En krönika om förföljelse

Argentina

Det är tidig förmiddag söndagen den 4 juli i Buenos Aires. I kyrkan San Patricio väntar man på att första mässan skall börja. Men varför kommer inte prästen? Man tränger in i prästgården. Där ligger liken efter de tre prästerna och de bägge seminaristerna; församlingen betjänas av Pallotinfäderna. Offren hade knäböjande skjutits i bakhuvudet, enligt en pressuppgift. En annan tidning säger att de bakbundna mejats ner med kpist. Mördarnas väggklotter angav att de velat ge igen för sprängattentatet två dagar tidigare mot ett polishögkvarter, varvid 25 poliser och civila fått sätta livet till. Bekanta till de mördade ordensmedlemmarna uppgav dock att dessa inte hade några politiska anknytningar. Dittills hade måltavlorna för de högerinriktade dödspatrullerna utgjorts av präster som valt att verka i fattigdistrikt – ett ställningstagande som mördarna ansett som bindande bevisning för vänstersympatier. Men San Patricio är en snarast småborgerlig församling. Det började verka som att åtminstone somliga på den yttersta högerkanten hade kommit fram till att alla präster och ordensmedlemmar var alltför vänstersinnade och därmed passande måltavlor för deras våldsdåd.

James R. Brockman, S.J. är korresponderande medlem av redaktionen för tidskriften America.

Slaktandet i San Patricio orsakade genom sin medelklassanknytning att den konservativa argentinska hierarkin skrämdes till en förfärad protest. Den argentinska biskopskonferensens verkställande utskott sammanträffade med president Jorge Videla, och den påvlige nuntien jämte kardinalärkebiskopen sammanträffade med inrikesministern, vilken bär högsta ansvaret för polismakten. Krav restes på en utredning av morden och på krafttag från regeringen för att sätta stopp för dödspatrullerna.

Offentliga uttalanden hade tidigare utgjort det starkaste motstånd biskoparna velat uppbjuda mot den politiska blodspillan som blivit en nära nog alldaglig företeelse i Argentina, med en första början under Isabel Perons styre och med fortsättning under militärregimen. Präster greps och mördades innan San Patricio, men hierarkin i stort hade inte låtit sig märkbart beröras.

Under de senaste åren har präster ofta berövats friheten, och många har mördats, uppenbarligen av dödspatrullerna. F.n. befinner sig 10 till 12 präster under arrest. Så sent som i februari, strax innan militären grep makten i Argentina, blev pater Francisco Soares och pater Jorge Tedeschi kidnappade och mördade vid skilda tillbud. I fallet med pater Soares blev polisen och domstolen underrättade om brottet vid samma tidpunkt. En tjänsteman vid domstolen väcktes ur sömnen, klädde sig och körde sträckan på 10 km till brottsskådeplatsen, och kom ändå fram med gott försprång framför polisen, som bara behövde åka två km. Den sortens nonchalans hos polisen är det vanliga när det gäller dödspatrullernas mord och människorov, och inte något enda av de hundratals fallen har någonsin klarats upp. När dessutom dödspatrullerna gärna bereder sig tillträde med hjälp av polislegitimation och använder samma sorts grå Ford Falcon-bilar som polisen, råder det knappast något tvivel om vilka de egentligen är.

Den 21 juli anhöll män med polisleg två franska präster, Gabriel Longueville och Charles Murias, i stiftet La Rioja vid foten av Anderna i nordvästra Argentina. Följande dag fann man deras kroppar 50 km därifrån, bundna, försedda med munkavle och skjutna i huvudet. – Den religiösa nyhetsbyrån Noticias Aliadas uppger att åtskilliga präster och systrar i stiftet hade arresterats någon månad tidigare. Deras biskop Enrique Angelelli, en känd förespråkare av social rättvisa, utverkade att de frigavs men kände t.o.m. sin egen personliga säkerhet hotad under de åtföljande motsättningarna. – Sådant var läget när biskopen visiterade församlingen i staden Chamical, dit också en flygbas är förlagd. Biskopens predikan om social rättvisa förargade flottiljchefen, som avbröt honom med anklagelsen att predikningen var politisk, och avmarscherade ur kyrkan med sina officerare.

Som svar på skymfen, eller kanske i syfte att undvika ytterligare incidenter, gav biskop Angelelli anvisning åt kyrkoherden, den senare avrättade pater Longueville, att inte läsa mässan på förbandet. Kort tid därefter bröt sig män med polisleg in i församlingsbyggnaden och förde bort pater Longueville och pater Murias, vilken var på besök där.

Biskop Angelelli ryckte själv in för den döde kyrkoherden i Chamical under de följande fjorton dagarna. Då slog bilen runt för honom när han på hemvägen mot La Rioja hunnit 10 km utanför Chamical. Biskopen omkom och hans generalvikarie fick livshotande skador. Enligt denne hade tillbudet inträffat under fortkörning, men många frågetecken kvarstår. Noticias Aliadas uppger att en bekant hade skaffat biskopen nya däck några dagar innan. Efter olyckan blev de nya däcken utbytta och bilen fördes till flygbasen. Den enda officiella informationen om olyckan härrörde från flygvapnet, som uppgav att den berodde på punktering.

Biskop Angelelli var känd som en progressiv biskop, en av de få i Argentina, och hade mottagit hotelser av anonyma högeranhängare. La Opinion i Buenos Aires beklagade i en ledare det faktum att landet hade råkat i ett sådant läge att man i vida och välunderrättade kretsar närde misstanken att en biskop hade blivit mördad trots att en officiell utredning fastslagit motsatsen. Men sedan lät pressen ämnet falla, och huvudstadstidningarna återgav inte ens biskopens begravning, vilken koncelebrerades av nio biskopar jämte 70 präster och bevistades av 6 000 personer.

Efter biskop Angelellis död saknar Argentinas kyrka nästan helt höga företrädare av hans färg. Hierarkin i stort har inte gjort sig bemärkt som något språkrör för samhällets omdaning, utan har överlag nickat god mening åt sabelväldet. Nedslaktningen, och i synnerhet de fem vettlösa morden den 4 juli, har dock åtminstone för en tid frestat på bundsförvantskapet mellan den officiella kyrkan och det sociala och politiska etablissemanget. Ytterligare förföljelse skulle utan tvivel slå upp en bitter rämna dem emellan.

Paraguay

I Paraguay, Argentinas granne i nordöst, spändes relationerna mellan episkopat och regering till bristningsgränsen under första halvåret i år. Markerade förvecklingar mellan de paraguayanska kyrkan och generalen Stroessners 22 år gamla diktatur kan spåras tillbaka till 1969, då regeringen inledde sitt undertryckande av Agrarförbunden, ett slags bondesammanslutningar som kyrkan gått i god för. Vid samma tid utvisades en spansk jesuit, Francisco Oliva. Allvarliga incidenter utspelades också 1971, med ett attentat mot en biskop på besök från Uruguay och exkommunikationen av tre höga regeringstjänstemän. Under de följande åren utvisades ännu flera präster, och i början av år 1975 upplöste armen ett jordbrukarnybygge som grundlagts av kyrkan, varvid den tjänstgörande prästen och bondeledarna sårades och arresterades.

I år har förföljelsen skärpts ytterligare. Jesuitskolan i huvudstaden har förstatligats. Dess rektor blev tvingad att lämna landet, något som de följande månaderna skedde med ytterligare sju jesuiter, bland dem Jose Miguel Munarriz och Bartolomeu Melia, rådgivare åt biskops-konferensen och medlemmar av forskarrådet vid det betydelsefulla Centrum för social forskning och aktion i Ascuncion. Massarresteringar, särskilt under april, drabbade många kyrkligt anställda likaväl som ett stort antal andra medborgare. En presskampanj gjorde vad den kunde för att binda kyrkan vid subversionen. Minst en kyrkligt anställd satte livet till, en åldring som greps medan han sålde Sendero, som är kyrkans tidning och praktiskt taget den enda oberoende stämman i dagens Paraguay.

Ett brev från biskoparna som publicerades i juni, kritiserade skarpt regeringens åtgärder. Herdabrevet var undertecknat av episkopatet i sin helhet – också av fältbiskopen, i vardagslag knektväldets högönsklige skyddspatron och hållen för att vara general Stroessners personlige vän. – På sista tiden har åtminstone en del katoliker i värnandet om de mänskliga rättigheterna förenat sina krafter med protestanterna, som likaså lidit svårt i detta års förföljelse. En tysk missionsbiskop, Juan Bockwinckel, S.V.D., en luthersk pastor och en frikyrkopredikant har bildat en kommitté för de mänskliga rättigheterna efter mönster av den ekumeniska kommitté som fungerade i Chile i två år, till dess den undertrycktes förra året.

Ecuador

Argentinas ärkebiskop Vicente Zaspe av Santa Fe predikade vid biskop Angelellis begravning och reste sedan till Riobamba i Ecuador för en pastoralkonferens med andra biskopar, präster och lekmän. Biskopen av Riobamba, Leonidas Proano, hade framdrivit mötet för att få igång en diskussion om en del metoder i själavården som användes i hans eget stift och för att utbyta erfarenheter med andra. Biskop Proano har ofta med kraft försvarat de indianska bönderna i sitt stift och tilldelat dem kyrkojord. 93% av indianerna äger icke den mark de brukar. Biskopen har ställt sig i skottgluggen för jordägarna, som också utövar makt på regeringen och t.o.m. på kyrkan. År 1973 genomdrev andra biskopar att han granskades av Vatikanen; utredningen fritog honom och skaffade honom t.o.m. lovord från Vatikanens visitator.

Ärkebiskop Zaspe får sägas vara mera konservativ, eller åtminstone förtänksammare, än biskop Proano. Även om deltagarlistan upptog en handfull progressiva namn såsom biskop Sergio Mendez Arceo av Cuernavaca i Mexiko och den belgiske teologen Joseph Comblin, så hade de flesta en mera moderat färgning såsom de fyra biskoparna från USA – ärkebiskop Robert Sanchez av Santa Fe (New Mexico) och hjälpbiskoparna Patrick Flores av San Antonio, Juan Arzube av Los Angeles och Gilbert Chavez av San Diego.

I vilket fall som helst kunde de verksamheter som bedrevs vid mötet inte berättiga, eller föranleda någon att vänta sig, den åtgärd som landets styresmän kom att vidta. Ecuadors regering har hittills inte på långt när varit så reaktionär eller repressiv som de övriga militärregimerna längre söderut. Men den 12 augusti omringades plötsligt reträtthemmet, där biskopsmötet försiggick, av 40 man beväpnade med pistoler och kpistar. Samtliga, även gårdens personal, kommenderades in i en polisbuss utan att ens tillåtas hämta ytterkläderna. Alla stenciler och anteckningar togs i beslag. Bussen satte fart mot Quito, på fem timmars avstånd längs den oländiga bergskedjan, med avbrott för att lämpa över biskop Proano i en bil som åkt ned för att möta bussen. Han bortfördes och pumpades av polisen, men slapp misshandel. De övriga kvarhölls ett dygn, i köld och svält, och fick sedan löpa.

Frihetsberövandet var i sig lika häpnadsväckande som de skäl inrikesdepartementet anförde. Mötet betecknades som hemligt (det hade förberetts i månader och var bekant för de andra biskoparna i Ecuador och för den latinamerikanska biskopskonferensen) och subversivt (samtliga närvarande var ense om att mötet helt och hållet gällde själavården och det andliga livet; när allt var över anmärkte biskop Flores med en räv bakom örat att samvaron bjudit på mera bön och meditation än han var van vid). De utländska deltagarna anklagades för att ha tagit sig in i landet på smygvägar (alla hade rest in i laga och öppna former).

Arresteringarna i Ecuador fördömdes t.o.m. av konservativa latinamerikanska biskopar – Alfonso Lopez Trujillo, sekreterare i CELAM, den latinamerikanska biskopskonferensen; Tulio Botero Salazar av Medellin i Colombia; kardinal Pablo Munoz Vega av Quito och fler därtill. Vilket icke hindrade biträdande inrikesministern Javier Manrique från att putsa vidare på sin jägarhistoria om ett fördärvligt anhang som stämplade mot den ecuadorianska nationella säkerheten. Som bevis åberopade han några lätt räknade dokument som mot deltagarnas nekande sades ha påträffats vid mötet. Biskop Proano förklarade, då han talade till en folkmassa vid sin återkomst till Riobamba, att i de papper som anträffats vid mötet skulle regeringen enbart finna biskoparnas framställningar av sina erfarenheter i pastoralvården. Han tillade: ”Det verkligt subversiva dokumentet brydde de sig inte om att ta tillvara, och det är evangeliet. ”

Polisräfstens egentliga syftemål var, såsom ärkebiskop Sanchez yttrade på hemvägen till USA, att nypa åt och skämma ut biskop Proano. Desto mer förbryllande är det då, att Ecuadorregimen i stället för att stillatigande undandra sig eld och insyn från den kontinentomspännande protestoffensiven, hellre tycks önska att paradera i skottlinjen.

Chile

Fastän Riobamba-incidenten i sin besynnerliga oblodighet äger tycke av operett, återspeglas dess allvarligare innebörd i det som hände de tre chilenska deltagarna vid hemkomsten till Santiago. En uppretad folkhop agerade mottagningskommitte på flygplatsen. Skyltar och plakat skällde dem för marxister och förrädare under robotartad upprepning av de beskyllningar från Ecuador som Santiagotidningarna slagit upp. ”Bortschackrade till marxismen” skränade texten på en av skyltarna, och hopen mättade med mynt och stenar. Föraren till en fraktbil som hade kört fram för att ta emot biskop Carlos Gonzalez av Talca, örfilades upp av tre karlar som biskopen igenkände som regeringsagenter. Han hade iakttagit hur en av dem uppvisat sitt säpoleg för uniformerade poliser på platsen och sedan tagit befäl över dessa.

Den chilenska biskopskonferensens ständiga utskott höll ett blixtsammanträde, vilket utmynnade i ett offentligt fördömande som är det hittills eftertryckligaste som förekommit i det allt uslare förhållandet till militärregeringen. Uttalandet framför anklagelsen att medlemmar av hemliga polisen, DINA, hade haft del i anloppet vid flygplatsen, och inskärper att var och en som bär hand på en biskops person ådrar sig självförvållad exkommunikation enligt kanonisk lag – första gången biskoparna utslungar en sådan förevitelse mot regeringsagenter. De vägrar inte bara att finna sig i den anstormning i ordalag och handgripligheter de utstått på flygplatsen, utan de undanber sig också den smädelsekampanj som Chiles massmedia för mot biskoparna. ”Detta övergrepp med ord,” genmäler de, ”banar väg, såsom vi vet av bitter erfarenhet, för fysiskt övergrepp mot dem som regelmässigt utmålas inför allmänna opinionen såsom fiender till nationen eller till en krets som sägs företräda denna.”

Men regeringen förbjöd radion och pressen att publicera biskoparnas uttalande. Chiles folk bör se och höra endast de falska beskyllningarna mot kyrkans män, inte dessas vederläggningar. ”Tysklands katoliker visste ingenting om Gestapos brottsliga handlingar”, förklarade biskop Carlos Camus, biskopskonferensens sekreterare, ”ingenting om nedslaktningen av miljontals judar, inte förrän efter kriget då de fick se filmerna. Jag tror att något liknande nu försiggår i Chile. Många människor vet inte vad som är i görningen. En dag kryper sanningen fram, och då kommer de att utbrista: Hur kunde vi bli så förda bakom ljuset?”

Huvudpunkterna i denna krönika om förföljelsen i Latinamerika är dels en skärpt hållning hos militärregeringarna mot kyrkan, dels en motsvarande gryende insikt, t.o.m. bland konservativa kyrkomän, att kyrkan själv nu satts på spel. Den insikten tycks ge råg i ryggen och inverka förringande på skillnaderna mellan progressiva och konservativa. Om detta får ha sin gång, då kommer kyrkan att vinna styrka. På mystikens plan har kyrkan erfarit hur den fått näring genom förföljelse.

Chiles biskopar avslutade sitt budskap, som regeringen inte ville släppa fram i massmedia, med Bergspredikans ord: ”Saliga är ni, när människorna hatar er, när de stöter ut er, när de smutsar ert namn … Gläd er på den dagen och hoppa av fröjd . . . På det sättet gjorde de ju med profeterna.”