Valfrihet, jämställdhet, moderskap

Med denna travesti på den franska revolutionens paroller skulle man kunna fånga in de perspektiv och principer som står emot varandra i den svenska familjepolitiska debatten. Under valkampanjen har ”valfrihet” varit deras motto som anser att familjepolitiken i större utsträckning måste syfta till att ge en reell valmöjlighet mellan barntillsyn i egen eller annans regi. Något slags vårdnadsbidrag till alla föräldrar i kombination med höjda daghemsavgifter är det logiska förslaget.

Jämställdheten mellan könen har alltmer kommit att likställas med ökad kvinnlig förvärvsintensitet. Och fattar man målsättningen så, blir det lika logiskt att satsa på utbyggd och kraftigt subventionerad kollektiv barntillsyn.

Till denna målkonflikt om barntillsyn och förvärvsarbete har lagts en ambition om vilken det råder långtgående enighet: att ge småbarnsföräldrar större möjligheter till samvaro med barnen utan alltför stort ekonomiskt avbräck. Men ställningstagandet till ”valfrihet kontra jämställdhet” påverkar konstruktionerna av den ekonomiska ersättningen. ”Valfriheten” tenderar att uppfatta ersättningen som betalning för det hemarbete det gäller, ”jämställdheten” däremot som ersättning för utebliven arbetsförtjänst.

Hemmafrun: parasit eller samarit?

Man kan givetvis också uttrycka det så, att de två perspektiv som vi skisserat i grunden handlar om synen på hemmafrun. Skall hon betraktas som en ”obeskattad naturaförmån” som det så sakligt eller förtingligat formulerades av en gästtyckare i Dagens Nyheter, eller borde tvärtom de yrkesverksamma solidariskt ersätta de hemarbetande för deras oavlönade arbetsinsats? Opinionsundersökningar förefaller tämligen entydigt visa, att en stor majoritet av både kvinnor och män anser att småbarnsmödrar borde vara hemma under barnens första år, och rent allmänt torde hemmafruar vara betydligt mer uppskattade bland ”folket” än bland opinionsbildarna. Det är givetvis inget avgörande argument; i de flesta samhällsförändringar ligger politiker och andra opinionsbildare före den allmänna meningen. Däremot kan man fundera över svårigheterna för de hemarbetande och deras förespråkare att göra sig gällande i debatten. En del av förklaringen ligger i organisationernas ökande inflytande. Hemmafruarna har ingen organisation och ingen ”förhandlingsstyrka”. När familjepolitiken som ofta sker, kopplas samman med sysselsättningspolitiken, får löntagarorganisationerna en nyckelroll också i denna fråga, och de företräder ju definitionsmässigt de yrkesarbetande, inte de hemarbetande.

Det kunde tyckas som vi här står inför en ovanligt klar politisk värderingsfråga, valfrihet mellan hem- och yrkesarbete och jämställdheten mellan män och kvinnor i form av lika chanser på arbetsmarknaden, står nu mot varandra. Under valkampanjen behandlades familjepolitiken oftast som en sådan värderingsfråga. Anhängare av valfrihetslinjen angreps som motståndare till jämställdhet och vice versa.

Sysselsättning och befolkningsutveckling.

Men familjepolitiken griper direkt in i andra viktiga framtidsfrågor. Den rör inte endast sysselsättningspolitiken på kort sikt, utan också i det längre perspektiv, där denna är en underavdelning till frågan om befolkningsutvecklingen. Sedan slutet av 60-talet har det ju varit en mer eller mindre klart deklarerad politik att ersätta bristen på arbetskraft genom mobilisering av gifta kvinnor förr än genom invandring. På kort sikt är givetvis hemmafruar och invandrare utbytbara, och samhällsekonomiskt har väl daghemsutbyggnaden kanske varit billigare än alternativa investeringar i bostäder och skolor. Men långtidseffekterna på befolkningsutveckling och därmed på tillgången på arbetskraft är givetvis helt olika.

När mobiliseringen av de eljest hemarbetande nått en viss nivå, är det uppenbart att det tillkommande förvärvsarbetet till största delen endast ersätter arbete som samma personer i annat fall skulle utfört i hemmet, huvudsakligen vårduppgifter. (När de flyttas ut kommer de dock in i bruttonationalprodukten.) Detta förhållande är kortfattat men övertygande påvisat i Industrins Utredningsinstituts långtidsbedömning 1976 sid. 56–57; ”Hushållssektorn och arbetskraftsutbudet.” Hittills har frågan om barntillsyn tilldragit sig det största intresset; mycket talar för att det snart blir tillsynen och vården av gamla och sjuka som kommer i fokus för denna diskussion. I valdebatten har frågan om hemvård eller institutionsvård fått en ganska undanskymd roll, då huvudmannen för sjuk- och åldringsvård är landstinget, och riksdagsfrågorna kommit att prioriteras.

Att åldringsvården kommer att öka i betydelse, samtidigt som barntillsynen blir en mindre fråga, beror direkt på befolkningsutvecklingen. Och därmed kommer vi till det tredje ordet i vår rubrik, ”moderskap”, som här står för den kraftiga nedgången i födelsetalen. Den hotande folkminskningen i Sverige betraktas ännu inte som ett problem, och med viss rätt. Inledningsskedet av en utveckling med vikande födelsetal medför övervägande samhällsekonomiska vinster. Relationen närande/tärande ökar genom att fler yrkesarbetande och färre barn en tid uppväger ökningen av pensionärer. Nu har dock fruktsamheten i Sverige nått en så låg nivå, att på längre sikt denna relation blir ogynnsammare än vid stabil befolkning. I år föds minst 20% färre barn än som skulle behövas för att i det långa perspektivet hålla befolkningen konstant.

Det åldrande samhället

Motstycket till att vi hittills och under de närmaste åren endast skördar vinster av minskningen av födelsetalen, är de stora påfrestningar som det skulle medföra att vända befolkningsutvecklingen, alltså fler barn och fler åldringar samtidigt som arbetskraften måste nödvändigt minskas genom bortavaro för barnafödande och spädbarnsvård. Förskjutningen i åldersfördelning medför givetvis andra djupgående samhällsförändringar; minskad omsättningshastighet på arbetskraften anses ställa betydligt större krav på omställning, medan ökad medelålder sannolikt ökar omställnings-svårigheterna.

Trots att Sverige med nuvarande utvecklingstrender snabbt är på väg mot en samhällsform med vikande befolkningssiffror, finns ingen utredning eller politisk programskrivning som räknar med denna framtid. Den sista offentliga utredning som mera ingående sysselsatte sig med den demografiska utvecklingen var Familjestöd, SOU 1972:34, som lämnade beslutsunderlag och förslag till bostadstilläggen och familjeförsäkringen. Erland Hofsten noterar där i en utredning om befolkningsutveckling och familjestruktur den minskning av födelsetalen som satte in 1966, men denna utveckling bröts tillfälligt 1970 och 1971 och dessa var de senaste årssiffror som Hofsten hade tillgång till. Hans framskrivningar utgår därför ifrån ett nettoreproduktionstal av 1, dvs på längre sikt balans mellan födda och avlidna. Men de senaste åren har födelsetalen legat 15 000–20 000 lägre än dessa prognoser, varför de redan är helt inaktuella. Dessutom antog Hofsten en nettoinvandring av 20 000 om året, medan från 1971 knappast något invandringsöverskott uppstått. Vi befinner oss mitt i en utveckling som inte är förutsedd i några grundläggande utredningar, och som uppenbarligen inte alls beaktas i den politiska debatten. Det förefaller litet motsägelsefullt att kraftfullt företräda kommande släktens intressen utan att ägna något intresse om det blir några kommande generationer.

När man påpekar att vi går mot folkminskning och att det i den nuvarande politiken inte finns några som helst incitament till en vändning av denna utveckling, invänds ofta att det inte är något problem, då det endast skulle öka Sveriges möjligheter att ta emot invandrare från fattiga länder. Men om man menar allvar med denna framtidsvision är det hög tid att diskutera en invandring av minst 60-talsnivå i stället för vår nuvarande minimala. Men någon sådan diskussion har inte avhörts.

De tre framtidsalternativen är alltså 1. folkminskning/åldrande, 2. massinvandring och 3. ökande födelsetal.

Lika litet som det förekommit allvarlig diskussion av de två första modellerna, har det förekommit några seriösa meningsutbyten om fruktsamheten. Tvärtom har enkla och ovedersägliga konstateranden av fakta, utlöst de mest egendomliga reaktioner. När Erland Hofsten nyligen påpekade att det f n föds endast 1,7 barn per kvinna i stället för de minst 2,1 som skulle erfordras för att på sikt balansera dödsfallen, ansåg många insändare att det var otillständigt att en man, därtill sjubarnsfar, lade sig i frågor som endast rörde kvinnor. Och i en annan tidningsdebatt framförde jämställdhetsdelegationens Berit Rollen den direkt ur luften gripna förklaringen att de låga födelsetalen var kvinnornas protest mot bristen på daghem. I länder där det förekommer seriös forskning om befolkningsutvecklingen som Frankrike, har man funnit att kvinnor och män har anmärkningsvärt nära överensstämmande uppfattningar om önskvärd familjestorlek, med kvinnorna som de något mer barnvänliga.

Men man blir inte mycket klokare endast genom att konstatera att det föds för få barn, man måste också s a s lokalisera bristen. Den är i någon mån att tillskriva att åldern för första barnets födelse de senaste tio åren har stigit. Men det kan inte tolkas som endast ett uppskjutet barnafödande, eftersom minskningen i åldrarna över 30 år är lika påfallande. Med andra ord det är inte fler kvinnor som förblir barnlösa. Minskningen finns helt i familjer med tre barn eller fler.

I den västtyska officiella tidskriften Wirtschaft und Statistik nr 8 1976 kunde man läsa en instruktiv utredning av förhållandet mellan genomsnittligt slutligt barnantal i årgång av äktenskap och fördelning på olika familjestorlekar. För äktenskapsårgången 1956 beräknas genomsnittsantalet barn vara 2,1, dvs ung. nettoreproduktion 1. 35% av familjerna hade tre barn eller fler, och i dessa familjer fanns 64% av alla barn. Med nuvarande fruktsamhet begränsas den genomsnittliga familjestorleken för giftasårgång 1971 till 1.5. Då skulle endast 15°10 ha tre eller fler barn, 33% av samtliga barn. Dessa siffror är möjliga att direkt överföra till svenska förhållanden. För att tillräckligt många barn skall födas för att på sikt balansera dödsfallen, fordras att var tredje familj har tre barn eller fler, och att bortåt två tredjedelar av alla barn föds i sådana familjer. Den svenska utvecklingen nu pekar mot det senaste tyska alternativet, 1971 års.

Men i den familjepolitiska diskussionen har överhuvud inga åtgärder föreslagits som skulle underlätta bildandet av större familjer. Att möjliggöra för småbarnsmödrar att yrkesarbeta är faktiskt inte alls detsamma som att möjliggöra för dem att föda ett tredje eller fjärde barn.

Familjestöd

Just Familjestöd SOU 1972:34 gör två synnerligen viktiga konstateranden. På sid. 87 konstateras att ”familjer där båda makarna förvärvsarbetade utmärktes framför allt av en mycket låg andel familjer med tre eller flera barn”. Längre fram diskuterar man att ”oförändrad standard på transfereringarna skulle, som framgått, leda till en relativ eftersläpning i barnfamiljernas ekonomi i förhållande till ickebarnfamiljer. En sådan utveckling motvägs dock genom att av tillskottet av gifta kvinnor på arbetsmarknaden 75% antagits tillhöra barnfamiljer”. Samtidigt som antalet förvärvsarbetande mödrar ökat, minskar antalet mödrar med tre eller flera barn. Familjestöd lämnar också tankeväckande upplysningar om sambandet mellan barnantal och inkomst. Den tar gestalt i en klassisk u-formad kurva, där de lägsta och högsta inkomstklasserna har de flesta barnen. En stor del av mångbarnsfamiljerna hör hemma i inkomstskikt, där transfereringar och andra bidrag från det allmänna måste vara lika stora som arbetsinkomsten. Bland höginkomsttagarna som har ”råd” med hemmafru, visar det sig däremot att kvinnans förvärvsintensitet är tämligen oberoende av barnantal.

Den minskade fruktsamheten har givetvis en förutsättning i de fria aborterna. Bland de som får abort är de barnlösa lika många som bland föderskorna, vilket illustrerar tendensen att uppskjuta födelsen av det första barnet. Kvinnor med ett barn är relativt vanligare bland dem som föder än i abortklientelet, men kvinnor med två barn eller fler är relativt fler i den senare gruppen. Aborterna är alltså en bidragande faktor till begränsningen av familjestorleken.

Men den viktigaste slutsatsen måste vara att målsättningen maximal kvinnlig förvärvsintensitet motverkar att det bildas så många familjer med tre barn eller fler, som skulle behövas för att undgå folkminskning. I de kommunistländer, där man framgångsrikt vänt födelsetalen uppåt, Tjeckoslovakien och Ungern, har man infört två års ledighet med full lön för kvinnor efter andra barnet, att förlängas vid flera födelser. Dessutom har man infört begränsningar i de fria aborterna.

Vård och hemarbete

Det finns slutligen också andra synpunkter på hemmafruarnas roll, som sällan uppmärksammas. Tusentals yrkesarbetande föräldrar måste ha erfarenhet av vilken roll som hemarbetande mödrar till deras kamrater har som ett slags privata ”fritidshem”. Men det ingår uppenbarligen i reglerna att negligera sådana faktorer. Viktigare på längre sikt är givetvis frågan om hemvård av gamla och sjuka. För att detta skall vara ett alternativ, måste det uppenbarligen finnas några hemarbetande som kan utföra denna tillsyn. I mångt och mycket liknar detta problem frågan om barntillsynen. Men medan med nuvarande tendenser daghemsbristen kan vara upphävd snart nog på grund av barnbrist, kommer trycket på vårdresurserna för sjuka och äldre att stadigt öka med en åldrande befolkning. Och därtill kommer en viktig skillnad; de gamla och sjuka har till skillnad från de små barnen rösträtt, och kan komma att påverka familjepolitiken, och därmed frågan om det skall bli kvar några anhöriga i hemmet att vårda dem.

Önskemål i ett nytt politiskt läge: en familjepolitisk debatt som inte endast är ett bihang till den kortsiktiga sysselsättningspolitiska, utan också till den vårdpolitiska. Och en politik som tar hänsyn till befolkningsutvecklingen, och antingen inrättar samhället för folkminskning, massinvandring eller moderskap.