Dialogens dilemma

Docent Podskalsky ger i sitt referat från Aten uttryck åt sin besvikelse över den tvekan till en öppen dialog med västerländska kyrkor som härskar i traditionalistiska kretsar inom ortodoxin. Han redogör därvid inte för de närmast liggande förklaringarna till denna attityd som hellre kan betecknas som rädsla.

1. Teologins bristande utveckling har som följd en allmän brist på teologisk skolning hos prästerskapet. En ortodox präst behöver ingen högre bildning, inte ens studentexamen. Hans viktigaste förutsättningar är, förutom fromhet, förmåga att predika och en god röst.

2. Rädslan (som följer härav) för dispyter. intellektuellt och vetenskapligt överlägsna västerländska teologer gjorde sig redan gällande under unionssträvandena på medeltiden.

3. Såren från det förgångna. I många ortodoxa länder, i Grekland i synnerhet, lever ännu spåren från korsfararnas intagande av Konstantinopel 1204 som en levande realitet.

4. Skräcken för proselytism och påtvingade unionsförsök.

5. Det politiska läget, som än mer försvårar rekryteringen ti’1 prästämbetet och existensen av teologiska akademier bakom järnridån

Podskalskys definition av palamismen och hesychasmen är formulerad i negativa termer. Gregorios Palamas teologi antogs som officiell kyrklig lära på ett provinskoncilium 1351. I denna tradition är staretserna, Jesusbönens meditationstradition och den fromma askesen en levande realitet den ortodoxa kyrkan och en av dess rikaste skatter, vid sidan av liturgin. Västerlandet känner den numera enbart i en blek avglans.

Den XV. internationella bysantinologkongressen i Aten behandlade tiden 1071-1261. Prof. Jean Meyendorff talade vid detta tillfälle inte om palamismen (som hör till en senare tid), vars främste kännare han är, utan han behandlade den idéhistoriska krisen under komnensk tid, f. övr. ett av kongressens mest uppmärksammade föredrag, särskilt hyllat av ordf. Lemerle vid sammanfattningen sista dagen. Meyendorff har vid något tillfälle yttrat, att den ortodoxa kyrkan har allt till sitt förfogande om det bara kom till rätt. Om Västerlandet önskar en dialog med de orientaliska kyrkorna bör man söka utgångspunkten i vad som förenar och inte i vad som skiljer. Han utgav för några år sedan Orthodoxie et Catholicite. Dialogen måste börja med en ömsesidig bön om förlåtelse och föras i en anda av förtroende och kärlek och uppriktig strävan till ömsesidig förståelse. Så uppfattade åtminstone den ekumeniske patriarken Athenagoras dess förutsättningar. Han, som ivrigast av alla sökte en återförening med Rom och i sina sista encyklikor ständigt utropade: återföreningen kommer – se den är redan ett faktum!