemödandena. Först det rent pastorala, att söka åstadkomma ett mått av frihet för katoliker i Sovjet och andra öststater. Det andra är ekumeniken med de ortodoxa i öst. Och ett tredje att söka bidra freden genom att undanröja konfliktanledningar. Dessa tre strävanden kommer uppenbarligen lätt i strid med varandra. Framgångsrikast har givetvis ekumeniken med de ortodoxa kyrkorna varit. Den katolsk-ortodoxa ekumeniken kommer lätt bort i ett svenskt perspektiv, men är givetvis en nyckelsektor för arbetet på kyrklig enhet. Och just den ryska ortodoxa kyrkan har i flera avseenden varit mer öppen för teologiskt och kyrkligt samförstånd än systerkyrkor som t.ex. den grekiska.

Men dessa steg på vägen till enheten som under andra förhållanden skulle vara världshistoriska, får på olika sätt sin betydelse reducerad och komplicerar andra katolska intressen i öst, beroende på diktaturens villkor. Moskvapatriarkatet skall inte framställas som regimens verktyg, men kan givetvis inte agera ekumeniskt och internationellt på ett sätt som står i strid med Kremls intressen. Regimen föredrar att s a s lämna sina eftergifter genom den ortodoxa kyrkan, medan man däremot varit kallsinnig mot varje strävan att normalisera katolska kyrkans förhållanden i Sovjet. Det är knappast för mycket att säga, att omsorgen om förbindelserna med Moskvapatriarkatet direkt försvårar eller omöjliggör för Rom att göra något för den upplösta och undertryckta, men alltjämt levande unierade ukrainska kyrkan. (Se Hotz.) I denna fråga har regimen och patriarkatet sammanfallande intressen.

Skall man av beteendet sluta sig till Moskvas intressen i förbindelserna med Rom, ligger det uppenbarligen främst på det allmänna avspänningsplanet. En katolsk kyrka som givit upp en militant antikommunism försvagar givetvis motståndet mot kommunismen; i Östeuropa i västvärlden och i Tredje världen.

Uppnådda resultat

I andra öststater har vissa synliga resultat av förhandlingar uppnåtts. Just nu är det aktuellt med DDR, där den Heliga stolen officiellt erkänt en egen östtysk biskopskonferens, sedan man tidigare tillsatt biskopsvigda administratorer i de områden, som egentligen är delar av stift med biskopssäten i förbundsrepubliken. Det förefaller som om Rom velat gå ännu längre i normalisering med fullständiga diplomatiska förbindelser, men låtit det bero med hänsyn till det västtyska politiska och kyrkliga motståndet. I Ungern har alla stift kunnat få ordinarie biskopar sedan Mindszenty försvann från scenen. I Tjeckoslovakien har några utnämningar kunnat ske, men endast ur kretsen av regimen behagliga ”fredspräster”. I Rumänien har den romerskkatolska kyrkan med en miljon medlemmar fått en viss frihet, men den unierade kyrka, som här upplöstes 1948, är fortfarande undertryckt.

Det stora undantaget till denna bild är givetvis Polen. Den katolska kyrkan är historiskt nära identifierad med polsk patriotism, och detta förhållande förstärktes av att Polen efter andra världskriget till skillnad från mellankrigstidens blev en nästan helt katolsk nation. Dessutom hade kyrkan och prästerskapet mer än väl burit sin del av landets martyrium under den tyska ockupationen. Kardinal Wyszinski har lett kyrkan under hela efterkrigstiden, och kommer att kvarstå också efter fyllda 75 år. Kyrkans ledning har kunnat hålla en kritisk distans mot regimen, men vid de återkommande kriserna i landet har biskoparna låtit kyrkan agera som en stabiliserande faktor i utbyte mot eftergifter från regimen. Den polska kyrkoledningen har snarast velat hålla Rom utanför, och har stundom givit uttryck för en viss skepsis mot den allmänna avspänningspolitiken.

Avspänningspolitikens berättigande

En principiell kritisk genomgång av den påvliga politiken finns i en artikel av Dennis J Dunn i Survey 22:2, 1976. Till de allmänt uppenbara motiv för Roms hållning som vi ovan anfört, lägger han ytterligare några. Dels skulle Paulus VI och hans rådgivare kunna tänkas vara övertygade om att någon form av socialism vore det politiska system som skulle komma att dominera i framtiden, särskilt i Tredje Världen. Därför måste kyrkan såväl politiskt som ideologiskt finna ett modus vivendi med marxismen som teori och praktik.

Enligt Dunn kunde också påvens ofta ådagalagda förtvivlan över sekularisering, ohöljd materialism och moralisk slapphet i västvärlden, leda till frågan om inte tron och kyrkan mådde bättre i mer disciplinerade socialistiska samhällen, förutsatt att ett mått av religionsfrihet garanterades.

Det som främst sätter den kyrkliga avspänningspolitiken i fråga är givetvis de relativt små resultaten, samtidigt som den religiösa protesten i Östeuropa tar allt kraftigare uttryck. Så länge Vatikanen hyser förhoppningar om förhandlingsresultat kan man inte lägga sin moraliska tyngd bakom lojalitetsförklaringar med de förtryckta. Och hittills har diplomatin inte nämnvärt lättat deras lott. ”Om man är övertygad om att avspänningen skall utvecklas på basen av ett quid pro quo-arrangemang, då har kyrkan blivit frånlurad sin potential att luckra upp det sovjetiska väldet, eftersom den inte uppnått religionsfrihet i öststaterna. Om man är övertygad om att kompromiss är nödvändig för fredens och stabilitetens skull eller om det förefaller vara realpolitik med hänsyn till att också de mest rigida system och ideologier förändras, kan ett modus vivendi vara berättigat. Men detta kan hävdas endast under förutsättning av ömsesidighet och påtagliga bevis på att kommunismen utvecklas mot erkännande av grundläggande mänskliga friheter och rättigheter. Eljest är drömmen om fred endast surrogat och förändringen blir till fördel för sovjetisk hårdhet och mot västlig kulturell utveckling.” (Dunn sid. 153.)

Å andra sidan har enligt Dunn Moskva allt att vinna på att tona ned motsättningen med kyrkan. Om man anser att religionen ändå är dömd till undergång, kan man utnyttja den till egen fördel så länge den har något inflytande. Om religionen inte försvinner efter Marx och Lenins förutsägelser, kan den tjäna som en stötta för status quo. Och dessutom har förföljelse visat sig snarast uppamma religiös och nationalistisk oro i Sovjet, varför avspänning och viss tolerans skulle både kunna dämpa den inre oppositionen och befrämja en sådan tillbakagång som religionen genomgått i västvärlden.

Kritik och alternativ

Dunn menar alltså att Vatikanen med nuvarande utveckling endast förlorar i trovärdighet och kyrkan i livskraft; Moskva och världskommunismen däremot har allt att vinna. Men några frågetecken måste man ändå sätta inför hans resonemang. Det förefaller t.ex. klart att illusionerna om den marxistiskt-kristna dialogen i mycket har skingrats, och därmed är faran för ideologisk infiltration knappast överhängande.

Men Dunns kritik baseras också på en något motsägelsefull tolkning av Moskvas styrka. Å ena sidan hotas det sovjetiska väldet av inre slitningar, å andra sidan spelar Kreml ett skickligt spel om världsherraväldet. Invändningarna mot Vatikanens östpolitik är givetvis till en del beroende på hur man bedömer Moskvas direkta inflytande över andra kommunistpartier.

Man måste också fråga vilka alternativ som finns. Fallet Polen är unikt, och kan rimligen inte ge någon ledning för kyrkans hållning i andra kommunistländer, samtidigt som det är en illustration av skiftningarna i öststaternas religionspolitik. Om Rom inte försöker normalisera förhållandena, återstår antingen att helt överlämna katolikerna i öst åt sig själva eller att återgå till tidigare försök med en ”underjordisk” kyrka. Erfarenheterna förefaller att klart visa att i moderna auktoritära samhällen den senare vägen inte är framkomlig. Stehles ovan nämda bok utgör en talande illustration av detta förhållande. Men det är uppenbart att kritiken mot avspänningspolitiken kommer att stärkas, om inte konkreta lättnader för kyrkans pastorala gärning och de troendes religionsutövning uppnås i Sovjet och Tjeckoslovakien. Om kommunistregimerna har så mycket att vinna på dialogen med Rom, borde risken att de påvliga avspänningssträvandena avbryts, vara ett argument för att visa någon medgörlighet.

Ur kommunistisk synpunkt erbjuder knappast dagens situation enbart de propagandamässiga fördelar som Dunn räknar upp. Under det kalla krigets tid kunde varje uttryck för religiöst liv avfärdas som resultat av Vatikanens subversiva verksamhet i imperialismens tjänst. När kyrkan inte längre framställs som en femtekolonn, besoldad av USA, blir den religiösa oron och protesten svårare att ”förklara”. Om avspänningspolitiken döljer eller förråder den som står upp för tron och religionsfriheten i öst, är den givetvis förkastlig och föraktlig. Men vittnesbördet om trons kamp i ofriheten kan vara det viktigaste motivet till att söka ge det rätt och röst.