Notiser till en bok

Gösta Wrede har framlagt en studie över Johannes Tauler. Den gäller unio mystica cum Deo, den mystiska föreningen med Gud, något som stod i medelpunkten för troslivet hos 1300-talets mystiker. Och författaren är speciellt intresserad av unio mystica och dess nedslag i erfarenheten. I sitt böneliv nådde Johannes Tauler upp till en skapad varelses yttersta möjligheter. Icke desto mindre höll han sig som författare till vedertagna teologiska tankebanor. Han var – enligt vad Wrede kan konstatera – medveten om att människans egen kraft inte räcker till, när det gäller att nå upp till föreningen med Gud, men att en mänsklig insats ändå krävs som det mystiska mötets oumbärliga förutsättning (s 115). Enligt vad Wredes forskningar visar, står Tauler oaktat sin självständighet i skärningspunkten mellan åtskilliga och delvis sekelgamla andliga traditioner, samtidigt som han är med om att skapa villkoren för det kristna tros- och bönelivets fortsatta väg. Även Martin Luther kände till Johannes Taulers litterära kvarlåtenskap och lät sig påverkas därav.

Den i boken tecknade taulerbilden verkar vara konsistent och fyller därmed ett viktigt kriterium för sin riktighet. Det blir nu taulerexpertisens uppgift att bedöma, i vilken utsträckning författaren

har fått grepp om den gestalt han har åtagit sig att behandla. Här skall endast ett par randnotiser framläggas.

1. Wredes nya bok är aktuell. Framför allt under två aspekter kan den hälsas med tillfredsställelse. För det första är det glädjande, att en luthersk teolog har givit sig i kast med en representant för tros- och fromhetslivet före reformationen. Uppenbarligen är Wrede på det klara med, att reformationen har en del av sina rötter i äldre historia. I själva verket är en viss kännedom om medeltiden ofrånkomlig, om man på något sätt vill bilda sig en uppfattning om kristenhetens öden från <och med 1500-talet.

Ja, strängt taget är – för det andra – någon kunskap om medeltiden oumbärlig, när man vill förstå även det som sedermera har skett på det profana kulturområdet. I varje fall tränger sig den iakttagelsen på, när man läser vad Wrede kan berätta om Taulers lära om ”Seelengrund” (särsk. s. 66–67). Om ”grunden” och ”avgrunden” i själen talade man annars inte i medeltida psykologi. Visserligen anslöt sig Tauler till nyplatonska och augustinska traditioner, men hos honom nådde den mystiska inåtvändheten uppenbarligen en ny intensitet. Så mycket är säkert, att han förmådde utvidga hävdvunnen terminologi. Det var han – så läser vi hos Wrede – som introducerade orden ”grund” och ”avgrund”, när det gällde att i själen lokalisera mystiska upplevelser. Nu tycks just detta innebära något ur idéhistorisk synpunkt betydelsefullt. Tauler framträder nämligen därmed som en föregångsman till den själsliga genombrytning som skedde i 1500- och 1600-talets Europa. Den så kallade nya tiden började ju, i och med att västerlänningen på ett nytt sätt blev medveten om sig själv. Jagmedvetandet fördjupades. Den europeiska människan växte fram till att kunna hävda sig som individ. Hon bröt sig ut ur en medeltida gruppexistens och ett medeltida typtänkande. Hon fick därmed genomgå den mognadsprocess som gjorde henne – och som alltjämt gör envar av oss – till vad vi kallar en modern människa. Med sitt tal om Seelengrund tycks Johannes Tauler i själva verket ha tagit ett första trevande steg mot vad som ett par århundraden senare kom till sin fulla utveckling. Därför inskränker sig hans betydelse inte till tros- och bönelivet. Tvärtom kan han tilldra sig uppmärksamheten även av sådana, som saknar både begåvningen och äregirigheten att på ett extraordinärt sätt vara fromma, men som i varje fall varken vill eller ens kan avstå från att vara moderna.

2. Efter att Taulers och den nya taulerbokens aktualitet därmed har framhävts, skall den i boken tillämpade metoden bli föremål för ett par iakttagelser.

Vad – till att börja med – förhållandet mellan forskaren och hans ämne beträffar, så hyser Gösta Wrede den litet förvånansvärda åsikten, att frånvaron av mystisk erfarenhet inte nödvändigtvis inkräktar på resultaten av en forskning som ägnas åt mystiken (s. 43). Mot detta är man frestad att ställa frågan, om inte bristen på erfarenhet i segling försvårar förståelsen av en redogörelse för en segeltur. Wredes metod med vetande i övrigt ger anledning till två reflektioner.

För det första några ord om principerna för tolkningen av et givet textmaterial. Det är ju med texter som Wrede umgås. Han borde alltså ha lagt märke till något som alltid ingår i mötet med texter. Det är faktiskt alltid vissa hermeneutiska regler man därvidlag följer. I vardagslivet har man för det mesta lov att avstå från att uttryckligen artikulera dem. Men i vetenskapliga sammanhang bör man äga klarhet om sin hermeneutik. Vill man sammanföra olika texter eller jämföra dem med varandra, så når man inte säkra resultat, om man inte ägnar uppmärksamhet åt de tolkningsregler man följer. När exempelvis Tauler uttalar sig om att människan i unio mystica blir till ”intet” (s. 233), använder han ingalunda begreppet ”intet” i samma mening som teologerna i allmänhet gör, när de talar om att världen har skapats ur ”intet”. Det ”intet” (outhen) som omtalas i l Kor 13:2 är ju inte heller samma sak som det ”intet” som ingår i den kristna skapelsetron. Paulus talar i förkunnelsens entusiasm, inte i en abstrakt teologis kyliga saklighet. När en mystiker yttrar sig såsom mystiker, rör han sig helt naturligt inom en annan litterär genre än när en teolog bedriver teologi. Verbala överensstämmelser kan alltså inte utan närmare prövning antas syfta till överensstämmande sakförhållanden. Och skillnaden i ordalydelsen hos två texter är inte ett säkert tecken på en motsvarande skillnad i vad som verkligen avses. Historien visar smärtsamma exempel på hur samtalspartner använde samma ord och ändå talade förbi varandra. Wrede skulle ha gjort sig själv och taulerexegesen en tjänst, om han hade tagit hithörande frågor med i behandlingen. Jämförelsen mellan Tauler och Eckhart, mellan Tauler och Thomas, för att endast nämna de viktigaste, hade då fått en djupare förankring.

När det gäller Wredes medvetet tillgripna tillvägagångssätt, så är det – för det andra – fullt berättigat att nalkas föremålet för en vetenskaplig studie – i föreliggande fall Johannes Tauler och hans mystik – med hjälp av den deskriptiva metoden. Ja, det tycks ligga i den vetenskapliga forskningens natur att den måste börja med att inventera materialet. Och det finns inte heller något att invända emot, när en forskare vill stanna där, stanna antingen med avseende på en enskild forskningsuppgift eller också i hela sitt vetenskapliga engagemang. Men Gösta Wrede går längre. Han går ut ifrån att teologi principiellt är en deskriptiv vetenskap (s. 34), vilket inte kan betyda någonting annat än att vad som vill vara mer än beskrivning inte kan erkännas som vetenskaplig teologi. Därtill får sägas något lugnande och något kritiskt.

Hur mycket än Gösta Wrede känner sig tvingad till att betrakta sin deskriptiva metod som en ofrånkomlig garanti för sitt arbetes vetenskapliga rang, så inkräktar denna hans metodsyn inte på något sätt på resultaten av hans forskning angående Tauler. Möjligen kan en forskares uppfattning om teologin spela sin roll i valet av arbetsuppgifter. Men hur man än besvarar frågan om vad teologi är, tycks det inte i något fall skapa ett prejudikat för resultaten av den forskningsinsats man ger sig in på. För att tala konkret, så ligger Taulers mystik och teologins natur på olika plan. De är disparata. Och detta är lugnande.

Ett kritiskt ord kan dock inte förbli osagt. Efter att Gösta Wrede tar tillfället i akt att i sin bok om Tauler yttra sig om sin syn på teologin och dess vetenskapskaraktär, är det påkallat att erinra om att en del teologer, däribland framstående lutheraner, inte delar hans sätt att se på den heliga vetenskapen. Ett ståndpunktstagande kräver alltså motivering. – Så långt när det gäller metoden.

3. Slutligen måste något sägas om Wredes stil.

Språkliga inadvertenser skall här inte klandras. Ortografiska och lexikografiska fel skall inte heller dramatiseras, fastän felstavningar som ”esotherisch” s. 21), ”aristothelisch” (s. 125) inte borde ha förekommit, ännu mindre sådana ord, som endast kan förstås mot bakgrunden av sin svenska motsvarighet, för vilket ”die Willkuren der Erkenntnis” (s. 276) må stå som det mest påfallande exemplet.

Vad man kan beklaga mer, är en viss logisk oskärpa som understundom vidlåter Wredes talesätt, när han t.ex. säger, att konfessionalism inkräktar på textmaterialet (s. 228), och menar, att den inkräktar på tolkningen av materialet, eller när han talar om kvietism och menar ”quies”, lugnet (s. 204).

Det kan inte heller förnekas att en del tekniska termer förblir liksom under en slöja. Uppenbarligen var det för bokens författare svårt att helt få grepp om den medeltida teologins alla terminologiska och begreppsliga hemligheter. Som exempel må nämnas: kontradiktoriskt (s. 153), attribution och proportionalitet (s. 166 f.), identitet och relation (s. 233 ff.), esse, ipsum esse (s. 54, 59, 63 och annorstädes), actus och actio (s. 74, 159).

Med sådana anmärkningar skall dock ingalunda den nya publikationen frånkännas sitt värde. Framför allt måste med eftertryck framhävas, att Gösta Wrede närmar sig sitt studieobjekt utan alla vilseledande fördomar och utan någon förutfattad mening. Utan förbehåll måste erkännas, att det endast är saken själv som han vill komma in på livet.

I åtskilliga fall har hans saklighet fört till goda resultat. När det exempelvis gäller begreppet ”natur”, så är Wrede fullständigt klarsynt (s. 100 ff.). Han låter sig inte skrämmas av att begreppet är av gammalgrekiskt ursprung. Han har förstått, vad Tauler i enlighet med sin tids teologi menade, när han talade om naturen. Hur mycket det än i frälsningshistoriskt avseende är synden, till vilken nåden – som dess konträra motsats – står i relation, så är det ontologiskt sett naturen, till vilken nåden har sin relation; den blir nådens bärare. Naturen, tagen i denna mening, vanställs, när nåden genom synden går förlorad, men bevarar sin förmåga att motta nåden och därigenom återställas och fullbordas.

Wredes bok är förtjänstfull. Den framstår som ett bidrag till mötet mellan nutida och medeltida teologi. Det är inte omöjligt att den dessutom kan stimulera människor att låta sig berikas av en gången tids böneliv och andlighet.