Exegetik

Sedan liberalteologin förklarat att påskberättelserna är fromma legender, sedan den ”dogmatiska” exegetiken ibland på ett något naivt sätt försvarat Jesu kroppsliga uppståndelse, sedan Bultmann förnekat varje sammanhang mellan den historiske Jesus och trons Kristus, måste denna lilla bok anses som ett värdefullt tecken på den nyare bibelforskningens ansträngningar att finna en väg mellan alltför lättvindiga och alltför extrema lösningar. Säkerligen kommer en rad ”bibeltrogna” kristna att bli chockerade. Enligt författaren träder nämligen Jesus inte längre i strålglans ut ur graven, tränger inte genom lyckta dörrar till den förvånade lärjungarskaran, vandrar inte i mestadels osynlig gestalt här på jorden under de fyrtio dagarna ända fram till himmelsfärden. Allt detta står ju för övrigt inte i bibeln, även om många bibelläsare tror det. Vem har därutöver inte förvånats över just påskberättelsernas bristfälliga samstämmighet och till och med motsägelsefullhet. Vid varje försök att jämka ihop dessa texter måste vissa drag bortförklaras och andra omtolkas. Frågan är bara om en tolkning utifrån den fundamentalitstiska utgångspunkten eller utifrån den historiska metoden kommer sanningen närmast.

Författaren som själv är professor i Nya testamentet vid universitetet i Hamburg har i denna fråga valt sida. Han försöker tränga fram från det ursprungligaste uppståndelsevittnesbördet till senare och beträffande det historiska värdet mera problematiska tillägg. I detta avseende går han utöver det som idag vanligtvis accepteras i många nytestamentliga forskarkretsar. För honom hör nämligen inte enbart det paulinska vittnesbördet om uppståndelsevisionerna inför Petrus och andra (1 Kor 15:3-5) till de äldsta traditionerna, utan också det korta Markusslutet som omnämner den tomma graven (Mk 16:2-8). Men med all rätt säger författaren att själva uppståndelsen skildras varken i det ena eller andra fallet. Först hos de senare evangelisterna finner man bredvid tvivelmotivet även texter, som vill bevisa identiteten mellan Jesu jordiska kropp och hans uppståndelsekropp (beröra, äta, Tomas tvivlaren), samtidigt som det finns texter, enligt vilka Jesus visar sig i en gestalt som ter sig främmande (Maria vid graven, Emmauslärjungarna). Författaren ställer sig i allmänhet tvekande inför de senare texternas historiska sanningshalt. Men detta betyder inte att han avfärdar dem som föga betydelsefulla legender. Fastmer menar han att de första kristna just i dessa berättelser försökte få ett grepp om det mest obegripliga, nämligen uppståndelsens teologiska innebörd.

Författaren undersöker därför den judiska föreställningen om liv, död och uppståndelse och anmärker där med all rätt, att judarna först något århundrade före Kristus kom till en mer utbredd uppfattning om ett liv efter detta och om en allmän dom och uppståndelse för hela människosläktet vid tidens slut. I vittnesbördet om en enskild människas, nämligen Jesu, uppståndelse före den slutgiltiga domen över hela mänskligheten ligger därför något nytt, som inte enbart kan härledas ur vissa judiska föreställningar. Bekännelsen till Jesus, den Uppståndne, är dessutom inte enbart grunden för den framväxande unga kyrkan, utan uppståndelsevisionerna används även såsom legitimationsbevis för Petrus’ och de tolvs ledande ställning inom kyrkan. De första kristnas fasta övertygelse om sanningen hos det som skett ibland dem, får bara sin fulla förklaring däri att någonting ägt rum bland dessa människor, även om kanske vanliga mänskliga föreställningar och begrepp inte räcker till att förklara skeendets innebörd. Att han, som var död, har uppväckts frän de döda, detta trodde man sig ha handfasta bevis på, även om man på olika sätt försöker beskriva vägen, hur man kom till denna övertygelse. Samtidigt växer sig den övertygelse allt starkare, att den yttersta tidens början markeras av Jesu uppståndelse och att den unga församlingen är den grupp av människor som Jesus redan nu har dragit in i sin egen uppståndelse.

Detta är en läsvärd bok, även om stilen kanske är väl tung och man behöver naturligtvis inte överta alla författarens teser.