Vietnams kyrka motsättning och mod

Jag lämnade Vietnam 14 månader efter den fullständiga ”befrielsen” av Södern i april 1975. Jag hade gärna stannat, men ”folket” beslutade att jag inte hade där att skaffa längre och anmodade mig att bryta upp. Jag är i varje fall tacksam för att ha fått bevittna det kommunistiska maktövertagandets historiska händelser som de återspeglades i själ och hjärta hos de människor som jag hade samröre med.

De här anteckningarna är högst personliga och går tillbaka på en skäligen begränsad skara människor, till större delen studenter, lärare och en del statstjänstemän, med vilka jag delade erfarenheter i Saigon. De ger föralldel ingen allsidig bild av läget, inte heller gör de några anspråk på att erbjuda den enda möjliga tolkningen, men de har den oförnekliga fördelen att komma från vardagsmänniskans ögonhöjd.


Sesto Quercetti, S.J., var tidigare superior för jesuiterna i Vietnam och är f.n. bosatt i Rom.

En av de första reaktionerna från människorna efter maktövertagandet var förbittring och avsmak för den nya regimens lögner. Särskilt avskydda blev de väl inövade ”spontana” deklarationerna av människor i kvartersmöten och i massmedia om hur lyckliga de var att äntligen vara fria och hur glada över de nya, fantastiska produktionsresultaten. När en liten bo doi (soldat), gissningsvis barskrapad, sade åt en affärsinnehavare att ge ”folket” en pryl hans ögon fastnat vid, fräste handlaren tillbaka: ”Om ni vill så skall jag ge er den som gåva, men passa er för att säga att den är till ”folket”, för om ni säger det skall ni få den rakt mellan ögonen.”

President Thieus slagord ”Hör inte på vad kommunisterna säger, men ge akt på vad de gör” har efter revolutionen bränt sig djupt in i sinnena också på dem som inte hade varit särskilt förtjusta i den tidigare regimen. Problemet var uppenbart: medan sydlänningarna, som är ganska rättframma till kynnet, fortsatte att bedöma sakerna sådana de såg dem, bedömde de nya makthavarna dem efter den revolutionära vision som skall förverkligas i framtiden.

Ordens betydelse var ofta inte klar. Några dagar efter maktövertagandet tillfrågades en kvinna av en can-bo (yrkesmilitär) vad hon ansåg om revolutionen; hon svarade öppenhjärtigt: ”Jag är glad att ni är här, för annars skulle de där fördömda vietcong ha fortsatt att bombardera oss!” Inte ens det sturiga stambefälet kunde låta bli att dra på mun åt det svaret.

Efter maktövertagandet fick soldaterna fickpengar att spendera – förmodligen som en segerpenning. De var synbarligen överlyckliga att få ge ut dem, antingen för att fira med vänner till bords eller för att köpa presenter att sända hem. Bland de saker som köptes mest var transistormottagare och armbandsur. De underfundiga saigoneserna ändrade flinkt Ho Chi Minhs kända slagord ”Det finns inget dyrbarare än oberoende och frihet” till ”Det finns inget dyrbarare än klockor och radioapparater”.

Söderns befolkning märkte att soldaterna och tjänstemännen, som kom antingen från Nordvietnam eller från djungeln, snabbt dukade under för den kapitalistiska smittan att ge ut och förtjäna pengar. Flickorna var snara att slå mynt av sina dekadent borgerliga vampstreck för att få de oskuldsfulla bo doi att stjäla armebensin och sälja den på svarta marknaden. De nya makthavarna blev tvungna att vidta åtgärder för att stoppa den trafiken.

När valutan ändrades i september 1975 tycks sluga personer med de rätta förbindelserna ha tjänat grova pengar genom att de erbjöd sig att växla in gamla sedlar åt andra människor efter sista dagen och då stoppade 80 procent i egen ficka. Man och man emellan talades varje dag om nya fall av besticklighet, ocker och försnillning, och bra många bo doi och can bo sades ha skickats iväg på omskolningsläger för att botas från den kapitalistiska smittan. Ingen kunde tydligen överblicka vidden och djupet av korruptionen, men det tisslades desto mer.

De där sakerna är nu inget att tappa hakan för; vid en tidpunkt av hastig och genomgripande förändring är det bara att vänta att den oförbätterliga gamla människonaturen med sina benägenheter skall göra sig påmind. Men vad det visar är ju, att flera årtiondens marxist-leninistiskt välde hittills inte har gått iland med att frambringa den nya människan. En del finner det nedstämmande att inse detta, men andra känner sig riktigt uppmuntrade: den kära gamla människonaturen står ännu pall!

”Hoc tap”

Hoc tap betyder studium, vilket inbegriper både intellektuell verksamhet och manuellt arbete. Alla samhällsklasser och alla enskilda måste övertygas om att det inte kan finnas något välordnat samhälle utan ständigt studium. De arbetande klasserna sätts att lyssna till föreläsningar och diskussioner, som lätt blir långdragna och alldeles odrägliga, och de mera skolade tvingas utföra manuellt arbete. Studium innefattar inte bara förvärv av kunskap och erfarenhet, utan också ett offentligt framfört personligt engagemang för ideologin. Vid diskussionsmötena räcker det inte med att redogöra för vad marxist-leninismen anser; ett personligt åtagande gentemot dessa lärosatser krävs likaså.

Med sin smak för självständighet och rättframhet är nog sydlänningarna inte över sig förtjusta i sådana ideologiska förpliktelser; naturligtvis låter de saken ha sin gång när de nu är tvungna, men mera för fridens skull än av egentlig personlig övertygelse. Makthavarna är klart medvetna om det, men de vet fuller väl att människorna till sist kommer att foga sig, när den pavlovska dressyren väl nått sitt mål. – Det har inträffat att föreläsare sagt åt publiken att den gärna kunnat ta sig en lur där den suttit uppradad om den så behagade, bara den lät bli att komma med störande inpass. När publiken utgjorts av studenter har den ofta besvarat indoktrineringsföreläsningar med att ackompanjera var och varannan mening med stormande applåder, inte ogärna vid utsökt opassande ställen. – En kombination av föreläsningar, diskussioner, manuellt arbete och ransoneringsåtgärder kommer utan tvivel att ha till följd att människorna fogar sig.

En särskilt effektiv form av studium är ”reformstudiet” (hoc tap cai tao); detta har ännu så länge begränsats till polis- och armébefäl och högre statstjänstemän under den tidigare regimen. Såvitt man kan se förekommer i reformlägren ingen misshandel, inga godtyckliga avrättningar, inga utslag av personligt hat eller hämnd. Invånarna sätts helt enkelt till att utföra manuellt arbete under dagen och får vara med om föreläsningar med diskussions- och självkritikmöten på kvällen. Men mat och medicin är knappt tillmätta, och undernäring utnyttjas tydligen som ett övertalningsmedel.

Ingen vet egentligen hur många personer som finns i reformlägren, men man får intrycket att varje familj har några anhöriga där. Ytterligt få, för det mesta kvalificerade yrkesutövare, har kommit tillbaka, och de säger inget. Reformeringen fortgår också för dem; de måste genom sitt uppträdande visa att de håller på att bli nya människor. Såvitt man kan se säger ingen åt dem vad de skall göra, men det förväntas att de skall visa att de är medvetna om det själva; detta kallas tu giac (självförverkligande). Då kan den psykiska stressen av att aldrig veta om det verkligen är det rätta man gör, ofta bli en outhärdlig självgissling.

Bortsett från välgrundade rykten om massavrättningar i en del läger i början av april 1976, har det inte anställts några blodbad. Men man har intrycket att det försiggår en långsam åtsnörning – mycket varlig, mycket välment och synbarligen mycket ”städad”.

Demokrati?

Segern den 30 april 1975 var, heter det, ett avgörande steg i den nationella, demokratiska revolutionen; folket är äntligen herrar över sitt eget öde. Men här skorrar talet om demokrati i sydlänningarnas öron. De stavar på den nya betydelsen av ordet ”folk”; ordet tycks beteckna dem som godtar den objektiva sanningen i partiets kurs utan borgerlig och reaktionär frågvishet. Efter att ha utbytt slavens ställning mot herrens, måste arbetarna lära sig att bli glada när lönerna sänks och arbetstiden förlängs; detta är ett konkret sätt att visa sin ansvarskänsla. Det har förekommit att banktjänstemän avskedats och tvingats tacka makthavarna för beslutet, som syftat till att bromsa statsutgifterna – ännu ett exempel på de anställdas ansvarskänsla.

Det verkliga hopkoket på destillerad och denaturerad demokrati var onekligen valet av den förenade nationalförsamlingen. Alla kandidater utvaldes och presenterades av partiet och andra folkorganisationer; genom denna demokratiska scenuppsättning blev de alla fullfjädrade representanter för samhällets samtliga klasser. Inte att undra på då, att de alla blev valda med mycket höga andelar av väljarkåren. Många väljare kände sig visserligen kränkta av att behöva rösta på förutbestämda kandidater – men det var väl sådana, fick man tänka sig, som inte hunnit fatta det fina med äkta demokrati.

I utlandet verkar man på sina håll ha missförstått valets ändamål; det var inte någon folkomröstning för landets återförening – den saken var redan avklarad. I november 1975 hade folket utsett en kommission av representanter från Demokratiska Republiken Vietnam (nordsidan) och från republiken i söder för att underhandla om återföreningen. Den samfällda gruppen hade enhälligt begärt ett ofördröjligt samgående mellan statsförvaltningarna.

Det är svårt att i Vietnams hela historia finna ett likvärdigt exempel på politisk endräkt, och ändå kom det till stånd bara några månader efter Söderns befrielse. Ibland kunde t.o.m. personer som var starkt kritiska mot en sådan demonstration av politisk enhet, bli förargade på sig själva när de insåg att de innerst inne hyllade de nya makthavarna för en sådan bedrift.

Dekadent kultur och nationell kultur

Under den första veckan efter befrielsen var det åtskilliga flickor som lade av sina vackra ao doi och västerländska shorts och försökte anta en mera revolutionär apparition. Men de insåg snart att de nyanlända inte gjorde väsen av vad de hade på sig. Tvärtom sade en del bo doi t.o.m. att de fann saigonesiskorna spännande. Och vips var flickorna tillbaka i de gan-da vanorna. Men i stort sett har de nya makthavarna betonat den inhemska kulturen som motsatt den dekadenta, kapitalistiska, alienerade kulturen i Söder.

Många, särskilt äldre, hade inget emot det, men efter en tid började de fråga sig vad det var för en nationalkultur de nya makthavarna backade upp. De såg bilder av Ho Chi Minhmausolset i Hanoi, och de tyckte det verkade egendomligt likt Lenins grav i Moskva. De såg kvinnor skaka hand som män (av hävd skakar inte kvinnor hand i Vietnam). Det tog ett tag för dem att inse hela innebörden i partislagordet: ”Kärlek till landet och kärlek till marxist-leninismen är en och samma sak.” Många ogillar jämställandet av nationalism och socialism.

Uncle Ho

Alla vietnameser, tycks det, ser upp till och är stolta över Uncle Ho, en sann och stor patriot.

De som ogillar den marxist-leninistiska ideologin och regimen, beklagar bittert Uncle Hos beslut att oavhängigheten och nationalstoltheten skall stå och falla med marxist-leninismen – en importvara utan ringaste samband med den inhemska kulturen.

Kulten av Uncle Ho främjas beslutsamt, särskilt bland barnen, ”Uncle Hos lydiga brorsbarn”. Lydnad mot Uncle Ho smäller högre än lydnad mot föräldrarna, för han är nationen – läs: partiet – förkroppsligad. Inte nog med att Uncle Ho är patrioten par preference, ledaren och landsfadern – han är också förebilden på alla områden, inberäknat litterär stilkonst. Han betitlas Vietnams största författare och yppersta poet. Hans grav är inte bara en minnesvård utan snarare ett källsprång av liv och inspiration för alla åldrar.

Det berättas om soldaten som tillsades av sina överordnade att inte undanhålla dem sina innersta tankar och känslor, ”för Uncle Ho vet om dem”.

Hans porträtt reser sig över ämbetslokaler och andra byggnader och har sin givna plats vid alla sammankomster och ceremonier, där han äras i närmast liturgiska riter. Någon kunde här tänkas slå näven i bordet och säga ifrån att Uncle Ho utnyttjas som religiös symbol och att religionen som bekant är den härskande klassens redskap för att förtrycka och alienera folket. Men i Vietnams socialistiska republik, skall man veta, finns enligt definition inga fler utsugare. Och därför är Marx’ religionskritik inte tillämplig här!

Primater och förfäder

En av de lärdomar som ihärdigast inskärpes är den om arbetets ära; den vetenskapliga grunden är att djuren stegvis blivit mänskliga varelser genom arbete i syfte att omdana miljön och tillgodose behoven. När den åskådningen framställes på skolboksnivå, får den lätt en uppenbar anstrykning av råbarkad enfald. Många högskolestudenter har utnyttjat tillfället att göra spektakel av läran. En del har rentav unnat sig fräckheten att förfråga sig om hur lärarna nått fram till vissheten om att ha apor till förfäder (i den vietnamesiska kulturen är den sortens anspelning på förfäderna en oerhörd missfirmelse).

Många lärare från Södern fann det mycket svårt att fortsätta undervisa enligt de nya läroböckerna. En del bara gav upp. Reaktionen på utvecklingsläran gällde inte bara dess vetenskapliga sanning utan snarare dess ideologiska, kulturella och andliga innebörder. Det kändes som att läran kom raka vägen från den historiska materialismen och innebar ett förringande av människans värdighet. I förbindelse med andra ständigt återkommande slagord sådana som ”öka produktionen” och ”låt oss göra landet rikt och folket starkt” fick läran en motbjudande bimening så att den oavsiktligt tycktes innebära att människorna främst är ”djur som producerar” och att de får se till att vara starka så att landet kan bli rikt.

I samband med mänsklig värdighet var det ett slagord till som ställdes på huvudet: ”Partiet leder, regeringen tjänar och folket är herrar”. Vardagserfarenheterna av kategoriindelning, volontärknog och uppställning på led i butikerna har skapat en utbredd känsla av att partiet härskar, regeringen befaller och folket trälar.

Alla dessa misstydningar bottnar naturligtvis i det förhållandet att ”människorna ännu inte är tillräckligt upplysta och att deras sinnen fortfarande förmörkas av borgerliga tankar och känslor”.

Revolutionär etik

”För att utforma socialismen måste vi utforma den socialistiska människan.” Detta är syftet för den revolutionära etiken, som Uncle Ho har sammanfattat i en sats: Kärnan i den revolutionära etiken består i att verkställa partiets riktlinjer utan att fråga. – Denna grundläggande princip ges en mycket vidsträckt och genomgripande tillämpning. Inget tillstånd av sann frihet kan uppnås så länge människorna inte omfattar den objektiva, vetenskapliga sanningen, såsom den upptäckes och uttolkas av partiet. Att ifrågasätta och betvivla är tecken på alienation, dvs. brist på sann frihet. Detta är en av de grundläggande inre motsägelserna i de kapitalistiska samhällena, som oundvikligen går mot sin upplösning.

Medicinstudenter får lära sig att det enda motiv till sexuellt umgänge som är människan värdigt är släktets bestånd och hälsa, inte de borgerligt-kapitalistiska motiven kärlek eller njutning. Ungdomar får veta att den enda grunden för sann vänskap är den revolutionära etiken. Vänskap som byggs på känslomässig dragning eller gemensamma personliga intressen och ideal är inte äkta och är ovärdig mänskliga varelser.

Den revolutionära etiken ställer höga krav på människorna, men regimen har många slagkraftiga metoder att åstadkomma den gamla människans död och den nyas födelse – individuell självgranskning och självkritik inom kollektivet (cellen); lite mat och mycket slit; levnadsbeskrivningar som skrivs om och om igen och nagelfares i alla enskildheter. Det måste erkännas att sådana hårdhänta genomgångar för att rycka upp sig i själva verket väcker anklang hos en hel del ungdomar. Finner de där något på vilket de kan hänga upp en djupt känd strävan att utveckla sig själva i äkthet, eller känner de ett behov att kompensera sina misslyckanden genom att förlora sig i ett starkt kollektiv? Det är svårt att säga. I alla händelser tycks merparten av ungdomarna inte vara överdrivet förtjusta i den revolutionära etiken. Vuxna är givetvis ännu mindre tilltalade, eftersom de flesta av dem ”räddningslöst har fördärvats av kapitalismen”.

Och partispetsarna, lever de som de lär? Säg det den som vet – de insveper sig för det mesta i hemlighetsfullhet. Människor ställer sig gärna tvivlande; de menar sig veta att de flottaste villorna och de vräkigaste lyxåken efter det gamla härskarskiktet nu har övertagits av de nya topparna. En del säger: Det är nya rollinnehavare, men det är samma pjäs.

Mörkläggning

Många människor har uttryckt farhågan att varje anmodan till en utlänning att lämna Vietnam skvallrar om en ytterligare åtstramning i regeringens kontroll över folket. Andra har gett utlopp åt onda aningar i liknande ordalag: ”Man stänger dörren till huset när man tänker göra upp en familjetvist.” Andra kände det som att en sorts mörkläggningsgardin av isolering och tystnad långsamt sänktes ned kring dem. Naturligtvis är det hos de ”reaktionära” elementen dessa känslor återfinns. Hur stor andel av befolkningen utgör de? Det är svårt att beräkna. Man kan förmoda att merparten av bönderna och av dem som lever i avlägsna områden inte erfar tystnadsridån som något problem, eftersom de ändå aldrig haft någon talan. Vad de kanske känner av mera är snärten av den revolutionära etiken. På många håll i landsorten är skatterna betungande, och regeringskontrollen griper allt vidare omkring sig.

I varje samhälle och under alla regimer finns det många människor som hänger sig åt det allmänna bästa och gör uppoffringar för andra, även om ingen vet om dem. Deras handlingar förestavas inte av ideologiska överväganden utan helt enkelt av deras ansvarskänsla. Regimer kommer och går, men samhällets välgång vilar på dessa människors skuldror. Vietnams folk inser detta, såsom de har visat tidigare under kärva krigsförhållanden.

Ridån av isolering och tystnad kanske förhindrar kontakt, men vi vet att det som är bra i Vietnam kommer att förbli bra, det kommer att renas och avkasta goda resultat.

Ytterligare reflexioner

De reflexioner som följer framlägges med en viss bävan, för det är inte någon enkel sak att tala om kyrkans mysterium med alla nödvändiga nyanseringar, särskilt inte på ett område där de sociala och politiska förhållandena snabbt förändras.

Som jag ser det, har en av de viktigaste reaktionerna från kyrkans sida efter regimskiftet varit en ansträngning att ofördröjligen foga sig i den uppkomna situationen. Särskilt kännbart berörda av förändringen blev de ordenskongregationer som var verksamma med utbildning. Praktiskt taget samtliga katolska skolor måste överlåtas på staten inom ett par månader. Även om ett antal ordensmedlemmar vid skolstarten i oktober 1975 förblev lärare och då som statsanställda, blev kongregationerna nödsakade att ta ut nya bäringar och finna nya utkomstmöjligheter. Många små kommuniteter flyttade ut på landet för att driva jordbruk eller medarbeta i småindustrier. Problem med den religiösa identiteten uppkom efter en tid, och det har inte alltid givits rådrum att komma tillrätta med dem genom eftertanke och bön.

De präster som hade varit fältpräster (ett sjuttiotal) sändes på omskolningsläger tillsammans med armébefälen. Andra (två till tre hundra?) arresterades efterhand på skiftande grunder: kollaboration med den tidigare regimen, arbete bland dem som flytt undan kriget, angiveri mot revolutionära kontaktmän i det förflutna osv. En del av dem måste fly och hålla sig gömda i storstäderna under antagna namn. Hjälpärkebiskopen av Saigon sattes i husarrest och blev senare fängslad – utan rättegång – för att ha lett biskopskommissionen för flyktingar och för att anses som en utpräglad reaktionär. Ännu en hjälpbiskop sitter likaså i fängelse.

Från första början var sprinterloppet mot anpassning så omfattande att general Tran Van Tra, den militära myndighetsperson som vid den tiden var ansvarig för administrationen i Saigonområdet, blev helt förbluffad. I mitten av december 1975 höll biskoparna i Södern en sammankomst och hade kontakter med regeringsföreträdare, men de lyckades inte komma fram med klara riktlinjer för katolikerna. Efter ett års kommuniststyre gör kyrkan fortfarande försök att göra det bästa av den nya situationen men våndas inför framtiden.

Utanför etablissemanget

Trots att katolikerna i Sydvietnam bara utgör 10% av befolkningen har deras sociala inflytande varit betydande intill nyligen, framför allt genom de många katolska skolorna. Deras inflytande på landets politiska liv har nu undergått en brådstörtad förändring. Praktiskt taget alla former av apostolat på det sociala fältet har upphört. Samtliga skolor har övertagits av staten. Bara en del välgörenhetsanstalter har blivit kvar, såsom vissa hem för föräldralösa barn, ålderdomshem och spetälskesjukhus. Bortsett från en del enskildas engagemang i det politiska livet, har kyrkans direkta verksamhet på det fältet praktiskt taget upphört.

Med ett nyckelord har kyrkan mer och mer ställts vid sidan av ”etablissemanget”. Det är visserligen ingen ny erfarenhet: förr, och särskilt på 1800-talet, saknade kyrkan inte bara offentlig ställning utan var dessutom underkastad häftig förföljelse.

Förnyad iver

Regimskiftet har, åtminstone bland katolikerna, framkallat en plötslig och kraftig förnyelse av det andliga livet. Betänker man att den katolska kyrkan betraktas som en reaktionär organisation av den nya regimen, är detta ganska förvånande. Man skulle ju vänta sig att människorna skulle dra sig undan från kyrkan snarare än komma närmare. Men det som faktiskt hände var att de har visat större tillgivenhet för kyrkan än någonsin tidigare.

Denna förnyelse kommer till synes på många sätt: mangrannare uppslutning vid religiösa ceremonier, ett ökat antal människor (både katoliker och andra) som deltar i religionsundervisning och teologikurser för lekmän, kraftigare tillväxt än tidigare av den karismatiska rörelsen, talrikare folksamlingar som beger sig till vallfartsorter, deltar i retreater och samlingar.

En ingenjör som kom från Hanoi till Södern för att träffa sin familj, bad att få bli döpt och talade om för mig att många av hans arbetskamrater skulle vilja få religionsundervisning för att tillfredsställa det behov de kände av andlig näring. Innan han återvände hem köpte han många böcker om kristendomen för att ge till sina vänner. De flesta kunderna i de katolska boklådorna i Saigon var människor som kommit från Nordvietnam, där böcker och andra katolska artiklar – såsom statyetter, rosenkransar eller religiösa bilder – är svåra att få tag på.

När man skall söka arbete eller anmäla att man vill behålla sin anställning, får man fylla i ett formulär med särskild fråga om religionstillhörighet. Det anses allmänt att en uppgift om katolsk tillhörighet innebär utsatthet för diskriminering. Såvitt jag kunde utröna lär nog en del katoliker ha uppgett ”ingen religion”, men den överväldigande majoriteten uppgav tydligt sin katolska tillhörighet. Som en brasklapp att de inte begärde påbröd till regeringens riktlinjer, tillfogade somliga ”såvitt respekten för de mänskliga rättigheterna är tillämplig”.

Kardinalen och ärkebiskopen

När nyheten kom att den Heliga Stolen hade utnämnt ärkebiskopen av Hanoi till kardinal och gjort honom till den vietnamesiska kyrkans primas, blev katolikerna helt naturligt mycket glada. Händelsen blev föremål för många olika tolkningar, men den veterligen mest gängse uttydningen är ett offentligt erkännande från den Heliga Stolens sida av kardinal Trin Nhu Khues omutliga trohet mot sitt apostoliska uppdrag och till endräkten med världskyrkan.

Somliga hyste farhågor angående regeringens klartecken till kardinalens Rombesök. De menade att samförståndet enbart var ägnat att föra den allmänna opinionen ute i världen bakom ljuset och skyla överregeringens taktik att förtrycka kyrkan på hemmaplan. En del katoliker ville också se utnämningen som en överkörning från den Heliga Stolens sida av ärkebiskop Paul Nguyen Van Binh – ordförande i Sydvietnams biskopskonferens och ärkebiskop av Saigon – för dennes uppenbara eftergiftspolitik gentemot kommunisterna.

Som personlig bekant till ärkebiskop Binh och med fördelaktiga tankar om hans sveklöshet och heder, är det med tvekan jag tar upp det bemötande många katoliker visat hans handlingssätt. De tycks mena att ärkebiskopen visserligen är uppriktigt angelägen om kyrkans bästa och personligen trogen sitt apostoliska uppdrag, men att han alltför lätt faller undan för de råd – ofta nog påtryckningar – som föreläggs honom av en handfull ”progressiva” präster och lekmän som ständigt ligger över honom.

Se här några av ärkebiskopens göranden som katoliker bemött med starkt ogillande: hans flata hantering av fängslandet – utan rättegång – av sin egen hjälpärkebiskop, Msgr Nguyen Van Thuan; hans herdabrev i november 1975 angående de s.k. underhandlingarna för landets återförening, i vilket han bl.a. satte likhetstecken mellan kommunistväldets inträde och änglarnas budskap till herdarna om Frälsarens födelse; hans förkastelsedom över en församlingspräst, som anklagats av regeringen för väpnat uppror, utan att gitta träffa prästen och utan opartisk kännedom om fakta i målet; den skriftliga intervjun med honom som publicerats i Europa och som lämnar en förvrängd bild av hur det verkligen ligger till med religionsfriheten i Sydvietnam.

Man bör avhålla sig från att uttala någon dom över ärkebiskopens motiv, uppsåt och goda vilja; de är höjda över varje misstanke. Men på det sakliga planet tycks hans handlingar vara ägnade att försvaga stiftet och vålla förvirring bland de troende.

Regeringens kyrkopolitik vägleds tydligen av principen att det pålitligaste sättet att göra slut på en sak är att byta ut den mot en annan sak. Det är därför de makthavande önskar bibehålla kyrkan som organisation men förvandla den inifrån till en statsfunktion. De gynnar smidiga ämbetsinnehavare och klämmer efter de motspänstiga. De söker uppmana och stegra skuldkänslor hos katoliker vilkas trohet mot världskyrkan betraktas som ett tecken på maskopi med kapitalistiska främmande makter.

Trots upprepade framställningar har biskoparna i Nord och Syd hittills inte fått tillåtelse att samlas eller att besöka varandra. Under det samtliga folkrörelser – såsom fackförbunden, pionjärungdomen, kvinnornas befrielserörelse – har förmåtts gå samman över gränsen, har kyrkan inte tillåtits att ha kontakter mellan Nord och Syd.

Vad makthavarna nu lär ha i bakfickan är att breda ut en matta av kommittéer bestående av katoliker som ”dyrkar Gud och älskar landet” och med ensamrätt att träda i dialog med regimen. I och med att sådana kommittéer inrättas, och under förutsättning att de lyckas vinna någon grad av anslutning från katolikernas sida, kommer episkopatet och prästerskapet att förlora sin ledarställning. Än så länge har regeringen haft silkesvantarna på vid genomdrivandet av denna organisation.

Tigande kyrka och högröstad minoritet

Det främsta redskapet för regeringens kyrkopolitik är en lätt räknad minoritet av progressiva präster och lekmän, som nästan uteslutande är verksamma i Saigon. Ett par veckor efter kommunisternas maktövertagande började de utge en veckotidskrift de kallar ”Katolikerna och nationen” med pengar från fasteinsamlingar i Frankrike. Efter en viss framgång vid starten har tidskriften numera en mycket begränsad läsekrets, som till större delen är ganska kritisk mot dess ståndpunkt. Jag misstänker att den enda information som tillåts sippra ut ur landet härflyter från denna mycket fåtaliga men högröstade minoritet och ger en förvrängd bild av kyrkan i Vietnam.

Det stora flertalet katoliker har tystats. Friheten till gudstjänst och katekesundervisning skiftar från ort till ort, eftersom de lokala myndigheterna har lämnats en avsevärd handlingsfrihet vid tillämpandet av regeringskursen. T.o.m. i städerna, där det vanligen fortfarande råder en högre grad av frihet, har myndigheterna gett präster ”tillåtelse” att upphöra med katekesundervisning i kyrkan. Att kyrkan skulle få betjäna sig av massmedia kommer tydligen inte ifråga. Boktryckningen har stoppats. Sedan den katolska bibelutgåvan sålts slut, var det många katoliker som köpte den protestantiska, som ännu fanns på förlag i betryggande mängd.

Dold fördel?

Kyrkan i Sydvietnam har utan återvändo vräkts bort från sin offentliga ställning. Dess inflytande inom landets sociala och politiska liv avtar snabbt. Dess ledarställning blir alltmer samlad till det andliga fältet. Den håller på att bli de betrycktas (GT:s anawim) och de utslagnas kyrka. De Kristi efterföljare som förblir trogna mot sin kallelse, drivs till att känna sig som främlingar i sitt eget land och bland sitt eget folk.

Paradoxalt nog tycks allt detta medföra en accentuering av kyrkans egentliga uppgift: att vara ett tecken på Guds rike. Kyrkans verkliga styrka synes allt tydligare ligga i dess svaghet. Den svagheten är inte bara märkbar i kyrkans sociala roll utan också inom dess egna strukturer. Under trycket av den radikalt sekulariserande regimen kommer med all sannolikhet söndringar bland katolikerna liksom inom episkopatet och prästerskapet att vållas och ytterligare tillskynda osäkerhet och lidande.

Kristi undervisning och historiens lärdomar låter oss ana, att kyrkan i Vietnam nu går in i ett skede av rening genom prövningar. Om det är sant att troheten mot Kristus alltid medför att den kristne blir förföljd, så lär Vietnams kyrka komma att avge ett lysande vittnesbörd om äktheten i sin trohet.

Mot den bakgrunden kan det kommunistiska maktövertagandet i Sydvietnam räknas som en dold fördel. Det är med en viss skamsenhet jag ordar i ämnet, för jag är ju inte där och tar del i de vietnamesiska katolikernas prövningar och lidanden, och jag känner det som jag går miste om en ojämförligt berikande erfarenhet.

Allt är nåd

En katolsk universitetsprofessor har suttit i fängelse ett år nu, utan rättegång och på grunder som aldrig redovisats. Enligt vad som berättats av personer som hade vissa kontakter med honom, har han gett en hel del andlig vägledning åt medfångar och t.o.m. gett en del av dem katekesundervisning. En gång sände han till en vän ett kort brev där han som slutavsnitt citerade Bernanos’ ord: Tout est griice (”Allt är nåd”). -Vietnams kyrka må vara mer eller mindre obehindrad att driva utåtriktad verksamhet. Den kommer att visa sig mer eller mindre trogen sin uppgift. Men dess tro är att allt är nåd, och den kommer helt visst att fullfölja sin sändning på den asiatiska kontinenten.