Den östkyrkliga traditionen och dialogen med västkyrkorna

Mellan den 19 och 29 augusti samlades i klostret Penteli i Aten den Andra internationella kongressen för de ortodoxa teologiska fakulteterna – i samma stad, där för precis 40 år sedan den första sammankomsten av denna karaktär ägde rum’. Mer än hundra teologer från olika nationalkyrkor diskuterade i närvaro av officiella katolska och protestantiska observatörer de olika aspekterna av konferensens huvudtema ”Kyrkans teologi och dess förverkligande”. I sitt hälsningsanförande påminde den grekiske statssekreteraren för kyrkliga frågor om den tveksamma rädsla, varmed man vid den första kongressen (1936) bemötte tanken på ett panortodoxt koncilium; under tiden har dock genom den ekumeniske patriarken Athenagoras initiativ prästerskapets och folkets inställning gjort en positiv helomvändning. De följande debatterna visade dock påtagligt, att både vad beträffar föredragningslistan av ämnen för förberedande förhandlingar, liksom möjligheten av att sammankalla ett sådant koncilium, består hittills synbarligen oförenliga åsiktsmotsättningar. Till dessa motsättningar bidrar radikalt olika teologiska ståndpunkter som avgränsar grupper, som kräver en öppen debatt om de påträngande och olösta problem, som plågar vår tids människor, från andra, som riktar in sitt ögonmärke på traditionens (-ernas) obrutna bibehållande. Grovt sett gör sig en skiljemur gällande mellan kyrkorna i den fria världen och i den kommunistiska maktsfären: för de senare kunde ett panortodoxt koncilium vid nuvarande tidpunkt frambesvärja risken av en schism’. Att även kyrkor som hör till västvärlden (Grekland, USA bl.a.) skiljer sig åt i uppfattningen om dessa frågor, visar att i sista hand mer än dagspolitiska hänsyn ligger till grund för de positioner som intagits; därom mera längre fram.

En av de beslutsammaste företrädarna för en öppning mot världen och mot de andra kristna är professorn i teologi i Aten, N. Nissiotis, delegat sedan många år vid Kyrkornas Världsråd i Geneve. Inför ett övervägande traditionalistiskt auditorium underströk han med kraft i sitt anförande – vad som skulle kunna tyckas vara en självklarhet – att trinitär teologi aldrig kan förstås utan hänsyn till den historiska verkligheten och att det ekumeniska utvidgandet av horisonten blivit ännu viktigare idag än för fyrtio år sedan. Mot honom gjorde anhängare av den betonat liturgiska andligheten gällande, att den andliga sakramentala kommunionen i ortodoxin är bunden vid gällande föreskrifter, som utesluter en anpassning till den sekulariserade världen. Trots detta ansåg den amerikanskryske teologen A. Schmemann att den ortodoxa kyrkan måste träda fram ur sin hittills praktiserade ”ecklesiologiska tystnad”, om hon vill hävda sig vid sidan av och tillsammans med de andra kyrkorna, i krafternas fria spel, som inte längre skyddas i ett välbevarat konstantinskt förhållande mellan kyrka och stat. Vad den måhända intressantaste frågan angår, nämligen den faktiska förnyelsen av liturgin, föreslog en grekisk biskop att man skulle underkasta det teologi(historiska) förflutna en kritisk granskning, för att blottlägga alla dess ensidigheter och överdriver, för att därmed komma åt teologins kärna. Till dessa defekter räknade han de teologiska riktningarnas rivalitet, skolantiken, polemiken på koncilierna, de överdrivet konservativa strömningarna under monastiskt inflytande, den växande intoleransen mellan Öst och Väst efter schismen, osv. Kort sagt: det förgångnas teologi var mera äkta, ju mera självkritiskt den förhöll sig. Åhörarna frågade sig måhända, om man någonsin kommer att utveckla en sådan, den ”radikala mittens” teologi, som på förhand undviker alla möjliga farozoner och ändå tilltalar människorna. Att det består en absolut motsättning mellan Västerlandets ”rationalistiska” tänkande och Östkyrkans soteriologiskt-pneumatiska teologi, framhävdes också av andra talare.

Till en djupare förståelse av denna ”diskussion av grundsatserna” fordras insikter i den bysantinska kyrkohistoriens grundstruktur. Därtill endast några korta anmärkningar.

Överblickar man det bysantinska imperiets mer än tusenåriga bestånd, utsöndrar sig tre väsentliga uttrycksformer i teologins historia:

a. Kyrkofädernas tid. Förberedd av de förkonstantinska skriftställarna, når den hos de tre kappadokierna (Basileios den store, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazianz), hos Johannes Chrysostomos och Johannes Damaskenos sitt tidlösa uttryck. Deras tänkande förhåller sig försiktigt utväljande till den klassiska filosofin och litteraturen. Deras teologiska avsikt är huvudsakligen icke teoretiskt-spekulativ utan har (i intim förbindelse med liturgin) ett pastoralt syfte. Av detta kan man förklara den skillnad som görs mellan ett initiatorisktmystagogiskt språk som syftar till de troendes uppbyggelse, och den förnuftsbetonade, polemiska ton som tillämpas gentemot hedningar och heretiker.

b. Humanismen. I olika vågor, från 800-talet till 1400-talet, i enskilda fall även senare, visar sig vid sidan av den kontinuerligt patristiska teologin en strävan att bevara det klassiska filosofiska och litterära arvet inte bara i form av tillförlitliga textutgåvor för eftervärldens bruk utan också genom att gjuta nytt liv i dem innehållsligt. Vad som senare blir lekmännens område, tar sin början i samlar- och kopieringslusta hos patriarker (ex. Photios), biskopar (Arethas från Cesarea, Eustathios från Thessaloniki, bl.a.) och munkar (Johannes Italos, Michael Psellos, Maximos Planudes, bl.a.). Sedan 1100-talet inträffar flera fall av offentliga fördömanden (heterodoxa lärosatser) av enskilda biskopar och präster på kyrkliga synoder, utan att den humanistiska trenden därmed dukar under. Genom sådana mått och steg förhindras enbart att den klassiska filosofin – liksom i den västerländska skolastiken – fick ett bestämt inflytande på teologin. Som en följd av de humanistiska strömningarna utarbetades också översättningar av de latinska klassikerna och kyrkofäderna, vilket åter bidrog till att närma de båda kyrkorna till varann, en angelägenhet, som inte bara låg flertalet bysantinska kejsare varmt om hjärtat utan också de latinsinnade (Latinophrones).

c. den monastiska palamismen. Motståndet mot de humanistiska strömningarna, som alltmer kom att betraktas som heretiska och gudlösa, liksom de talrika unionsförsöken med Rom, utmanar mot slutet av det bysantinska imperiet (1300-talet) det redan alltid latent existerande munkpartiet. Det ideologiska försvaret för sin bildningsfientlighet, på fullständigt avståndstagande från Västerlandet, världsflykt och religiöst skådande inriktade grundinställning, får rörelsen genom Athosmunken och sedermera metropoliten av Thessaloniki, Gregorios Palamas. Mindre som teologisk speciallära än som en enkelt fattad tro på det värdefulla i fullständig avhållsamhet från patristiska och humanistiska studier och inskränkning till det grekiska språket (som det ortodoxa språket per excellence), hjälper denna hesychasm (av hesychia, själsro, en asketiskt meditativ metod att uppnå skådandet av det oskapade Taborljuset) munkar och lekmän att överleva de fyra svåra århundradena av turkvälde med sin brist på möjligheter till europeisk bildning. I och med upplysningstidens inbrott på 1700-talet och 1800-talet fördjupas samtidigt klyftan till det bildningshungrande borgerskapet, vars intelligentia inte längre kunde identifiera sig med den mot obskurantism tenderande kyrkan’. Talrika processer anställs mot lärare och lärda i de få skolorna i städerna, medan befolkningen på landet nära ansluter sig till de delvis i frihetskampen ledande munkarna. Denna mot Västkyrkan med dess profana och kyrkliga infiltrationsförsök helt fientliga teologi är fortfarande ledande i många ortodoxa teologiska fakulteter. Detta framgick även med tydlighet på den 15:e internationella bysantinologkongressen i Aten, som avhölls en vecka efter den skildrade teologkongressen. I de få teologiska föredragen – allt starkare förtränger konsthistoria och arkeologi andra grenar av humanvetenskaperna – apostroferades upprepade gånger den (ännu) förhärskande palamitiska teologin (huvudföreträdare den framstående teologen professor Jean Meyendorff, USA).

Så erbjuder den ortodoxa teologin idag på det hela taget en förvirrande bild: bredvid blygsamma försök till en förnyelse av den patristiska teologin’, varvid frågan om hermeneutiken och anpassningen till nutiden ofta ignoreras och därför förblir olöst, härskar den mot varje äkta öppning fientliga palamitiska riktningen, som helt enkelt i Gregorios Palamas ser det väsentliga i ortodoxin, som till varje pris måste bevaras, något som ifrågasätts av en liten skara skapande, utvecklingsvänliga teologer. Dessa skulle vilja föra in arvet i en uppriktig dialog med den moderna vetenskapen och filosofin såväl som med andra världsreligioner.

Endast en riktning tycks vara helt och slutgiltigt utdöd: humanisterna på patriarks- och biskopstroner, som en gång själva gav den övriga världen det geniala föredömet och smaken för segt och beständigt vetenskapligt arbete och just därigenom ofta öppnade toleransens och förmedlingens väg, som ”allt eller intet” teologerna avspärrat. Just denna grupp skulle idag i någon form vara mest av nöden. Ty man kan visserligen först hoppa över passerade utvecklingsstadier, men någon gång måste man då i efterhand genom mödosamt detaljarbete hämta in dessa erfarenheter, om det nya skall äga varaktigt bestånd.

Noter

1. Jfr. rapporten i den ortodoxa tidskriften Episkepsis, nr 145 (15.4.1976) och nr 152/153 (1 resp. 15.9).

2. Om de förberedelser som hittills gjorts underrättar en nygrundad tidskrift Synodika, vars första häfte just utkommit (Geneve-Chambesy 1976).

3. Jfr. G.P. Henderson, The Revival of Greek Thought 1620-1830, Edinburgh, London 1971; A. Camariano-Cioran, Les Academies Princieres de Bucarest et de Jassy et leurs Professeurs, Thessaloniki 1974.

4.Jfr. Stimmen der Zeit 187 (januari 1971), 66.